Ibland pockar den på. Den avgrundsdjupa längtaden efter att vara frisk. Bitterheten och sorgen i att ständigt leva med sjukdom. Ta hänsyn. Tänka efter. Planera. Och inte orka. Oftast kommer sorgen vid överansträngning, då när jag är riktigt trött och less på att vara just det. Vardagliga situationer, en glimt av det normala kan också få dessa känslor att vakna till liv.

Idag en kombination av båda. Trötthet och att jag deltagit i en vanlig situation, en frisk samvaro. Där jag låtsades. För att sedan braka ihop i skydd av lägenhetens väggar.

En stilla fundering om bebiströttheten från en av mammorna i föräldragruppen stannade kvar hos mig. Tänk om den enkla "bara-dåligt-med-sömn-tröttheten" var min största oro. Tänk om jag inte visste att man klarar sådan trötthet och långt mycket mer. Tänk om jag inte behövde oroa mig för "den enkla tröttheten" i kombination med sjukdom. Tänk om jag var frisk som dem andra.

Tänk om jag kunde få oroa mig över småsaker likt de andra mammorna; färg på tapeterna när man inte vet barnets kön, om den tilltänkta flickan visar sig vara en pojke. Såna saker.

Ikväll är en sådan kväll när jag känner att jag är sjuk. En sådan kväll när jag inte orkar vara sjuk längre. En kväll när tårar över de 14 månader som har passerat vill trilla nerför mina kinder men jag inte ens orkar gråta. En sorg över allt det som gjorde mig sjuk. Allt det som framförallt var jag själv. En ånger. En önskan om att få leva annorlunda nu. En trötthet inför att vänta. Frustration inför tålamodet jag tvingas ha.

En stilla önskan om att bara få fungera, få längta efter min dotter och leva ihop tillsammans i vår nya familj. Utan sjukdom. Utan kamp större än vanlig bebiströtthet och färgval på tapeter.

För en tid sedan läste jag en sammanfattning om sen/tidig avnavling hos någon bloggare och det är lögn i fasen att komma på hos vem det var..

Du hade skrivit om för- och nackdelar, lite om andra kulturer, om att sjukvården "luras" i sin info och det hela mynnade ut i att du inte längre ville donera navelsträngsblod till någon annan. Jag kommenterade och tackade för infon och bestämde mig (nog) också för att inte donera efter din sakliga text om hur man tar blod som faktiskt tillhör sin egen bebis och hur hen (riskerar) att påverkas.

Läser du min blogg, ge dig till känna tack - vi är flera som vill ta del av den info du hade samlat ihop i ämnet!

(Andra med info/tankar får givetvis också kommentera)

Då var det ny vecka igen, v. 33 (32+0). Jag märker att jag alltmer börjar fokusera inåt, tänker på förlossningen, bebisen, vem hon är och tiden efteråt. Det är säkert en viktig del i att mentalt försöka förbereda sig och sedan jag lättade på arbetsträningshetsen har dessa tankar och känslor fått utrymme att dyka upp.

Jag har uppenbara sömnsvårigheter och muttrar långa ramsor över ben som värker, rygg och bäckenet som gör ont, andning som går trögt, ett hjärta som rusar och slår hårt, toppat med uppstötningar. En av mina kisspauser är runt 04 och av någon anledning har jag fått svårt att somna om. Jag ligger ofta och irriterar mig på hur obekvämt och varmt det är fram till 06. Under dessa timmar får tankarna chans att ta fart ordentligt, oftast tar även Pyret fart ordentligt och bygger alldeles för stora kojor i min mage, så det finns mycket som håller mig vaken med andra ord..

Vi har tvättat alla Pyrets kläder med parfymfritt medel, sängkläder, spjälskydd, kuddar och täcken - allt är nytvättat och ordninglagt. I helgen får vi hjälp av mina föräldrar att göra fint i Pyrets rum också, det ser jag fram emot.

Ett par stora harembyxor från HM fick jag hem idag och dem ska ner i BB-väskan. Suveränt sköna (nog ser det lite roligt ut med kulan men det skiter jag i)! Jag har läst om flera gravida som har problem på trosfronten och det hade jag också haft om det inte hade varit för dessa underbara hipsters från Lager 157. Jag har numera en hel drös såna och använder dem uteslutande. Otroligt sköna med den växande magen! På tal om kläder kikade jag in Lindex nya mammakollektion och visst fanns det flera godingar där. Jag har dock tänkt att hålla mig från att storhandla mammakläder de sista veckorna. Men blä vad trött jag är på att ha ett tight urval av möjliga kläder att ta på mig. Jag tycker om min gravidkropp men jag längtar efter min vanliga smidiga lätta variant nu faktiskt.

Jag längtar förstås efter att kunna vända mig och sova normalt. Jag längtar kanske ännu mer efter närhet med sambon. Att ligga som en klubbad säl och sucka över munkräkningar inbjuder inte direkt till några intimare stunder.. Det gör inte badbollen som är i vägen heller.. Suckade när jag läste att Linda Bengtsing aldrig haft lika mycket sex som under graviditeten - jag tror inte att hon är genomsnittlig direkt.

