Det blev inte riktigt så bra som jag hade förhoppningar om. Jag blev inte alls lättad som jag hade hoppats på och jag fick inga objektiva svar. Det var inte fruktansvärt heller. Men inslag av den där oförståelsen som är jobbig. Inslag av att någon annan tror sig veta bättre om mig än jag själv. Och att gå därifrån med en till ångest, utöver den som gjorde att jag sökte mig dit från första början. Träffen med aurorabarnmorskan var inte lyckad, helt enkelt.

Jag hade hoppats att vi kunde diskutera de alternativ som finns, för- och nackdelar med respektive förlossningsmetod. Så var det inte. Istället fick jag veta att "vaginal förlossning är bäst för både kvinna och barn". Så är det tydligen. För ALLA, i ALLA situationer. Trångsynt. Gammeldags. Och o-individuellt tycker jag. Inte heller kunde hon argumentera för sin sak, utan det bara är så. "Det finns risker med snitt", sa hon och la sedan lite tystare till "det finns det förstås med vaginal också".

Som tur är så avgör inte hon. Jag har fått en tid till läkare i början av mars för att prata vidare om detta.

Jag inser med besvikelse att min önskan inte kommer att uppfyllas. Min önskan om att utifrån min situation kunna föra en öppen dialog kring vilken metod som är bäst för mig, mitt barn och vår familj. De kommer att försöka få mig att föda vaginalt och för att få snitt måste jag tjata, böna och bedja. Jag önskar att det vore annorlunda.

Jag önskar att de kunde se till mig som individ, till mina upplevelser, min fysiska och psykiska kapacitet. Jag önskar att de kunde se och höra vad jag har att säga utifrån 13 tuffa månader och hur dessa månader påverkat min inställning och min rädsla för att föda vaginalt. Jag önskar att de sedan utifrån de, tillsammans med mig och min sambo kunde vara öppna för att snitt kanske vore det absolut bästa sett till mig och min bebis.

Jag önskar att de inte hade lämnat mig med en ny oro - den om att välja en metod som är sämre för mig och mitt barn. Känslan av att vara sämre, välja ett sämre alternativ.

Jag önskar att 2000-talet hade klivit in på förlossningsavdelningen och i sann feministisk (humanistiskt mänsklig) anda givit kvinnor rätten att själva få bestämma över sina kroppar.

Mina tankar (och argument för snitt);
- Oro för att bli rejält utmattad av ansträngningen vid vaginal förlossning,
- Oro för att därmed inte räcka till dagarna efter förlossningen,
- Oro för att den utmattningen ska öka risken för förlossningsdepression
- Oro för att jag i förlossningssituationen inte ska kunna begränsa mig eller känna stöd från barnmorskorna att avbryta (tidigare än för de flesta andra)
- Oro för tiden inför förlossningen, okontrollen med att inte veta när och hur. Inte kunna "planera" min aktivitetsnivå den veckan som jag vet att jag ska föda och därför riskera att vara trött redan när förlossningen startar
- Oro att känslan av noll tillit till min fysiska kapacitet och oro för att genomföra en vaginal förlossning kommer göra att det låser sig och att jag blir stressad vid en "påtvingad vaginal förlossning".
- En övetygelse om att vaginal förlossning, i den situation som jag nu befinner mig i, vore en ökad risk på flera plan för mig, min bebis och min partner. För oss som familj.

//Besviken

(v 29+1)

Det är faktiskt helt otroligt. Trots att jag hade tänkt tanken att vecka 30 är "på riktigt", fick jag en översköljande känsla av allvar när jag bläddrade igenom informatioen om v 30. Wow vecka 30! Nu är det typ nedräkning..

1/4 kvar, jag har alltså klarat av 3/4. Helt otroligt.

Nu ökar Pyret snabbt i vikt (det gör sannolikt hennes mamma också - hmm). Ungefär 1.5kg bebis och ca 40cm lång bökar i min mage. Kisspauserna på nätterna har tyvärr ökat, mellan 3-4 ggr är normalt nu. Sömnen är halvdan, svårt att hitta bekväm ställning. Ryggen gör ont. Hemorrojderna vägrar ge med sig trots medicin. Näsblodet forsar mellan 10-15ggr per vecka. Jag har fått väldigt tjock hår som jag typ inte behöver tvätta - det blir aldrig fett. Vätska i benen. Krypningar och kramper på nätterna. Andfådd. Uppstötningar.

Och ändå. Helt fantastiskt! Vi längtar lilla hjärtat.

Vad omtänksamma ni är som hejade på mig igår! Och det hjälpte dessutom. Min chef lyckades lösa allt - nästa vecka börjar jag arbetsträna, jag får 4 veckor på mig och därefter en 25%-ig tjänst i 4 veckor. Efter det är det dags för föräldraledighet, säger dem ;) Min chef lugnade mig mycket genom att ta bort stressen kring "anställningen". Jag ska tänka att jag har 8 veckor på mig att prova, att få tillbaka självförtroende och få en positiv känsla av att gå till ett arbete igen. Vad, eller hur mycket jag åstadkommer spelar ingen roll. Halleluja!

FK har godkänt allt muntligt så det verkar som att allt faktiskt går i lås..

