Det slog mig i måndags. Vi kollade på Morgan och Ola-Connys äventyrsresa och jag skrattade hysteriskt. Sådär så att magen krampar och ögonen tåras. Ett skratt som nästan blir till gråt, ni vet? Min J tittade på mig flera gånger och skrattade han också men hans blick dröjde kvar och tycktes båskåda mig, insupa mitt leende ansikte och ljuden av mitt skratt. Jag tror att vi båda slogs av samma tanke. Jag kunde inte skratta för ett år sedan. Det fanns inget skratt. Ingen mimik och ingen hjärna som registrerade roliga saker. Bara en totalt utmattad kropp. Nu finns det igen. Ett hjärtligt skratt som sprider sig i hela kroppen. Och jag är glad för det. Så otroligt glad för skrattet.

Jag har väldigt svårt att andas nu. Jag ska försöka bena ut mitt andningsproblem här, mest för min egen del så att jag kan berätta för bm imorgon. Om någon känner igen sig och har tips är jag såklart tacksam.

Dels är jag helt täppt i näsan, det har jag varit under hela graviditeten. Jag andas normalt sett med näsan på natten men det går inte. Att andas med munnen är ett jäkla gissel tycker jag. Det ger mig halsont och det blir så pass torrt att jag måste hälla in vatten flera ggr per natt när tungan har fastnat någonstans i munnen. Jag har också massa slem i munnen/halsen när jag vaknar, är det pga allergi eller ett resultat av andningsproblemen? Hur fasen funkar det för er "munandare" blir inte ni torra som fnöske i munnen?

Den senaste tiden har jag vaknat av att jag inte andas, att jag måste dra efter andan lite i panik när jag vaknar. Detta händer ett 10-tal gånger varje natt, om inte mer.

Vad beror det på? Att livmodern trycker på lungorna är jag medveten om, det går trögt och tungt att andas dygnet runt. Kläms det ihop på natten när jag ligger? Beror det på min allergi/pollenastma?

Det känns ju inte helt hundra alltså - är det farligt? Är det ens "normalt" (som allt är under graviditet) eller är det något jag borde få hjälp med?

Någon som känner igen sig?