Direktlänk till inlägg 25 april 2014

Update

Av Karin - 25 april 2014 16:32

Det där pillandet och dragandet i min livmodertapp verkar inte ha haft någon större effekt. Inte någon som resulterar i förlossningsstart i alla fall. Jag har otroligt mycket sammandragningar/förvärkar men dem är nästintill smärtfria. Molnar lite ibland men absolut inte regelbundet. Det blir nog så att vi på morgondagens undersökning får veta om förra gångens pillande gav någon effekt alls. Hoppas att livmodertappen åtminstone har börjat vända sig framåt och att det isf händer ännu lite mer efter måndagens "pill".

Pill låter väldigt fredligt för övrigt - det kändes inte fredligt.

Jag har märkliga matsug. Ibland inget alls, en känsla av osmak och illamående. Vissa dagar blir det ingen ordning alls på matintaget, nästkommande dag är det som att kroppen tar igen och äter desto mer. Jag är mest sugen på mackor, fil och kräm. Även pannkakor och hör och häpna.. Snabbmakaroner med riven ost, grillkrydda och ketchup. Inget jag normalt sett skulle äta, eller ens komma på tanken på att äta. Grymt o-sugen på protein -urk! Jag kan tänka mig att kroppen vill kolhyderatladda och trots att den säkert skulle må bättre av lite annan mat så tvingar jag den inte. Jag litar på att den vet vad den gör och jag hoppas att förlossningen startar en bra "matdag" :)

Kom att tänka på för ett år sedan.. Det hade då gått 3 månader sedan min krasch och jag var på väg neråt, bortåt och ifrån. Ifrån allt vad liv och leverne kan liknas vid. Vid den här tiden ställde vi in vårt bröllop som var färdigplanerat och bokat in i minsta detalj. Min värld brakade fullständigt. Bröllopets datum var min enda fasta punkt där och då. Det var min hållhake och min anledning till att alltid försöka lite till (på gott och ont såhär i efterhand). Jag fattade inte vad som hände med mig, vad som hade hänt, kunde inte se hur jag skulle ta mig tillbaka till mitt ångest-jobb och inte heller hur jag skulle kunna tillåta mig att misslyckas genom att låta bli. Och barn. Skulle vi någonsin berikas med barn? Jag var så orkeslös och svag att jag blev uppgiven när jag blev kissnödig och behövde resa mig från soffan. Huvudet sprängde. Tankarna virvlade och tycktes aldrig stanna eller avslutas i något konkret. Bara virrevarr. Allt smått var enormt och oövervinnerligt. Alla frågor för svåra att svara på; hur ville jag ha min potatis? Jag visste inte, kunde inte ta ett beslut, inte ens om potatis. 


Jag tror faktiskt inte att det hade gjort så himla stor skillnad där och då om jag hade fått veta att vi ett år senare skulle gå i väntans tider. Det hade varit alldeles för långt fram i tiden. Sekunderna var långa som dagar och dagar var helvetiska vinterhalvår, det långa perspektivet var omöjligt att ta in när nutiden var fruktansvärd. 


När jag tänker tillbaka såhär i detalj på hur det var, då ser jag förstås också utvecklingen mot mitt tillfrisknande. På hur mycket bättre jag mår idag trots att jag fortfarande är sjuk. Att jag är väldigt mycket friskare idag. Det finns stunder av liv nu - det fanns det inte då. Och det finns hopp och tro framförallt och en förståelse för vägen jag måste vandra, en acceptans och oftast till och med en tacksamhet över att det drabbade mig såhär tidigt i livet. Att jag får en chans att leva mitt resterande liv på ett bättre sätt. 


Det enda jag inte försonats med är att jag inte kan få bli frisk NU när vi väntar vårt barn. Det är en stor frustration kring det. En oro för hur det ska bli, om jag ska orka med. En sorg och en ilska över att det vi så länge har längtat efter ska styras eller i alla fall påverkas av sjukdom. Att jag inte bara kan få bli fri nu, släppt från sjukdomens klor. Jag har lärt mig min läxa. Jag kan väl få gå nu? Gå ut i livet med min bebis och min familj..


v. 40 (39+4)

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29 30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se