Nu är jag själv inne i de veckor när jag tidigare har undrat hur gravida kvinnor håller ihop. Och visst håller jag ihop jag också, nu när jag väl är här. Men det finns inte mycket annat i min hjärna än graviditet, förlossning och bebistid i olika former.

Jag har den senaste veckan blivit enormt trött (igen). Känner mig helt urlakad på energi och orkeslös. Tycker mig ha fått tillbaka litegrann av det där övernaturliga luktsinnet som jag brottades med i början och tycker att mycket luktar illa, inklusive jag själv. Jag har haft några förvärkar, milda sådana skulle jag tro. Känt av ett tryck neråt och bakåt, som om jag vore bajsnödig. Jag antar att det var Pyret som rörde sig neråt alternativt fixerade sig. Mer flytningar. Lättirriterad. Mycket oroliga och stressade drömmar, oftast blir jag lämnad eller sårad av min sambo. Det är fruktansvärt att drömma, det har aldrig hänt något sådant men tydligen processas dessa hemska scenarior nu i min "utsatta" situation. Hemorrojderna blir värre av tyngden inifrån. Sedan ett par dagar känner jag henne annorlunda också, dovare och inte lika vilt. Mjukare knuffar än tidigare. Hickar gör hon som vanligt. BB-väskan är snart färdigpackad. Babyskyddet är i bilen. Miniblöjor är inköpta. Konstant kissnödig. Tungt att andas. Fiffin kan jag omöjligt se längre. Sockersug.

Igår låg jag i en solstol på vår takterass, med filt och raggsockor. Det var ljuvligt skönt. En chokladboll slank ner och jag njöt av stunden. Undrar om jag varit så tillfreds tidigare? Klart att jag fortfarande vet om att jag är sjuk men just precis där och då njöt jag av solens varma strålar, av handen på stora magen och av lugnet. Av friden. Av att vara otroligt mycket friskare än för ett år sedan. Av här och nu.

På flera sätt lättare att sinnesfullt njuta efter att ha varit sjuk, uppskatta det lilla och vara ödmjuk inför kontraster och inför sådant som tidigare tagits för givet. Små saker som varit förlorade under en tid och långsamt kommer åter. Att uppskatta sånt igen.

Nej nu blir det mer vila. Galet!

V37 (36+0) Välkommen. Till påsk får du gärna komma Pyret. Som att jag kunde bestämma det - bara du inte väntar 2 år med att komma ut också, mamma börjar nämligen känna sig klar med den här graviditeten. För att inte tala om pappa... Hans längtan och tålamod vet inga gränser. Och minikatten som synes på bild 2, hon är urless på att matte inte kan böja sig ner..