Ibland pockar den på. Den avgrundsdjupa längtaden efter att vara frisk. Bitterheten och sorgen i att ständigt leva med sjukdom. Ta hänsyn. Tänka efter. Planera. Och inte orka. Oftast kommer sorgen vid överansträngning, då när jag är riktigt trött och less på att vara just det. Vardagliga situationer, en glimt av det normala kan också få dessa känslor att vakna till liv.

Idag en kombination av båda. Trötthet och att jag deltagit i en vanlig situation, en frisk samvaro. Där jag låtsades. För att sedan braka ihop i skydd av lägenhetens väggar.

En stilla fundering om bebiströttheten från en av mammorna i föräldragruppen stannade kvar hos mig. Tänk om den enkla "bara-dåligt-med-sömn-tröttheten" var min största oro. Tänk om jag inte visste att man klarar sådan trötthet och långt mycket mer. Tänk om jag inte behövde oroa mig för "den enkla tröttheten" i kombination med sjukdom. Tänk om jag var frisk som dem andra.

Tänk om jag kunde få oroa mig över småsaker likt de andra mammorna; färg på tapeterna när man inte vet barnets kön, om den tilltänkta flickan visar sig vara en pojke. Såna saker.

Ikväll är en sådan kväll när jag känner att jag är sjuk. En sådan kväll när jag inte orkar vara sjuk längre. En kväll när tårar över de 14 månader som har passerat vill trilla nerför mina kinder men jag inte ens orkar gråta. En sorg över allt det som gjorde mig sjuk. Allt det som framförallt var jag själv. En ånger. En önskan om att få leva annorlunda nu. En trötthet inför att vänta. Frustration inför tålamodet jag tvingas ha.

En stilla önskan om att bara få fungera, få längta efter min dotter och leva ihop tillsammans i vår nya familj. Utan sjukdom. Utan kamp större än vanlig bebiströtthet och färgval på tapeter.