Direktlänk till inlägg 13 februari 2014

Aurorafloppen

Av Karin - 13 februari 2014 19:56

Det blev inte riktigt så bra som jag hade förhoppningar om. Jag blev inte alls lättad som jag hade hoppats på och jag fick inga objektiva svar. Det var inte fruktansvärt heller. Men inslag av den där oförståelsen som är jobbig. Inslag av att någon annan tror sig veta bättre om mig än jag själv. Och att gå därifrån med en till ångest, utöver den som gjorde att jag sökte mig dit från första början. Träffen med aurorabarnmorskan var inte lyckad, helt enkelt.

Jag hade hoppats att vi kunde diskutera de alternativ som finns, för- och nackdelar med respektive förlossningsmetod. Så var det inte. Istället fick jag veta att "vaginal förlossning är bäst för både kvinna och barn". Så är det tydligen. För ALLA, i ALLA situationer. Trångsynt. Gammeldags. Och o-individuellt tycker jag. Inte heller kunde hon argumentera för sin sak, utan det bara är så. "Det finns risker med snitt", sa hon och la sedan lite tystare till "det finns det förstås med vaginal också".

Som tur är så avgör inte hon. Jag har fått en tid till läkare i början av mars för att prata vidare om detta.

Jag inser med besvikelse att min önskan inte kommer att uppfyllas. Min önskan om att utifrån min situation kunna föra en öppen dialog kring vilken metod som är bäst för mig, mitt barn och vår familj. De kommer att försöka få mig att föda vaginalt och för att få snitt måste jag tjata, böna och bedja. Jag önskar att det vore annorlunda.

Jag önskar att de kunde se till mig som individ, till mina upplevelser, min fysiska och psykiska kapacitet. Jag önskar att de kunde se och höra vad jag har att säga utifrån 13 tuffa månader och hur dessa månader påverkat min inställning och min rädsla för att föda vaginalt. Jag önskar att de sedan utifrån de, tillsammans med mig och min sambo kunde vara öppna för att snitt kanske vore det absolut bästa sett till mig och min bebis.

Jag önskar att de inte hade lämnat mig med en ny oro - den om att välja en metod som är sämre för mig och mitt barn. Känslan av att vara sämre, välja ett sämre alternativ.

Jag önskar att 2000-talet hade klivit in på förlossningsavdelningen och i sann feministisk (humanistiskt mänsklig) anda givit kvinnor rätten att själva få bestämma över sina kroppar.

Mina tankar (och argument för snitt);
- Oro för att bli rejält utmattad av ansträngningen vid vaginal förlossning,
- Oro för att därmed inte räcka till dagarna efter förlossningen,
- Oro för att den utmattningen ska öka risken för förlossningsdepression
- Oro för att jag i förlossningssituationen inte ska kunna begränsa mig eller känna stöd från barnmorskorna att avbryta (tidigare än för de flesta andra)
- Oro för tiden inför förlossningen, okontrollen med att inte veta när och hur. Inte kunna "planera" min aktivitetsnivå den veckan som jag vet att jag ska föda och därför riskera att vara trött redan när förlossningen startar
- Oro att känslan av noll tillit till min fysiska kapacitet och oro för att genomföra en vaginal förlossning kommer göra att det låser sig och att jag blir stressad vid en "påtvingad vaginal förlossning".
- En övetygelse om att vaginal förlossning, i den situation som jag nu befinner mig i, vore en ökad risk på flera plan för mig, min bebis och min partner. För oss som familj.

//Besviken

(v 29+1)

 
ANNONS
 
A

A

13 februari 2014 22:22

Jag tycker att utifrån det du skriver om din oro så borde ju snitt vara det bästa för dig. Kan de verkligen tvinga dig att föda vaginalt?

Det var bara en sak jag funderade på. Det du skrev om att inte räcka till efter förlossningen. Det där är ju svårt även efter snitt. Första dagarna är det tufft att ens komma upp ur sängen. Att byta blöja var bara att glömma och att hålla barnet gjorde också ont. Efter första veckan började det dock bli lättare och man läker fort. Men jag kände mig lite snuvad på de första dagarna.

