Som "Gubben i lådan" känner jag mig. Ploppar upp här dag efter dag. Snart har ni väl tröttnat på att vänta på min bebis som aldrig verkar komma ;) Hon är definitivt ingen "gubben i lådan" iaf...

Hon har sin mest aktiva stund på kvällarna/nätterna fortfarande. Det har hon haft så länge som jag kunnat läsa av ett mönster. Och hon håller på i timtals och fullkomligt vandaliserar min mage (och särskilt mina högra revben). Igår höll hon mig vaken till framåt 01. Jag vaknade sedan igen vid 3-tiden, det tog någon sekund innan jag uppfattade att jag hade ont och att magen var som en hård ballong. Jag log och tänkte att jag nog skulle få väcka sambon med orden "det är på gång nu". Avvaktade lite och försökte tänka start och slut på (för?)värkarna. Jag tycker inte alls att det är tydligt och det gör mig irriterad. Smärtan och hårdnandet av magen samverkar inte alltid, flyter ut åt olika håll liksom. Gör det svårt att klocka. Jag antar att det verkligen är ordning på samverkandet när det är på riktigt, eller?

Till slut avtog det och jag låg hungrig kvar. Gick upp och åt och hoppades att det skulle tillta eller att vattnet skulle gå. Men inget. Kröp ner i sängen igen, besviken och ordentligt vaken. Låg i timmar och somnade om först efter 6. Vaknade återigen efter någon timme av värk. Denna gång främst från mina revben. Satan vad ömma dem är och när livmodern drar ihop sig verkar revbenen klämmas ytterligare. Jag halvslumrade under tiden och drömde att jag hade ett stort köttigt sår på insidan där hon stack in sin fot och gojsade runt..

Så nu ska jag försöka ta igen förlorad sömn efter nattens 3-4 oroliga sovtimmar.

Jag känner mig stark psykiskt och jag är SÅ glad för det. Verkligen en känsla jag behöver efter mitt tuffa år. Jag utvecklar det lite senare..

Hänger ni kvar här eller har ni tröttnat?

V 42 (41+1, 9 dagar efter bf och magen är och hälsar på i Kina som synes på bilden)