Tänker på det där med folks förståelse och hur svårt det måste vara. Visade mig igår i chefens korridor för första gången sedan mitten av januari 2013. Nytvättat hår, smink och genomtänkt klädsel, ett leende på läpparna och vardagliga artighetsfraser utbyttes. Jag fick höra att jag ser pigg och fräsch ut..

Ingen såg mig sängliggandes efter de knappa 2 timmar som spenderades på jobbet. Ingen ser mig idag i sviterna av energitömningen som krävdes igår. Ingen vet att jag idag inte orkar med det som var planerat, ingen ser glansiga trötta ögon eller en ostylad mig ligga orkeslös i soffan, för trött för tv, musik eller telefonsamtal. Välkomnar tystnaden. Slöa tankar och sus i öronen. Lågmäld av energilöshet. Ingen förstår att de 2 timmar som jag befann mig där är en stor del av vad jag kommer kunna göra under denna vecka.

Jag tänker också på det där som kuratorn sa, de om att inte boka in saker utan hellre leva spontant. Så mycket energi går åt att förbereda sig inför att göra något, tänka igenom, oroa sig för att eventuellt inte orka -tjusningen med det som planerats går förlorad. Energi på vägen dit likaså. Gör topparna och dalarna höga och låga. Försöka fördela jämnare. Minimera "måste-aktiviteter", känna lyckan av att istället ha energi att spontant göra saker. Känna det friska. Och njuta av det.

Inser att så mycket idag kräver planering, att samhället ser ut så. Få vill ha spontana besök där eventuell oreda avslöjas, smutstvätt på sovrumsgolvet, disken staplad i diskhon, katthår i soffan och mysbyxor på.

Men tänk vad mycket lättare livet vore för alla om allt bara kunde få vara ärligt och enkelt. Och roligt.

Tänker på att jag lever med 2 fötter i det sjuka och 1 i det friska. Vacklar fram- och tillbaka. I ett slags hemligt land, dit ingen som inte själv är sjuk eller lever med sjuk kan komma. Det måste vara svårt att förstå hur det landet styrs, fungerar och ser ut för de som lever i andra länder, helt olikt mitt.

En dag kanske jag berättar. För alla som vill lyssna.