Efter mötet igår, som jag förstås oroat mig för en tid släppte tonvis med oro och jag fick en fruktansvärd migranattack. På 10 min gick det från inget till fullt påslag. Jag har vanligtvis migrän någon gång per år men jag har aldrig varit med om en så intensiv utveckling tidigare. Jag var nära att kräkas av smärta. Urk! Idag blir det vila.

Vi fick vår fina vagn igår också. Vagnen är en Joolz i marinblå, skötväska, åkpåse, adapters och ett babyskydd från BeSafe Izi Go kom också med hem. Allt beställdes från Holland och sammanlagt sparade vi 6.500kr på att beställa därifrån kontra att köpa här. Crazy! Från beställning till hemleverans tog det knappt 4 veckor och de garantier som finns i Sverige gäller även vid köp härifrån (förlossningsgaranti etc). De har svarat på frågor och gett service otroligt snabbt - tummen upp för att beställa från Holland med andra ord!

Jag har en undring.. Ni som har katt (er) och bebis. Hur gör ni? Våra katter sover med oss i sängen nämligen. Vi är villrådiga i hur vi ska göra när bebis kommer. Förslag?

På torsdag ska jag till aurorabarnmorska och prata vaginal förlossning kontra snitt i relation med utmattning. Jag vet att det finns ett par som läser min blogg och befinner sig i samma situation - jag berättar allt!

Ps. Imorgon är det v 30. OJ DET ÄR PÅ RIKTIGT DS

Idag ska jag träffa min chef. Om hen kan eller inte kan ordna en tjänst åt mig på 25% efter arbetsträningsperioden är avgörande för om jag får arbetsträna överhuvudtaget. Jag är nervös!

Jag kan inte förstå hur FK kan tycka att det är bättre att jag går utan sysselsättning fram till bf än att jag får arbetsträna de veckorna som är kvar. Varför kan man inte se till individen? Varför kan man inte se det långsiktiga i processen? Vinningen med att jag får ta ett stort steg framåt innan föräldraledigheten - inför det som kommer efter.. Suck!

Håll en tumme eller två idag!

En bild på min senaste målning, tyvärr är idén inte min (hittad på nätet).
Magen är här i v 29 (28+3).

Jag undrar om jag har blivit gravidtrött igen eller om det är utmattningströtthet? Det är många lösa trådar just nu och många tankar på hur det kommer att bli, sådant slukar förstås energi.

Ang min tilltänka arbetsträning så är det (tydligen) inte godkänt. Nu hänger beslutet på om min chef kan trolla fram en tjänst till mig på 25% efter arbetsträningen. Jag är tveksam till att det är något hen kan göra i en handvändning och då får jag inte arbetsträna. Jag får dessutom bara 4 veckor på mig att arbetsträna. 25% låter förstås ynkligt lite för er som är friska. Jag har inte gjort så mycket på över ett år. Jag har överansträngt mig och blivit sängliggandes genom att gå in i en butik för mycket, det är den nivån som jag kan jämföra med. 2 timmar / dag och 5 dagar i rad känns som ett stort steg och att jag bara får 4 veckor på mig är stressande. Jag skulle gärna vilja klara 25% flera veckor i rad för att känna trygghet. Att klara 25% en vecka säger tyvärr inget om huruvida orken tog slut i och med det, eller om jag skulle klara en andra vecka "på rad". 4 veckor är kort tid att hinna utläsa såna mönster på.. I nästa vecka ska jag prata med min (lyckligt ovetandes) chef om FKs krav på att hen fixar en tjänst och därefter får vi se.. Jag kan inte förstå att FK tycker att det är bättre att jag är heltidssjukskriven "utan sysselsättning" än att jag får arbetsträna 8 veckor (fram till föräldraledigheten).

"Hej du är en pyttebricka i vårt stora spel och vi gör gör som spelreglerna säger, vi tar ingen hänsyn och vi utgår från att alla brickor fungerar likadant oavsett bakgrund".

I takt med att graviditeten kommer längre minskar mina förutsättningar dessutom.. Trots att jag verkligen försöker se det positivt känns det rätt tröttsamt alltsammans.

Pyret är lite lugnare nu. Det står överallt att det är normalt eftersom att hon nu har mindre plats. Jag gillar det ändå inte. Böka gärna Pyret, mamma blir lugn då.

Jag målar mycket nu.. Nr 2 är under arbete fortfarande ;)

V 29 (28+2)

Inne i en kreativ period igen, denna är nymålad och i huvudet finns det fler på kö ;)

Höggravid - jippi! Nu är jag äntligen i sista trimestern. Vilken milstolpe. Overkligt och verkligt på samma gång..

Dagen till ära var det dags för bm-besök;
Blodtryck: 105/60 (har varit 90/60, 120/70)
Magmått: 28cm (24cm för 4v sedan)
Bebisens hjärtljud: ca 140 slag/min
Socker: 4.6 (efter frukost)
Järn vid kontrollen för 4v sedan: 119 (Innan det 117)

Allt såg alltså bra ut! Fina Pyret sparkade på bm som vanligt. Vår lilla vilding!

Nu ska jag ta igen förlorad nattsömn.