Sen tjatar jag nu massor om detta nu, men vet du hur du vill göra med amningen? Efter snitt är det tydligen vanligt att det tar längre tid innan mjölken rinner till och amningen kan vara lite extra tuff att få igång.

Jag vill verkligen inte ändra din åsikt här utan mer berätta hur jag upplevde det. Det är nämligen just amningsbiten och att jag kände att jag inte riktigt kunde ta hand om barnet efteråt som jag upplevde som jobbigast tiden efter förlossningen och jag önskar ingen den upplevelsen. Speciellt med tanke på allt du redan gått igenom.

Hoppas verkligen på det bästa för din del. Kram!

http://ilngtansvrld.blogg.se

 
Anna

Anna

13 februari 2014 22:48

Om det blir vaginal förlossning, har du funderat på att ha med en doula? Jag är varken gravid eller planerar att bli gravid men har funderat en del på det ändå och tror faktiskt att det blir så om/när det blir aktuellt. Någon som man litar på som finns som ett stöd på ett annat sätt än vad min partner kan.

http://vilsendagar.wordpress.com

Karin

14 februari 2014 22:12

Intressant tanke - jag har inte funderat på det alls. Ska jag absolut kika närmare på doula om det blir aktuellt med vaginal.

Och du, vad fantastiskt bra du skriver! Jag har så mycket att säga till dig, så många tankar och känslor väcktes av att läsa din blogg. Jag har nämligen varit i din jobbvärld, såhär i efterhand förstår jag att det var en pusselbit mot min utmattning (trots att det tog ett par år till efter att jag slutat där).

Lägger till din blogg och kommer att följa dig längst vägen!

 
Ingen bild

Mimmi

14 februari 2014 10:22

Jag var livrädd införmin förlossning. Ville ha snitt, men valde tillslut vaginal förlossning efter mycket press från olika håll. Förlossningen gick bra till slutettack vare en bra profylaxkurs och epidural, men sen gick bebisens hjärtljud ner och det blev akut sugklocka. Jag, som var livrädd för att spricka och hade det skrivet med versaler och utropstecken i min förlossningsplan, sprack hela mellangården, slet av ringmuskeln och sprack upp i tarmen. Fick operera och var helt chockad. Kunde inte sitta på 14 veckor och tvingades amma liggandes då jag e kunde sitta länge. Inte kul! Så med facit i hand för mig, å hade snitt varit bättre. Jag tycker du ska lita på din magkänsla och lyssna på dig själv. Håller tummarna för dig. Kram!

 
Malin

Malin

14 februari 2014 11:46

Usch så tråkigt att du känner dej så besviken. Och att hon inte kunde lägga fram olika argument på ett konstruktivt sätt. Då jag var sängliggande med risk för tidig förlossning frågade jag BM hur de gjorde om barnet ville ut för tidigt - om det blev snitt då. Då berättade hon om olika argument för olika förlossningstypet och jag tänkte att jag kunde dela med mej av det jag minns. Samma principer gällde för prematurer som för fullgånga bebisar.
Vaginal förlossning räknades som det mest naturliga och mindre risk även för bebisar födda extremt för tidigt, jag trodde att snitt räknades som mer skonsamt för en skör liten 23-veckors men tydligen inte. Tydligen så kickar en vaginal förlossning igång massa "naturliga processer" både för barnet och kvinnan. Hos barnet ändras riktningen på blodcirkualtionen under förlossningen, likaså pressas fostervattnet ur lungorna. Hos kvinnan sätts hormonspelet igång så att mjölken rinner till. Naturligtvis finns riskerna med det som Mimmi beskriver med en vaginal förlossning. Mej klippte BM för att minska risken att spricka. Kejsarsnitt räknas som en stor bukoperation med de risker och komplikationer som är risken med det - förutom att man då "missar" de processer som en vaginal förlossning sätter igång. På det sättet är det också mer risker för barnet vid snitt som fostervatten i lungorna med påföljande andningsproblem o risk för lunginflammation.
Jag hade varit sängliggande under halva graviditeten ovh var jätterädd att kroppen inte skulle orka. De berättade att kroppen skulle jobba av sej själv och att det finns kvinnor som fött då de var medvetslösa. Min förlossning gick bra och jag födde vaginalt - men jag hade i princip inga krystvärkar och slutet på förlossningen blev därför extremt jobbig då jag fick pressa ut honom med vilja ovh hjälp. Då var jag inte utmattad - men jag tror inte alls att jagskullr fixa samma sak idag.