80% av graviditeten har passerat (igår), heja sista 20%:en (plus/minus...?)

Jag berättade inte igår att vi även fick följa Pyrets hjärtkurva och göra ul när vi var på specialistmödravården. Det var nämligen så att hon var trött och seg under söndagen och röjde inte alls runt i magen som hon alltid gör vid vissa tider och situationer. Jag var oroad under söndagen men kände henne ändå, knuffarna var dock slöare än vanligt. Jag måste erkänna att det tog emot att ringa till specialistmödravården efter min senaste erfarenhet därifrån (då jag hade ont men fick känslan av att de trodde att det var psykiskt). Dumt dumt dumt att känna så. Tankarna virvlade runt. I dessa lägen är min sambo lugnande medan jag hellre skulle vilja att han var bekräftande och stärkte mig i min känsla av att behöva kolla upp förändringen.

Hur som helst. Måndag morgon och dags för läkarbesöket om förlossning. Jag hade känt henne mindre än vanligt även under morgonen och bestämde mig för att tala om det för läkaren på en gång (det hade börjat uppta min fulla tankekraft). Världens bästa läkare sa att vi skulle kolla upp Pyret efter vårt möte och jag blev lugn.

De satte de där mätarna på magen och mätte hjärtslag per minut, jag fick även hålla i en mojäng som jag tryckte på vid varje kännbar rörelse. Jag blev asstressad när jag såg att hennes hjärta skenade iväg till 205 slag/min men kurvan kom ut helt normal. Det var mysigt att se att hennes hjärtslag ökade av bm och blev lugnare av mammas röst, lilla hjärtat!

Vi fick också göra ett ul för att se om mängden fostervatten ökat eller minskat men allt såg bra ut. Läkaren sa att även pyttisar kan vara tröttare vissa dagar och att dem får vara det så länge man har kollat att allt är okej. Känner man förändrade fosterrörelser så ska man kolla upp det!

Hon låg med huvudet vid mina högra revben, rumpan på vänster sida om naveln och benen ner där på vänster sida. Snett alltså. I övrigt såg vi inte mycket av ultraljudet, hon var så stor nu.

Något annat som hände igår var att jag fick nys om att läkemedelsförsäkringen nystar vidare i min anmälan. Igår ringde företagshälsan till mig och sa att de fått förfrågan på att få mina journalanteckningar från dem. Jag gick dit bara 3 gånger och det var 2 månader innan medicinstart så jag frågade han som ringde om han förstod varför de ville ha dessa anteckningar. Han trodde att de var på jakt efter de symptom som jag beskrivit att jag fick av medicinen (för att fastslå att medicinen inte gjorde mig sjuk och därmed inte betala skadestånd). Det lät ju rimligt så jag godkände att de skickar mina anteckningar - de kommer absolut inte stå något som kan kopplas ihop med de hemska biverkningar jag fick av medicinen och därmed ökar mina chanser att få skadestånd, tänker jag.

Jag har tänkt på det där eventuella skadeståndet. Jag vet inte hur jag kommer att reagera på att få pengar och inte heller på att inte få pengar. Vad gör man med pengar som man har lidit för? Det är pengar som man både vill- och absolut inte vill ha. Smutsiga, äckliga pengar men ändå en bekräftelse på att det jag upplevde var fel.

Jag kan inte tänka mig att köpa någon grej eller något som liksom finns kvar, det skulle bli en ångestpryl. Jag tror att jag kan tänka mig att göra något för pengarna med min sambo, det var vi som blev berövade tid ihop. Det var jag som förlorade mig själv i medicinruset och det var min sambo som förlorade sin käresta till drogad oigenkännlighet. Att använda pengarna för att "köpa tillbaka lite av det vi förlorade" skulle nog kännas mest okej. Något glatt. Synd att det inte är USA och deras skadeståndsbelopp vi pratar om... (inte ens sådana mångmiljonbelopp hade varit värt de 5 fruktansvärda månaderna dock)!

Hick-hick-hick i magen.. Lilla Fröken är antingen glupsk eller ivrig med att andas i magen. Många hickor per dag blir det.

V. 32 (31+6) Imorgon är det ny vecka...

Ett fantastiskt möte med läkare på specialistmödravården idag ang förlossningsmetod. Hon var inlyssnande, kompetent och otroligt kunnig inom flera områden. Det kändes oerhört bra! Jag vet av ett års erfarenhet att bra läkare inte växer på träd, lättnaden efter ett bra möte är därför obeskrivlig.

Hon ska skriva en förlossningsplan där följande saker ska framgå;
1. Jag ska få komma in i ett tidigt skede,
2. Jag ska få smärtlindring i ett tidigt skede (för att inte tröttas ut i onödan av smärta),
3. Jag/vi ska få en erfaren inlyssnande bm och inte någon helt ny, inte heller en student/elev och inte en bm som har hand om en student/elev. Vi ska få en som har tid för oss.
4. Det kommer framgå att man avbryter förlossningen och gör snitt i ett tidigare skede än vanligt. Detta görs i samråd mellan oss och bm. Bm ska vara så pass erfaren att hen kan avgöra typ hur lång tids förlossningsarbete det är kvar
5. Vi ska få stanna på BB extra lång tid om vi vill, tills att jag/vi känner mig/oss helt redo att åka hem.

