Typ 12 timmar till uppstigning. Undrar hur mycket jag har sovit då...?

Jag är rejält pirrig nu. Nervös. En konstig känsla att veta att värkarna börjar imorgon (om inte inatt). Jag blir nervös av tanken på att ligga i en säng på specialistmödravården och titta på dropparna som drippar ner, en efter en. Och väntandet på smärtan, när man liksom vet innan att den kommer att komma. Så mycket mer definitivt än hur jag föreställt mig att min förlossningsstart skulle vara.

Jag hoppas att vi får träffa Henne imorgon. Herre gud. Vår bebis. Adrenalinpumpas av tanken..

Idag tog vi tag i något som varit planerat-och legat och stört i mitt bakhuvud länge. Nämligen fotografering av magen. Det var tänkt att detta skulle göras i en studio runt v 36-37 (när magen var som vackrast) men orken fanns aldrig. Det var förstås inte ultimat att göra det 14 dagar efter bf, fylld av vätska och sprickfärdig men jag hoppas kunna säga till Pyret att "denna bilden togs dagen innan du föddes" i framtiden.

Här kommer några bilder, tagna v 42 (41+6, 14 dagar efter bf).

"På västfronten inget nytt", som man sa under världskriget. För 14 dagar sedan hade vi alltså bf och då hade vi redan varit mer eller mindre beredda på förlossningsstart i ett par veckor. Tänk om man visste saker på förhand...

Natten har varit orolig. Mycket tankar. Jag som jobbar med delmål störs av att inte kunna låsa mig vid ett förberedande av igångsättning. Det är inte heller tillräckligt lång tid kvar för att jag ska kunna ignorera den tanken, jag måste börja förbereda mig utan att låsa mig. Jag hamnar liksom mitt emellan.

Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar just nu. Jag är, som ni vet, rejält märkt av medicinskt hjälp sedan i somras och är därför rädd för hela den situationen. Någonstans vet jag förstås att det är ett "säkert sätt" med igångsättning men det skulle antidepressiv medicinering också ha varit, så tanken lugnar mig därför inte särskilt mycket. Det är den där utsatta känslan som väcks och det där om främmande substanser i min kropp.. Urk!

Det komiska i kråksången är att jag för flera månader sedan, i diskussion om planerat snitt med läkare också pratade om igångsättning som ett alternativ. Det utifrån att inte riskera att min uttröttade kropp skulle behöva gå långt över tiden (!), att mitt då svagare psyke skulle ha ett datum att förhålla sig till och att min utmattning skulle kunna "planeras" utifrån ett datum och inte riskera att redan vara i bakslag vid spontan förlossningsstart. Läkaren avrådde mig då, trots dessa vettiga punkter med anledning av att igångsättning tenderar att bli jobbigare och det är de sista min kropp behöver. Just den biten är såklart en annan av mina rädslor - nu verkar jag stå inför precis det som jag blivit avrådd ifrån och dessutom långt övergången, komiskt va?

En positiv sak med igångsättning är ju att man är inne på plats från början och i "trygga händer" från start. Inget velande hemma, inget bilåkande med barnhuvud mellan benen och inget hemskickande för att man kommit för tidigt. När jag skriver detta så känns det som ett bra alternativ ändå! Ett dygn så är vi där, prick. Och det kan ju gå bra också, visst kan det de. Jag borde vara rejält "mogen" och kanske bara behöver hjälp med startknappen..

Nu ska jag ge min kurrande mage lite kräm och sen försöka ge mig lite mer sömn. Sambon snuffar bredvid, första dagen av lång ledighet ihop. Fantastic.

Heja mig. Faktiskt. På riktigt -heja mig. Jag är stolt över mig själv. Det senaste 1.5 året har varit en förbannat tuff resa och (självklart) skulle jag utmanas med att gå så långt som man bara kan gå över grav-tiden för att ytterligare prövas. Men jag står stadigt kvar. Starkare än någonsin. Yes.

V 42 (41+6, bf+14 dagar)