Hoppas att du kan ha ett bra och mer konstruktivt samtal med läkaren!

Kram

http://www.livetsbilder.blogspot.com

Karin

14 februari 2014 22:08

Tack Malin för att du delade med dig! Slutet på din berättelse är orsaken till min oro - att du som lider av utmattningssyndrom inte tror att du skulle ha orkat med din förlossning om du var sjuk då. Det är precis samma uppfattning som jag har nu och det är en jobbig känsla.

Mina funderingar är om det är bättre för bebisen att komma ut ur snitt än att komma ut till en mamma som potentiellt är helt utmattad efter överansträngning? Och min magkänsla säger att det är bättre (eftersom att jag tror att jag skulle bli rejält överansträngd och sjuk av vaginal förlossning).

Återigen gör sjukvården en besviken med bristande kunskap och en kollektivistisk grundsyn!

Kram

 
Mimmi

Mimmi

14 februari 2014 14:58

Det var inte meningen att skrämmas med mitt inlägg förresten. Min förlossning var ju ingen genomsnittsförlossning. Jag tror säkert att en vaginal förlossning kan vara rätt för en del, men om man är rädd och osäker och hellre vill snitta tycker jag man ska få göra det. :-)

http://www.varvindar.bloggo.nu

 
Ingen bild

Cecilia

14 februari 2014 20:07

Hej! Har följt din blogg men inte kommenterat tidigare. Förstår av det jag läser att du haft en tuff period med sjukskrivning, medicinering som blev helt fel och en lång längtan efter barn. Jag kan tänka mig att det tillsammans kanske gör att du funderar och tänker mycket på hur det ska bli med både förlossning och tiden efter. Mitt råd är bara att försök sålla i all information du får. När jag var gravid och orolig läste jag massor på forum och bloggar tills jag insåg att det skapade mer oro hos mig än vad det gav mig konstruktiv hjälp. Jag valde istället att bara lyssna på min aurorabarnmorska utifrån att jag bestämde mig för att lita på henne. Jag bestämde mig för att vara expert på mig och hon expert och professionell i sitt jobb och därifrån hittade jag en väg vidare och det blev bra för mig. Jag vill verkligen inte förminska din oro eller dina tankar, men min erfarenhet är att många som frågar på forum får svar av de som har något speciellt att berätta. Alla som det går på "vanligt, okomplicerat" sätt för har liksom inget särskilt att säga, vilket gör att man lätt kan få en skev bild av allt som kan hända och man blir än mer orolig. Utan att känna dig eller veta så mycket om dig tror jag bestämt att det kommer att gå hur bra som helst hur det än blir. Lycka till! Kram

Karin

14 februari 2014 22:01

Hej Cecilia,

Tack för ditt fina och sakliga inlägg! Kul att du läser min blogg och du idag gav dig till känna :)

Jag lider inte av förlossningsskräck och söker inte heller efter information i ovetenskapliga forum. Håller med dig om att skräckhistorier inte ger något..

Jag hade precis samma önskan som du när jag träffade aurora - att jag skulle få vara expert på min situation och hon utifrån sin profession. Dock kände jag inte att det var så.. Hon sa att de alltid förespråkar vaginal för att det är bäst både för kvinna och barn. Det gjorde mig frustrerad. Jag ville ha en öppen dialog där vi utifrån mig som individ och min situation kunde diskutera oss fram till det bästa alternativet för mig och bebis.

Du har helt rätt i att jag har haft en tuff tid. Jag har ingen tilltro till min fysiska kapacitet (och det är grundat på ett års sängläge), jag är skörare psykiskt för sådant jag inte kan planera och jag ser det sannolikt att jag riskerar att bli sjukare av en vaginal förlossning. Allt detta är grundat i kännedom om mig utifrån min sjukdomstid. Det du poängterar är precis det jag skulle önska mig men som tyvärr inte inföll.

