Alla inlägg under februari 2014

70

Av Karin - 4 februari 2014 15:13

Jösses! Kikade in i appen idag, dagen före v29 och detta var vad jag såg.. 70% av graviditeten avklarad. Heja heja! Nu börjar det faktiskt likna nåt, 70% är mycket - nästan 80 ;)

Graviditetsmånad 8 också.. Det där är ju jättemärkligt. Hur länge är man gravid då egentligen? (så länge som det känns kanske).

Imorgon är det bm-besök. Hoppas allt ser bra ut! Jag undrar om hon säger något om mina kilon.. Mina fötter har sagt sitt idag iaf, efter att ha stått och målat några timmar kan jag inte ens stå på dem längre. Aj satan vad ont det gör i hälarna..

ANNONS
Av Karin - 3 februari 2014 23:34

I eftermiddags rann tårarna. De hopp och den lust som hade drivit mig hit var borta. Jag orkade inte bry mig om att jag borde gå ut och promenera utan la mig på soffan. Känslan av att inte orka bry mig skrämde mig. Tog mig tillbaka till depressiva perioder. Fick mig att reflektera. Var jag på väg dit eller bara trött, på riktigt trött och i behov av vila? Jag kände tomhet, frustration och besvikelse. Kände hur skört det är, hur snabbt någon annan kan vända min medgång till motgång. Orkade inte tänka eller känna. Orkade inte agera mer, för jag visste inte hur eller till vem. Ville skita i allt. Omgivningen arga och upprörda över processen. Vill agera, protestera och klaga. Jag orkade ingetdera och viljelösheten skrämde mig den också. Gav jag upp nu? Skulle jag snubbla nu när mållinjen var inom synhåll?

Timmar senare är jag stark igen. Tänker att jag har ett val. Att acceptera det som inte blev som jag hade hoppats eller spilla mer energi på att strida och på så sätt förlora än mer tid.

Reflekterar och vänder ilskan till ny motivation. Till ny kraft. En beslutsamhet om att vinna. Striden är trots allt min egen. Vinsten för min egen skull.

Om gröten i hjärnan tidigare idag vittnade om att jag fortfarande är sjuk, så vittnar min förmåga att komma igen om det friska.

Känner mig stolt över att jag klamrade mig upp. Känner igen mig själv igen. Jag finns där inne. Och jag är förbaskat stark!



(Tack för fina värmande kommentarer, er omtanke stärker)

ANNONS
Av Karin - 3 februari 2014 15:18

Dränerad på energi. Ifrågasatt. Diskussion. Ilska och irritation. Paragrafryttare. Släckt motivation. Och tårar. Känslan av att fortfarande vara sjuk. Att inte förstå allt som sägs. Inte kunna bearbeta information. Att till slut säga ja till allt. För att hjärnan inte orkar mer. Att känna sig överkörd efteråt. Lurad. Ensam. Mot stor. Inte kunna ordna tankarna. Inte veta vad som känns rätt eller fel. För trött. Och ledsen. Tömd på den motivation som fanns. Rädsla kvar. Osäkerhet. Orättvisa när regler bara gäller vissa. Överkörd av systemet som borde stötta tillbaka. Tvingas backa. Göra snabbare än planerat. På annat sätt. Sämre. Små gnistor av försiktig tilltro och hopp. Släcks så lätt. Tack för det.




(Bild från google)

Av Karin - 2 februari 2014 17:19

Som över en natt hände det. Jag blev tung. Riktigt tung. Det har stått i appen de senaste veckorna men jag har inte tyckt att det har varit så farligt. Men idag. Oj vad tungt det var uppför trappan och de få meterarna som jag gick utomhus. Kände mig som en stor vaggande anka och värre ska det förstås bli. Hur kommer man ens upp till slut?

Eftersom att vi ska till bm på onsdag har jag haft koll på mitt näsblödande. Jag tycker att det är lite i överkant och ville kunna säga konkret hur mycket jag blöder. Så, ca 5 dagar / veckan och mellan 1-4 ggr de dagarna, sällan bara 1 gång, ofast 2 eller 3 och bara från ena borren. Jag vaknar av att jag blöder, jag blöder när jag sitter på toa, tittar på TV, lagar mat och städar. Det finns inget samband. Min svärmor, som är sköterska, tycker att de borde täppa till kärlen som blöder som kranar.

Jag är konstant snorig och täppt i näsan. Det har jag varit under i stort sett hela graviditeten. De senaste veckorna har det även tillkommit slem i halsen. Sånt som är omöjligt att svälja ner eller få ihop. Urk.