Vi har bokat in en ytterligare träff i v 39, är det då skitjobbigt så övervägs igångsättning. Hon tyckte dock inte att det var något att eftersträva eftersom att förlossningen tenderar att bli mer långdragen än om kroppen får sköta sig själv.

Hon pratade också om risken för förlossningsdepression som i mitt fall är förhöjd. Hon vill att det ska finnas en bra plan för detta; 1. Vi kan planera extra ledighet utöver pappans 10dgr (det har vi redan gjort), 2. Back-up från typ föräldrar, 3. Samtalsstöd som påbörjas nu innan, 4. En tanke om medicin (NEJ TACK - då ska jag vara halvdöd isf) 5. täta efterkontroller.

Sedan något ytterligare. Hon ifrågasatte starkt att läkare tillåtit mig att påbörja arbetsträning nu i samband med höggraviditet. Hon sa att hon inte egentligen får lägga sig i den planen men avrådde mig från att fortsätta. Det är oerhört tufft att påbörja arbetsträning efter att ha varit såhär pass sjuk under såhär pass lång tid och att göra det samtidigt som kroppen kämpar med att vara höggravid är enligt henne både vanskligt och korkat. Hon försäkrade mig om att jag kommer att komma tillbaka till arbete men att försöka nu när alla förutsättningar är urusla kan vara katastrofalt. Man ska inte pressa kroppen till sitt yttersta under dåliga förutsättningar som dålig sömn, krämpor och därmed också göra så att man inte har ork att förbereda sig mentalt och fysiskt på kommande tid.

Detta bekräftade min uppfattning om hur det har gått med arbetsträningen hittills. Det har känts omöjligt utifrån omständigheterna och jag har varit osäker på om jag bör eller inte bör pressa mig framåt. Nu äntligen träffade jag någon som var kunnig både i graviditet och långtidssjukskrivning. Jag kommer att ta de resterande 2 arbetsträningsveckorna utan press, gå dit när jag orkar helt enkelt. Efter dessa 2 veckor får det vara bra, jag klarar inte att arbeta 25% mina sista 4 graviditetsveckor.

Jag tänker istället att jag ska vila och må gott, förbereda mig, landa och ladda, göra roliga saker och fylla på mitt "må gott-konto" - det kommer vara viktigare både under- och efter förlossningen än några hårt frampressade arbetstimmar.

//Nöjd patient :)

(V 32, 31+5)

Inatt drömde jag om Dig. Vi var på BB och jag klädde omsorgsfullt på dig dina kläder. Vi var ensamma i rummet tills J klev in och jag sa "åh titta, nu kom pappa" till dig och du fyrade av ett leende - ett galet tidigt leende såhär i efterhand men i drömmen var det bara naturligt och mysigt. Du tuggade på snörena till din mössa och jag tog ut dem ur din mun, torkade din knubbiga hals som hunnit bli våt av saliv. Vi var på väg hem från BB. Du, jag och J. Du var det vackraste vi hade sett och känslan var övermäktig.

När jag vaknade ville jag stanna kvar i drömmen. Det var så verkligt och så underbart fantastiskt.

Jag har så svårt att föreställa mig att vi kommer att få vara med om just detta. Delvis är det nog så de allra flesta föräldrar känner, men också beror det nog på att jag har svårt att fokusera på flera stora saker än en i taget i nuläget. Just nu i virvlande utmattning ryms inget mer än min arbetsträning, den som urlakar mig (men samtidigt är positiv).

Imorse, fortfarande fylld av kärlek från drömmen kände jag att fortsättningen av arbetsträningen inte spelar så stor roll. Några veckor hit eller dit kommer inte vara den avgörande skillnaden om ett år när det är dags för arbete igen. Det är nog minst lika viktigt att må bra fram till bf, att hinna landa och hinna ladda, att hinna göra roliga saker med sambon, träffa vänner och få känna sig redo och förberedd (så pass som det går). Det känns knasigt att tömma kroppen nu (igen) till bristningsgränsen, såhär just innan vi äntligen får träffa Dig. Vad skulle jag då ha lärt mig?

Det är en ny omvälvande önskan att inte bränna slut på ALLT utan hellre ha lite till övers för livsnjut och glädje. Jag ska lära Dig det, så att Du slipper lära dig på samma sätt som jag. Lagom är faktiskt bäst.

Älskade Du vad vi längtar!

Din pappa går omkring och vyschar på katten, klappar henne på rumpan som om hon behövde rapa och försöker vagga henne till sömns. Han pratar med henne som att hon vore Du. "Substitutbebis", kallar han katten och skrattar över sitt fjanteri. Fjanteriet som är till hälften på allvar. Djupt rotat i en flerårig längtan. Han är fin Din pappa. Den allra finaste jag någonsin kunnat hitta. Igår när jag var ledsen fick jag blommor och godis och mat. Jag längtar efter att få se honom ösa sin kärlek över Dig.

(Bild från Google)