Jag får hoppas på att läkaren kan bemöta mig bättre!

Tack igen för kloka och fina ord!
Kram

 
Ingen bild

Cecilia

14 februari 2014 22:42

Hej igen,
En liten tanke bara, som hjälpte mig i mitt tidigare tänk. Om de nu alltid förespråkar en vaginal förlossning kanske finns det fog för det? Jag mötte precis samma resonemang som du, men om de förespråkar det så finns det en bra anledning, tänkte jag. Jag är expert på mig och barnmorskan på förlossning och eftersom jag inte hade varit med om en förlossning tidigare så valde jag att lita på aurorabarnmorskan - jag var vardagen för henne ( på ett positivt sätt !), hon kunde det här och jag var inte den första hon mött som är i en liknande sits - så unik är jag tyvärr inte ;-). Men det handlade mycket om mitt val att bestämma mig för att lita på henne. För mig handlade det mycket om känslan och mitt arbete med att våga släppa kontrollen. För kontroll inser jag nu kan man inte helt ha under förlossningen - också det på ett positivt sätt, kroppen vet vad den ska göra på något sätt. Låter flummigt, men för mig var det så. Med andra barnet tänkte jag bara att "även om det är sablan så svårt att få till det lilla Grynet, men ut kommer den i alla fall på ett eller annat sätt- det är bara att hänga med på vad som händer" ;-) " Jag vill verkligen inte uppfattas som okänslig utan hoppas att mina tankar kan vara till hjälp. Det kommer att gå fint och ju mer positiva tankar du kan få kring det hela, desto bättre kommer det att gå. Kram

 
Anna

Anna

18 februari 2014 10:21

Å, vad snällt sagt! Jag blir ju nyfiken på vad du får för tankar, och hur det (alltså den jobbvärlden) bidrog till din utmattning. Ledsen över hur du känt och känner men så glad över att du delar med dig och får mig att känna mig mindre ensam. Tanken på en annan, bättre väg (istället för den motorväg man tänkt sig som du skrev) känns som en fin tanke. Jag försöker också tänka att jag inte ska "tillbaks" utan att jag ska "någonstans bättre". För "tillbaka" var ju livsplatsen som gjorde mig illa.

Försöker det där med små, små steg. Det blir lätt allt-på-samma-gång för mig...men första steget är väl att ens bli medveten om det. Kram

http://vilsendagar.wordpress.com

Karin

24 februari 2014 22:23

Ja precis.. Jag hade jättesvårt med den tanken från början. Jag ville tillbaka, till det jag kände till liksom. Att inte veta vad jag skulle längta efter kändes svårt. Svårt att sträva efter något man inte vet vad det är.. Men efter ett tag kunde jag, precis som du skriver, längta efter något "bättre" än där jag var innan. Jag antar att det hände i samma veva som jag accepterade att jag var sjuk- och varför..

Tankarna om "vår" gemensamma arbetsplats är många. Orkar inte riktigt gå in på allt det men det var riktigt tufft. Psykisk misshandel och maktmissbruk bland annat.Tyckte att miljön var fruktansvärd, vassa armbågar, fula spel för att ta sig framåt, hålla rätt personer om ryggen för att ta sig framåt (och egentligen hata dem). Hierarkiskt och äckligt, det är min bild. Inte så vacker tyvärr :(

Kram

 
Ingen bild

Anonym

8 februari 2015 15:20

Ledsamt att läsa din histora. Faktum är att sjukvården ser det på förjande sätt, DU är inte värd ett snitt. Ett snitt kostar nämligen dubbelt så mycket som att föda vaginalt.
Svenskarna betalar näst högst skatter i världen, men vi skänker också mest bistånd utav alla länder i europa. Vi ger bort pengarna i solidarisk anda och intalar befolkningen att så länge de lever så är de ok, inget mer inget mindre.
Sjukvården ser inte dig som en individ, utan en kugge i det stora maskineriet. Det finns en beräkning som ser ut som följande: X (kostnaden för vaginal förlossning) Y (Komplikationer som uppstår och som kan läkas under din mammaledighet) X+Y=Z. Om kostnaden för Z är mindre än att snitta dig så får du inget snitt. Så enkelt är det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se