Direktlänk till inlägg 11 april 2014
Bm-besöket igår gick bra. Pyret är fixerad. Heja Pyret. Hon är varken en mini eller en stor bebis, en helt normal mellanbebis alltså. Pyret hade varit lugn i magen igår, tills att jag satte mig hos bm bredvid sambon. Då blev det liv i luckan. Lilla Pyret brukar faktiskt bli sprallig när pappa kommer hem. Det känns mysigt! Hennes hjärtljud rusade när bm mätte (precis som mammas gör av pappas närvaro) men efter ett tag lugnade hon ner sig och hjärtljuden blev fina.
Jag tog upp min extrema trötthet och bm sa att det dels kan bli så på slutet för vissa men att hon tyckte att jag skulle börja äta mer kalorier. Jaha.. Inte mig emot men det är ju lite trist på vikten ;) Bm sa att tjyvarna i magen ibland tar så mycket kalorier och fett från mamman att hon helt enkelt inte får behålla tillräckligt själv. Bebisen bunkrar inför förlossningen (som är påfrestande även för bebisen) men även inför dagarna som följer med viktnedgång.
Idag är jag kaputt. Jag är enormt tung och fruktansvärt trött. Samtidigt är lägenheten helt nerhårad av våra 2 långhåriga katter som vårsläpper päls, samtidigt borde jag fixa med en grej inför sambons födelsedag i helgen, samtidigt borde jag handla lite inför kvällens middag, jag borde ta tag i det där knaset med min anställning och få klart med föräldrapenningen. Och ändå borde jag vila. Frustration över att tvingas låta bli och sitta i en smutsig lägenhet, inte ha grejerna klara tills middagen och lägga över allt på fina sambon (som dessutom fyller år). Suck.
Tankar om att "göra det lite snabbt" och "bara lite" brottas med nylärda kunskaper om att ödmjukt lyssna på kroppens trötta signaler och förstå att om jag städar idag så kostar det en rolig aktivitet i helgen - är det värt det? Men.... Jag hatar när det är äckligt smutsigt i lägenheten, jag mår fan psykiskt dåligt av det (och så är diskussionen med mig själv igång igen). Och så den där ljuva känslan av att ha gjort något för någon annan, gjort någon annan glad.. Kontra hur glad blir han när jag ligger kaputt i flera dagar efter att ha "städat åt honom"?
Ånejnej beteendeförändring är svårt.
Jag längtar efter min kropp. Precis så som man brukar höra höggravida kvinnor säga. Jag längtar efter att kunna knyta skorna, sätta mig på golvet, plocka upp tvätten och gå utan flås och övervikt. Jag har lättare att tänka att "jag vill ha tillbaka min kropp" än att längta efter bebisen. Bebisen är så okonkret och jag kan inte ta in det, min kropp har jag ju haft tidigare och jag kan relatera till det "försämrade tillståndet" med den nuvarande kroppen. Ibland undrar jag om jag kommer att få en chock när bebisen kommer - har jag inte fattat något alls eller är det här "normalt"? Den "överväldigande känslan" som många pratar om när man träffar sin bebis, beror den på att man inte riktigt till fullo har förstått storheten innan?
V 38 (37+2)
(Gissa gärna bf-datum i inlägget innan detta)
Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...
Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...
Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 | ||||
7 |
8 |
9 | 10 | 11 | 12 |
13 | |||
14 |
15 |
16 | 17 |
18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 |
27 |
|||
28 |
29 | 30 | |||||||
|