Alla inlägg under april 2014

Av Karin - 18 april 2014 13:19

Ett avbrottsinlägg med kreationer istället för graviditets- och sjukdomsinnehåll. Håll till godo :)

Bild 1; Gipsavtryck av magen (gipsad på canvastavla)

Bild 2; Tavla målad i akvarell och akryl

Bild 3; Inredning Pyrets rum

Bild 4; Inredning plus målade tavlor i akryl

Bild 5; Tavla målad i akryl

Bild 6; Tavla målad i akryl


(V. 38, 37+2)

ANNONS
Av Karin - 16 april 2014 15:31

V 39 (38+0) har anlänt! Konstigt nog tänkte jag mer på "att det snart kan dra igång" för några veckor sedan än nu när det faktiskt är så. De senaste dagarna har jag dessutom fått lite kalla fötter och börjat undra om jag verkligen är "redo" för förlossningen och den stora förändringen? Jag antar att jag inte är ensam om dessa känsloyttringar såhär i slutskedet..

Något annat jag har märkt är att jag vill pakta och team:a med min sambo. Jag vill känna hans närhet, både psykiskt och fysiskt mer än någonsin. Jag antar att det handlar om att göra mig och OSS redo som team inför förlossningen, en känsla av trygghet.

Igår packade jag in mig och stora magen i bilen och körde upp på stan. Jag hade några ärenden att uträtta och hade dessutom fått sms från Lindex om halva REA-priset. Jag vaggade in på HM, Lindex och Kappahl och det blev Pyretkläder från alla butiker. På lindex gick jag lös ordentligt eftersom att det var så himla billigt med kläder för 1/4 av priset. På Kappahl blev det en del Newbie, jag älskar deras kläder!

När jag hade handlat klart, köpte jag en stor mjukglass och satt på en bänk i solgasset. Jag förstod att jag skulle få sota för utflykten i efterhand och passade på att njuta där och då. Något jag helt och hållet lärt mig under sjukdomstiden och som folk i allmänhet nog skulle kunna bli bättre på..

Jag ska visa er lite pyssel jag har gjort i ett annat inlägg samt också skriva ner era gissningar på bf (måste sätta mig vid datorn för det).

Bjuder på den nakna sanningen i v 39 ;)

ANNONS
Av Karin - 13 april 2014 18:13

16 dagar till bf visar appen, galet tänker jag. Även om det känns som att jag varit gravid en hel evighet så känns det overkligt att faktiskt vara såhär nära nu. Kommer det verkligen en bebis?

I fredagskväll hade jag det jobbigt, mitt senaste inlägg visar det. På kvällen kom tårar och gråt. Frustration, trötthet och värk låg bakom. Fin sambo klappade, masserade och erbjöd sig att göra det ena och andra (chokladbollar, mat, åka och köpa chips..) men inget kändes bra.

Trots att jag bara lyckades sova mellan 3-4 timmar (inkl x antal kisspauser) natten till lördagen så mådde jag mycket bättre. Jag överraskade sambon med hotellövernattning i vår stad och SPA-behandling. Det var fantastiskt! En fotmassage för min del. Massören frågade om jag hade mycket ont och det bekräftade jag, sa också att jag har haft mycket kramp i fötterna de senaste veckorna. Hon berättade att blodet inte strömmade fritt i foten och till stotårna var det nästan stopp.. Det kraskade i foten när hon masserade upp flödet och lossade på knutarna. Det gjorde jäkligt ont men det var såklart skönt att bli av med.

Efter massagen satte vi oss i bubbelpoolen, det var bara vi 2 och kändes härligt. En sån där stund när jag kände mig frisk. Jag satt bara med benen i vattnet - jag är tillräckligt varm ändå ;) Och förresten, vad enorm jag är! Fick en chock varenda gång jag såg mig i bikini i spegeln.. Inte underligt att det är tungt. Jösses!

Några timmars sömn och vila för mig efter massage och bubblande och fotboll för födelsedagssambon, perfekt. Mot kvällen gick vi ut och åt middag. Imorse åt vi en finfin hotellfrukost och min enda huvudbry var att magen blev full så fort...

Grattis till fina Anne, som i veckan födde en frisk och fin tjej <3

Jag ska skriva ihop gissade bf-datum, längd och vikt för vår tjej (beräknat är 29e) Gissa på...

Av Karin - 11 april 2014 12:28

Bm-besöket igår gick bra. Pyret är fixerad. Heja Pyret. Hon är varken en mini eller en stor bebis, en helt normal mellanbebis alltså. Pyret hade varit lugn i magen igår, tills att jag satte mig hos bm bredvid sambon. Då blev det liv i luckan. Lilla Pyret brukar faktiskt bli sprallig när pappa kommer hem. Det känns mysigt! Hennes hjärtljud rusade när bm mätte (precis som mammas gör av pappas närvaro) men efter ett tag lugnade hon ner sig och hjärtljuden blev fina.

