"På västfronten inget nytt", som man sa under världskriget. För 14 dagar sedan hade vi alltså bf och då hade vi redan varit mer eller mindre beredda på förlossningsstart i ett par veckor. Tänk om man visste saker på förhand...

Natten har varit orolig. Mycket tankar. Jag som jobbar med delmål störs av att inte kunna låsa mig vid ett förberedande av igångsättning. Det är inte heller tillräckligt lång tid kvar för att jag ska kunna ignorera den tanken, jag måste börja förbereda mig utan att låsa mig. Jag hamnar liksom mitt emellan.

Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar just nu. Jag är, som ni vet, rejält märkt av medicinskt hjälp sedan i somras och är därför rädd för hela den situationen. Någonstans vet jag förstås att det är ett "säkert sätt" med igångsättning men det skulle antidepressiv medicinering också ha varit, så tanken lugnar mig därför inte särskilt mycket. Det är den där utsatta känslan som väcks och det där om främmande substanser i min kropp.. Urk!

Det komiska i kråksången är att jag för flera månader sedan, i diskussion om planerat snitt med läkare också pratade om igångsättning som ett alternativ. Det utifrån att inte riskera att min uttröttade kropp skulle behöva gå långt över tiden (!), att mitt då svagare psyke skulle ha ett datum att förhålla sig till och att min utmattning skulle kunna "planeras" utifrån ett datum och inte riskera att redan vara i bakslag vid spontan förlossningsstart. Läkaren avrådde mig då, trots dessa vettiga punkter med anledning av att igångsättning tenderar att bli jobbigare och det är de sista min kropp behöver. Just den biten är såklart en annan av mina rädslor - nu verkar jag stå inför precis det som jag blivit avrådd ifrån och dessutom långt övergången, komiskt va?

En positiv sak med igångsättning är ju att man är inne på plats från början och i "trygga händer" från start. Inget velande hemma, inget bilåkande med barnhuvud mellan benen och inget hemskickande för att man kommit för tidigt. När jag skriver detta så känns det som ett bra alternativ ändå! Ett dygn så är vi där, prick. Och det kan ju gå bra också, visst kan det de. Jag borde vara rejält "mogen" och kanske bara behöver hjälp med startknappen..

Nu ska jag ge min kurrande mage lite kräm och sen försöka ge mig lite mer sömn. Sambon snuffar bredvid, första dagen av lång ledighet ihop. Fantastic.

Heja mig. Faktiskt. På riktigt -heja mig. Jag är stolt över mig själv. Det senaste 1.5 året har varit en förbannat tuff resa och (självklart) skulle jag utmanas med att gå så långt som man bara kan gå över grav-tiden för att ytterligare prövas. Men jag står stadigt kvar. Starkare än någonsin. Yes.

V 42 (41+6, bf+14 dagar)

 

Maria

13 maj 2014 09:07

Instämmer. Heja dig!

 

Bella

13 maj 2014 09:15

Ja verkligen heja dig!! Du är fantastisk Karin! Och tror du är full av oxytocin nu vilket ger lugnet så du ÄR redo. Du kommer fixa även detta! Stor kram! Bella

http://bellabellam.blogg.se

Karin

13 maj 2014 15:10

Men åh tack! Vad fint du skriver

 

C

13 maj 2014 09:46

Heja dig <3

http://spyor.blogg.se

Karin

13 maj 2014 15:10

Tack

 

lejoninnan-52

13 maj 2014 11:31

Ja, verkligen heja dig. Vilken "resa" du gjort och vad bra du har klarat av det. Nu är det bara spurten kvar. Vad härligt att ni kan vara lediga ihop så länge.

Lycka till imorgon och framöver.

Karin

13 maj 2014 15:09

Tack snälla!! Känner inte igen ditt alias -är du ny här? :)
Ja det ska bli himla skönt med ledighet ihop. Det är en försiktighetsåtgärd utifrån att jag är/har varit sjuk men självklart är det för att vi vill vara tillsammans först och främst. Det känns lyxigt med tid (framför pengar)

 

Anne

13 maj 2014 11:38

Det är bra!! Det blir igångsättning. Du provar det. Ger det en chans. Blir det för jobbigt så blir det snitt och det funkar ju det med!! Det kommer gå bra! Kram

http://www.anneutane.blogspot.com

Karin

13 maj 2014 15:07

Tack! Så sant Anne, jag provar. Det ska jag tänka på.
Kram

 

lejoninnan-52

13 maj 2014 21:35

Jag har läst din blogg ett tag, men aldrig kommenterat, tror att jag hittade den genom att du hade kommenterat någon annans blogg.
Har själv tre barn och gick över med ettan och trean men fick tvåan tre veckor för tidigt.

Kram och lycka till.

 

emilia

13 maj 2014 22:01

Heja dig!!!! snart snart är hon där er efterlängtade dotter. Lycka till imorgon, du kommer att fixa även detta! jag kommer fortfarande ihåg känslan av att äntligen kunna ligga på mage (och rygg) igen ;) kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...