På utflykt till stan för att uträtta några ärenden bestämde jag mig för att jeena genom en galleria. Skulle precis ställa mig på nedersta steget och åka uppåt i rulltrappan när en kille kom farandes högst upp i trappen. Han slänger sig nerför rulltrappan trots att denna gick uppåt. Jag hör skrik bakom honom och plötsligt rycker en kille tag i honom när han är på väg nerför den uppåtgående rulltrappan. Killen som är på språng lyckas slita sig ur greppet men faller framåt i rulltrappan. Jag hör hur en mobil trillar ut och ser hur han kanar och slås än hit och än dit i den rullande trappen. Händerna skrapar mot stegen. På något sätt lyckas han ta sig upp otroligt fort och det ser ut som att han både ramlar och springer framåt trots att rulltrappan tar honom bakåt. Någonstans här har trappan troligtvis stannat dock. Allt går på några sekunder och jag hinner precis hoppa undan och ställa mig bredvid rulltrappen när han springer och ramlar förbi mig i en enda stor yvig rörelse. Efter kommer en gubbe och skriker "du din tjyv, du kommer inte undan".

Jag blir helt chockad och lägger handen på min mage som redan stramar av sammandragningar. Det var sekunder från mig. Det var sekunder från att jag redan stod i rulltrappen och inte hade hunnit undan. Killen var helt inkörd på flykt och brydde sig inte överhuvudtaget om att jag stod där höggravid och osmidig. Mitt plötsliga sidohopp känns fortfarande i bäckenet men hjälp vad det hade kunnat gå mycket värre..

Jag blev chockad och gråtfärdig efteråt. Kände mig så utsatt i situationen, långsam och med stor mage. Usch om jag bara hade kommit 2 sekunder tidigare. 2 sekunder hade räckt för att han skulle ha vält omkull mig och bebismagen i rulltrappan. Åh usch.. med Pyret i magen. Hemska hemska tanke!

Tack för de 2 sekunderna. Tack.

I helgen har Pyrets farmor och farfar varit på besök. Vi bor långt ifrån varandra så det blir alltid intensiva träffar, sedan jag blev sjuk blir dem lite lugnare dock. Pyret bjöd på föreställning i form av hicka och till synes frustration över att den höll på så länge. Det var en tårögd farmor som höll handen på min tickande burblande mage. Mysigt!

Inatt vid 23-tiden vaknade hon till liv ordentligt, den tiden och kring lunch är hennes mest aktiva stunder. Då är hon galen. Igårkväll strålade det neråt ljumskarna och jag kände hennes huvud längre ner än stormagen är.. Alltså ner mot min fiffi. Jag funderade på om hon höll på att fixera sig. Imorse när hon hickade kände jag huvudet något högre upp igen dock.. Imorgon får vi veta, då ska bm kolla hur hon ligger och om hon är fixerad.

Jag är löjligt upphakad på det där om bebis är fixerad, jag vet ju att alla inte ens har fixerat sig när förlossningen startar. För mig låter det verkligt, ett bevis på att det är en riktig bebis där inne och att hon gör sig startklar för att komma ut. Jag tycker att det har fått plats lite mer mat igen och möjligen att andningen har varit något lättare, vilket också skulle kunna betyda att hon slunkit neråt.

Om bm säger att Pyret känns stor då vill jag göra TUL (tillväxtultraljud), annars kommer jag drömma mardrömmar om megabebisar.. De där drömmarna är för övrigt rätt intensiva och ofta otäcka. Allt från att sambon lämnar mig för någon snygging där jag står med händerna på stora magen till att Pyret syns kravla runt precis innanför min hud (urk!).

Tänk att det bara är 3 veckor tills "normal förlossningstid".. Wow!

V 35 (34+5)