Jag tog upp min extrema trötthet och bm sa att det dels kan bli så på slutet för vissa men att hon tyckte att jag skulle börja äta mer kalorier. Jaha.. Inte mig emot men det är ju lite trist på vikten ;) Bm sa att tjyvarna i magen ibland tar så mycket kalorier och fett från mamman att hon helt enkelt inte får behålla tillräckligt själv. Bebisen bunkrar inför förlossningen (som är påfrestande även för bebisen) men även inför dagarna som följer med viktnedgång.

Idag är jag kaputt. Jag är enormt tung och fruktansvärt trött. Samtidigt är lägenheten helt nerhårad av våra 2 långhåriga katter som vårsläpper päls, samtidigt borde jag fixa med en grej inför sambons födelsedag i helgen, samtidigt borde jag handla lite inför kvällens middag, jag borde ta tag i det där knaset med min anställning och få klart med föräldrapenningen. Och ändå borde jag vila. Frustration över att tvingas låta bli och sitta i en smutsig lägenhet, inte ha grejerna klara tills middagen och lägga över allt på fina sambon (som dessutom fyller år). Suck.

Tankar om att "göra det lite snabbt" och "bara lite" brottas med nylärda kunskaper om att ödmjukt lyssna på kroppens trötta signaler och förstå att om jag städar idag så kostar det en rolig aktivitet i helgen - är det värt det? Men.... Jag hatar när det är äckligt smutsigt i lägenheten, jag mår fan psykiskt dåligt av det (och så är diskussionen med mig själv igång igen). Och så den där ljuva känslan av att ha gjort något för någon annan, gjort någon annan glad.. Kontra hur glad blir han när jag ligger kaputt i flera dagar efter att ha "städat åt honom"?

Ånejnej beteendeförändring är svårt.

Jag längtar efter min kropp. Precis så som man brukar höra höggravida kvinnor säga. Jag längtar efter att kunna knyta skorna, sätta mig på golvet, plocka upp tvätten och gå utan flås och övervikt. Jag har lättare att tänka att "jag vill ha tillbaka min kropp" än att längta efter bebisen. Bebisen är så okonkret och jag kan inte ta in det, min kropp har jag ju haft tidigare och jag kan relatera till det "försämrade tillståndet" med den nuvarande kroppen. Ibland undrar jag om jag kommer att få en chock när bebisen kommer - har jag inte fattat något alls eller är det här "normalt"? Den "överväldigande känslan" som många pratar om när man träffar sin bebis, beror den på att man inte riktigt till fullo har förstått storheten innan?

V 38 (37+2)

(Gissa gärna bf-datum i inlägget innan detta)

Av Karin - 10 april 2014 11:50

Såhär på slutet måste man förstås ha en "När kommer bebisen-tävling".

Beräknat datum är den 29 april.

Gissa datum, längd och vikt. Kanske har jag någon spågumma/gubbe bland läsarna? ;)

Kör på :)!

Av Karin - 9 april 2014 11:15

Så var dagen här. Från att ha bockat av milstolpar som "en liten chans för överlevnad" i typ v 25 till numera fullgången graviditet, v 38 (37+0). Nu är Pyret alltså färdig. Skulle förlossningen starta skulle det vara -normalt-. Jäklar vad häftigt! Hon är klar, vår tjej! Än så länge väger hon nog mellan 2.9 - 3.3kg, liten och stor på samma gång.

Jag är otroligt trött, nästintill helt orkeslös. Små projekt dränerar mig fullständigt och jag ligger mest faktiskt. Min rygg har gett upp och sömnen är förstås dålig. Jag har förvärkar någon gång varje dag. Jag andas dock lättare och huggen/smärtan nertill pekar mot att hon sjunkit ner ytterligare/fixerat sig.

Imorgon är det dags för nytt bm-besök. Hon ska känna efter om Pyret är fixerad och uppskatta hennes vikt. Jag ska be om att få testa min järnnivå för att utesluta att tröttheten beror på järnbrist. Jag slarvar med järntabletterna eftersom att dem i kombination med trög mage och hemorrojder är otroligt jobbigt (say no more).

På tal om min mage.. Den har varit hård länge, egentligen alltid men det blev betydligt värre för ett par år sedan. Detta satte man snabbt ihop med min utbrändhet och förklarade tarmarnas dåliga funktion vid stress. I samband med medicineringen några månader senare blev det ännu sämre, jag blödde och man kopplade då ihop det med medicinen. Jag fick även medicin mot förstoppning. Innan medicinen hann tas ut helt ur kroppen blev jag gravid och magen gav upp än mer. Denna gång förklarades de nya symptomen, som tex hemorrojder med graviditet. Men jag tröttnade på att min situation förklarades med allt de som råkade dyka upp i mitt liv och bad för några veckor sedan att få göra någon undersökning. Jag hade alla symptom på cancer och hade blivit orolig. Resultatet visar att jag antagligen har en tarmsjukdom men att man inte får göra vidare undersökningen under graviditet..