Och det tillsammans med att lufttillförseln börjar bli ihoptryckt där inne i magen känns ibland ansträngande. Jag upplever att jag får dåligt med luft. Flåsar t.om när jag äter mat.

Kramp i benet är en ny företeelse också. Myrkrypningarna är tillbaka i benen och jag tror att det beror på den växande magen (för jäklans vad den växer nu). Stödstrumpor är ett jäkla jissel men oj så skönt på natten!

Jag har gått upp 13-14 kg sammanlagt. Det är ju helt galet mycket! Jag är en sådan som märker av 1kg i vanliga fall och aldrig pendlar i vikt. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat gå upp så mycket. I och för sig har jag varit sängliggandes största delen av graviditeten men det var jag ju även innan.. Egentligen vill jag inte stressa med vikten. Jag varken "passar på" eller "strikt låter bli" godsaker, jag lever som vanligt och det blir som det blir. Jag har haft större problem än siffrorna på vågen under graviditeten.

Ja, så sammanfattningsvis kan man nog säga att sista trimestern börjar närma sig och den upplevs ofta som lite tuff. Och det är nu jag ska börja jobba, vad knäppt ;)

Kollade på "gravid vecka för vecka", där man fick följa Vanjas kejsarsnittsförlossning. Jag blev tårig och snyftig när lille bebisen plötsligt låg där. Från ena sekunden till den andra var han liksom urplockad, de var 3 istället för 2. Skumt. En sån liten, är det en sån som bökar i min mage? Weiiird!

Imorgon är det dags för samtal med FK och det ser jag inte fram emot. Jag hoppas att alla parter kan lösa detta inom kort. Jag kan inte börja från ena dagen till den andra, jag behöver få ladda om och sätta ett startdatum några dagar -kanske en vecka fram i tiden. Och nu när v 29 stundar så vore det bra om alla kunde komma överens snart...

Måste sätta oss in i det där med föräldraledighet också. Hur har ni andra gjort, tips?

Av Karin - 1 februari 2014 12:33

Det där med hemmablind alltså. Jag känner mig förstås tung nu, jag måste ta sats när jag ska upp ur sängen och jag stånkar högt. Men bortsett från de har jag liksom vant mig vid magen. Jag tycker inte att den är så stor, ganska normal tycker jag - trots att jag bara ser tårna sticka fram under den. Och fiffin.. Ja den har jag inte sett på flera veckor (om jag inte böjer mig men också det börjar bli svårt).

Hur som helst. Det mest komiska måste vara att jag tycker att jag ser ut som en tanig och spinkig räka på bilderna som togs innan- eller precis i början av graviditeten.

Mitt mentala har alltså flyttat sin uppfattning om normaltillstånd till gravidrund. Är inte det fascinerande?

Jag kan ibland få en längtande känsla efter att köpa vanliga kläder dock. Jag shoppar mycket och tycker att mode är roligt i vanliga fall och den saknaden kan komma över mig ibland. En längtan efter min vanliga kropp som har ett brett urval av kläder. Att se chick ut liksom.

Jag uppskattar förvandligen ändå. Jag tycker att jag är ganska fin såhär rund och go. Jag har en och annan gång tänkt tanken att överviktiga personer ständigt drar på sån här extra tung vikt och fy så jobbigt det måste vara att leva ett helt liv så instängd. Jag ser ett slut på det och kan därför acceptera den tillfälliga mödan med extravikten (som ju förstås innehåller ett barn också och inte bara kilon). Men att vara överviktig och stånka runt såhär och jämnt känna sig tung och klumpig, nej fy vad jobbigt.

Något annat som har kommit över mig den senaste tiden är "hur blir det sen-tankar". En liten oro för det mest uppenbara; att det inte längre bara är vi. Jag och min sambo. Att någon annan blir viktigare. En rädsla för att tappa bort oss i det. Tankar på det definitiva i att få barn; det är inget man ångrar och lämnar tillbaka utan ett livslångt åtagande. Är vi redo för det? Kommer vi vara bra föräldrar?

Man kan tro att sådant hunnit att landa under de 2 år vi fick vänta men det vore förstås en omöjlighet att tänka förberedande tankar när vi inte ens visste om det någonsin skulle bli aktuellt för oss.

Min sambo tänker inte alls som jag. Han tror bara att allt blir bra. Vi får väl se vem som får den största chocken ;)


Vad konstiga proportioner första bilden fick, ser ut som att axlarna är 2 meter bredare än höfterna - så som dem har växt tvivlar jag. Måste kolla...

V 28 (27+5)

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se