Tvåsiffrigt nu då. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg och hurrade över att vara nere i ensiffrigt till bf och nu är jag uppe i tvåsiffrigt efter bf..

Jag lovade ett inlägg om psykisk styrka igår men det kom aldrig, som ni märkte. Jag var så otroligt trött och på kvällen åkte jag på utflykt. Joda, till ICA Maxi för att äta en mjukglass i bilen medan sambon handlade. Det är liksom det största och roligaste som händer nuförtiden. Förutom den utflykten ser jag bara väggarna i vår lägenhet och främst dem i sovrummet. Jag ligger i sängen i princip all tid förutom när jag äter, dygnet runt. Det gör förstås ont på olika ställen, ryggen och bäckenet främst. Höger sida går inte alls att ligga på, vänster kan jag ligga på en kort stund för att bryta av ryggliggandet. Jag är täppt i näsan konstant. Jag blöder näsblod. Jag är förstoppad som kräver medicin. Jag har hemorojder som gör ont och som gör hygienen lidande. Jag är oerhört trött. Tung förstås. Vätskefyllda och rödsprängda ben, klumpar till fötter med blodstopp i som massören sa. Jag håller inte tätt längre. Jag kommer inte nära min sambo och har inte gjort på månader. Mina händer värker, främst efter att jag sovit men de är stumma av svullnad hela dagarna. Mina bröstvårtor gör ont. Jag flåsar av att bara sitta still och äta mat, kommer knappt uppför trappan. Skulle omöjligt kunna resa mig från huk och upp, knäna gör för ont och benen är för svaga. Pyrets huvud skaver långt ner mot fiffin vid varje rörelse. Flytningarna är vattniga och trosbytena många. Sömnen ordentligt rubbad, kisspauser och att vakna varje gång jag behöver byta ställning stör sömnen. Sammandragningar och förvärkar väcker mig också. Och Pyret inte minst. Mina revben är otroligt ömma och innanmätet i magen känns manglat. Min utmattning gör att jag inte vågar utmana ödet och trötta ut mig, jag träffar därför ingen och gör inga ansträngande aktiviteter. Jag är alltså låst till att ligga ensam hemma i sängen.

Så... Jag är ändå glad. Jag är- och har varit harmonisk trots mina 10 dagars övertid. Väldigt ovanligt förstår jag när jag läser- och hör om andra som "inte orkar mer" och gråter varje dag i frustration. Jag har det inte lättare än någon annan med min gedigna lista krämpor här ovanför men jag lyckas på något sätt ändå förhålla mig annorlunda till det. Och det är jag stolt över och jag har klurat lite på olika orsaker;

Historia: En del av anledningen till att jag lyckas hålla mig fortsatt positiv är förstås att jag har mått- och haft det otroligt mycket värre än såhär under den senaste tiden. Jag är härdad och den svåra tiden ligger tillräckligt nära för att bli jämförd med, jag kommer ju direkt därifrån, har inte haft någon "frisk" eller "bra" period därimellan. Jag har mått sämre både psykiskt och fysiskt och då helt utan "kommande belöning" (bebis).

Att ta sig i mål: Jag tror också att jag är en av dem som uppskattar att komma i mål, alltså att nå 100%. Det var först då som jag kände att graviditeten är fullständig, min kropp har klarat av den och Pyret är en riktigt bebis som är redo för livet utanför. Det var först därefter som det blev spännande, som jag började förbereda mig på riktigt på att förlossningen snart skulle starta. Efter att ha följt procentsatsen öka under så lång tid kanske jag rent av hade känt mig lite snuvad om Pyret kommit innan 100% (?)

Fokusera på delmål: Jag har utöver det också en förmåga att se delmål i helheten, det hjälper tror jag. Varje måltid jag äter, varje vila jag tar och varje nypa frisk luft jag andas in tänker jag kan vara den sista uppladdningen inför förlossningen. På så sätt blir varje timme viktig och allt det du fyller den med blir en del i att vara bättre rustad inför förlossningen. När någon, t.ex min sambo hoppar fram för långt i tiden blir inte varje måltid längre viktig och jag förlorar kraften i att klamra mig fast vid den övertygelsen för en stund (och då känns väntandet hopplöst och frustrerande). Tillbaka till delmålen alltså - allt smått utgör förutsättningarna för helheten (förlossningen/tiden efter).

Tankemönster: Ibland skenar mina tankar iväg längre fram men då känns det genast hopplöst och jag bromsar tankarna och för dem tillbaka till "här och nu". Det gäller att hitta tankesätt som känns bekväma. Ni som har följt mig vet att jag hade siktat in mig på att Pyret skulle komma redan på skärtorsdagen, vanskligt att tänka så, sa många men för mig var det bara att ställa om när hon inte kom då. Att flytta fram delmålet till nästa hanterbara punkt. Det är likadant nu. Jag tänker att hon kommer att komma den här veckan, 2 dagar fram ligger alltså mitt fokus och då tänker jag också att förlossningen såklart tar tid - vilket betyder att det kan starta när som helst (och det jag gör nu har därför betydelse). Många har sagt att igångsättningsdatumet nästa onsdag "är en skön deadline", det för mig är en snubbeltråd. Om jag lägger fokus så långt fram tappar jag mitt "här och nu"-fokus och det skulle innebära att jag varken vilade eller åt "förberedande". Jag skulle inte orka bry mig om jag inte kände mig övertygad om att det spelade någon roll och jag skulle bli frustrerad och inte orka vänta så länge. Det skulle vara psykiskt tungt.

Barnlöshetsväntan: För vissa som upplevt ofrivillig barnlöshet kan detta säkert vara precis tvärtom, man har ju redan väntat så förbaskat länge och är trött på all väntan (väntan på kötider, utredningar, ÄL, mens och icke mens under flera år). Just nu lyckas jag ändå tänka att vi är dagar bort från Henne. Vi har väntat, längtat och tänkt på henne i närmre 3 år och nu är det bara dagar kvar.. Det är nervkittlande snarare än frustrerande. Vi har aldrig varit så nära som nu...

Vad tycker ni? Tänkvärt eller trams?

V 42 (41+2, Bf+10)