Såhär tycker jag ofta att den svenska läkarvården fungerar. Man ser sällan helheten. Långt innan min krasch sökte jag tex för diverse åkommor, tex upprepade halsinfektioner och jag bröt ihop och grät av trötthet vid ett läkarsamtal. Ingen såg helheten, man behandlade dessa enskilda åkommor utan att se att de alla hörde ihop och gemensamt pekade på stress.
(Tänk om..)

Nu ska jag bläddra i HM-katalogen och njuta av att förlossningen kan starta när som helst och att det är helt okej. Heja Pyret, om en vecka får du gärna komma (lagom till påsk).

Avslutar med dagens magbild, v 38 (37+0)

Ps. Om ett tag dyker det upp lite pyssel här, tex ett magavtryck i gips ds

Av Karin - 6 april 2014 11:02

Den här helgen är jag överansträngd. Jag har gjort mycket under veckan och trots att jag tyckte att det kändes okej under tiden så kom bakslaget med feberkänsla och sus i öronen. Balansgången är förbannat svår.

De senaste dagarna har jag känt av mer molande värk, mensvärk, sammandragningar och tryck. Det strålar och hugger neråt då och då, typ i fiffin. Det påminner mig såklart om den stundande förlossningen, även om jag misstänker att det just nu är Pyret som fortsätter neråt mot fixering.

Ibland kommer jag på mig själv med att drömma om sommaren och allt jag vill göra med min lilla familj. Hälsa på vänner, ligga i parker, strosa på stan, åka på utflykter och grilla vid sambons sommarstuga. Jag ser oss glatt föra fram vagnen med fina Pyret i. Några sekunder senare slår det mig att jag fortfarande är sjuk. Att den kampen inte är över. Att jag inte alls kommer att kunna göra "vanliga" saker sådär hejvilt. Att jag fortfarande kommer behöva begränsa mig, tänka efter, känna efter och avböja roliga saker. Det slår mig som ett slag i ansiktet.

Det är ett nytt kapitel som börjar och jag önskar så innerligt att sjukdomen kunde stanna på föregående sida. Att jag kunde få vända blad. Att vi alla kunde få vända blad och börja det nya livet som familj utan sjukdom.

När jag i nästa sekund försöker plåstra om mig själv tänker jag att jag kanske inte kommer att behöva så mycket mer än stillhet med lillan. Kanske är det så. Men som alltid handlar det mest om friheten att själv få välja, i motsats till att maktlöst vara instängd i sjukdomens begränsningar.

Min KBT-kurator försöker intala mig att jag har val, att jag inte alls är maktlös och att jag GÖR val hela tiden. Hon syftar förstås på att jag ibland avstår en aktivitet för att jag vet att det kommer bli för mycket om jag deltar i den. Det kan vara en rolig aktivitet som gör att jag känner mig frustrerad över att inte -kunna- delta. Men valet har jag ändå gjort, tycker hon. Jag håller inte med, möjligtvis i teorin. Jag valde att avstå. Men om du lägger till förutsättningarna; att jag blir sjukare om jag deltar men friskare om jag avstår, då tycker jag inte att valet finns kvar. Då blir jag tvingad till det ena, för att återkommande gå den andra vägen skulle till slut ta död på mig.

Det handlar förstås om känslan. Känslan är att jag är maktlös, inte kan välja fritt. Jag måste ta hänsyn till sjukdomen i första hand och det lämnar mig ofta utan möjligheten att välja fritt. Välja det som -jag- annars skulle ha valt.

Jag är för trött för att utveckla texten eller ämnet. Kanske förstår ni mig ändå?

V 37 (36+4)

Av Karin - 2 april 2014 21:12

Man får tydligen räkna med att bli sjukare av den medicin som är tänkt att hjälpa en.

Jag får inget skadestånd för min medicintid. Trots att flera journalanteckningar vittnar om att jag blev avsevärt försämrad och var svårt medtagen vid in- och utsättning. Trots att jag blev sjukare av medicinen än var jag var utan. Trots att medicinen inte hjälpte.

Den medicinska sammanfattningen i utredningen slog fast att mitt mående och flera av de biverkningar jag nämnt med största sannolikhet berodde på medicinen. Det får väl vara min bekräftelse då. De gav mig i alla fall det.

Hur kan man bekräfta helvetet men inte ge skadestånd, ja det är en annan fråga. Tydligen.

Jag orkar inte bestrida beslutet, det känns lönlöst. Jag har ändå en liten känsla av avslut. Men jag har en annan känsla också, obehag av insikten i att ingen tar ansvar om man blir riktigt sjuk av en medicin. Det är skrämmande. 5 månaders lidande, ingen tar ansvar för det.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26
27
28
29 30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se