I helgen kom bakslaget efter första arbetsträningsveckan. Trött i fredagskväll, tröttare i lördags och skitdålig i söndags. Sådär förlamande trött, svag och matt. Den där febersjuka känslan i kroppen. Suset i öronen. Lästa ord som inte förstås och irritation över att behöva spilla energi på att återupprepa sagda ord när någon inte hörde. Den totalt tömda känslan.

För övrigt önskar jag att det fanns ett bättre ord än trött, så många friska människor tror sig förstå vad jag pratar om. Trött är en term som alla känner till, har en relation till och tror sig kunna förstå. Det är irriterande för mig. Ingen frisk människa kan förstå den trötthet som lamslår vid ett bakslag. Ingen frisk människa kan förstå hur hårt det känns att falla flera nivåer efter att ha fått snudda vid vanligt liv. Ingen frisk människas goda råd är vad jag behöver.

Utan förståelse, utan kunskap och egen erfarenhet är goda råd meningslösa, ofta till och med förödande för mitt tillfrisknande. Det räcker med att lyssna på det jag säger, att möta mig där jag är, det räcker med att bekräfta mig där jag står.

Jag har kommit så pass långt att jag oftast själv vet vad jag behöver, visa hellre din omtanke och låna mig dit öra om jag behöver. Låt mig få gnälla, vara pessimistisk och inte längre tro att jag kommer att klara det jag har företagit mig. Ibland behöver Stark få ge sig själv det utrymmet, få yppa orden om att andra vägar än att nå målet är bra nog. Få säga högt att jag kanske inte klarar det, jag kanske måste stanna hemma och vila. Uppmana mig inte att tänka positivt, möt mig med bekräftande meningar "ja det kanske du behöver, du får känna efter imorgon". Du har inga andra svar på gåtorna i mitt liv. Du vet inte mer om min sjukdom än jag själv.

För att krångla till allt så tvärvänder jag nu. Det är så förbannat svårt att veta när nog är nog under arbetsträningen. Jag förstår att jag kommer att vara trött men HUR trött är acceptabelt mycket och hur trött är vanskligt?

När klättrar jag över en tröskel och när gräver jag min grop djupare?

Rädd för att fortsätta för långt, att trampa vidare i gamla fotspår och nöta stegen mer än friskt. Samtidigt behöver jag prova för att komma framåt. Riskera bakslag för att vinna. Ödmjukt se på mig själv vid bakslag, se bakåt och dra lärdom, få må dåligt, vila och komma igen.

Det är en tuff resa. Bortom något du kan förstå.

Oavsett uppgång eller fall.
Möt mig.



(Bild från Google)

 

C

24 februari 2014 19:32

Jag tror det är så farligt lätt att ramla ned i en grop när man ska arbetsträna. Ta hand om dig <3

http://spyor.blogg.se

Karin

24 februari 2014 22:15

Tack snälla C

 

Malin

24 februari 2014 20:37

Låter tufft! Jag brukar säga att det känns som att ha influensa, som du säger så är trött ett väldigt platt och utarbetat ord. Angående hur trött det är okej att vara så fick vi ett riktmärke att gå efter på Stresskliniken. De sa att ökade symtom var okej (och vanligt) under en tvåveckorsperiod vid en aktivitetshöjning, men då behövde man samtidigt jobba på att öka återhämtningen, genom att ta extra många pauser o dyl. Om det inte balanserades under den perioden behövde man kanske tänka över vad som behövde göras - kanske var höjningen för stor?

Har du något bollplank under arbetsträningsperioden? Det är viktiga frågor du ställer!

Kram

http://www.livetsbilder.blogspot.com

Karin

24 februari 2014 22:08

Åh tack Malin för din kommentar, den bär jag med mig i vilsenheten i den nya tillvaron. Det låter rimligt att ha ökade påslag under en tid och att vila mer!

Tyvärr har jag inget bollplank längre. Min kurator som var GULD slutade innan jul, får se om jag får en ny kontakt nu men det är mest utifrån förlossningstankar..

Tack!
Kram

 

Anna

25 februari 2014 22:38

Ja, trött är ett för futtigt ord. Tycker att det finns olika varianter av trött och jag saknar bra ord för dem. För bara "trött" förklarar ingenting för vem är inte trött liksom. Funderar lite i liknande banor nu när jag går upp i arbetstid från 25 till 50%, om vad som är okej, om trösklar och gropar som du beskrev det. För mig så varnar ångesten rätt mycket, när jag får lite panik och känner lite att jag-får-aldrig-vila ja då är det dags att backa lite igen. Kram.

http://vilsendagar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...