I fredags föddes hon och vägde 4070g, i måndags var vi på återbesök och vikten hade sjunkit till 3815g - helt normal nedgång (gränsen gick vid ca 3600g). Idag har vi haft besök av vår bm och vågen åkte såklart fram. Otroligt nog väger hon prick 4070g igen, precis som vid födseln. 255g ökning på 3 dagar. Bm undrade om jag hade grädde i tuttarna..

Jag känner mig så otroligt lättad och tacksam över att amningen fungerar. Jag kan bara tänka mig vad frustrerande det skulle ha varit annars. Känslor av otillräcklighet och stress hann jag känna så smått bara de första timmarna innan amningen hade kommit igång på BB. Jag tänker att jag nog hade varit extra skör för just en sådan "motgång" nu och känner därför en enorm tacksamhet över amningen. Det blir dessutom en väldigt positiv spiral när det funkar - nöjd bebis - mer sömn - nöjd mamma (och nöjd bebis igen).

Jag funderar en del på bloggens vara eller icke vara. Villbli3 är uppnått och jag känner mig tveksam till att dela massa info om Pyret såhär på nätet. För vems skull undrar jag? Skulle jag vilja att det fanns bilder och info om mig på nätet sedan 30 år tillbaka? Hur kan det isf påverka henne i framtiden?

Jag älskar att läsa andras bebisbloggar och titta på bilder men jag är nog inte beredd att dela med mig av Pyrets liv (hon kan ju inte själv välja).

Jag har däremot ett stort behov av att få skriva av mig. Det är ett sätt att reflektera över hur jag mår, att stanna upp och låta känslor formas till ord och meningar. Kanske spinner jag vidare utifrån utmattning i samband med bebisliv. Men vill jag det? Kanske är det dags att "sätta lite punkt" även för sjukdomen? Kan jag sätta punkt eller behöver jag min ventil?

Ja ni ser. Frågorna är många. Svaren kommer nog till mig inom tid.

Förlossningsberättelsen kommer iaf, det lovar jag!

Jag tänker mycket på er som fortfarande kämpar. Flera av er har haft otroligt tuffa motgångar den senaste tiden. Jag tittar på Henne och önskar innerligt att ni alla får uppleva kärleken en dag snart. När ni inte orkar, önskar jag åt er. En dag, på ett eller annat sätt..

 

Bella

22 maj 2014 13:37

Tycker det är jätteintressant att läsa din blogg, eftersom vi har så lika historia och skulle gärna fortsätta läsa. Men förstår dina frågetecken ang Pyret och allt. Men hoppas iaf att du kommer att skriva om utmattning och bebisliv! :)
Jätteglad att amningen fungerar förresten. Det är nog en större oro för mig än själva förlossningen! Puh!

Kramar Bella

http://bellabellam.blogg.se

 

Mimmmi

22 maj 2014 14:15

Jag förstår hur du resonerar. Tycker du ska göra det som känns rätt för dig med bloggen (även om jag såklart kommer sakna den.) Lät klokt att symboliskt lämna sjukdomen bakom sig med bloggen. Ska bli kul att läsa förlossningsberättelsen sen. Allt gott till dig och din lilla tös! :-)

 

Anne

22 maj 2014 19:10

Men du, det är ju bara att låsa bloggen eller ta bort bilderna och inläggen en efter en sen när hon blir större, eller? Låsa är väl det bästa kanske.

http://Anneutane

 

Fertilitetsresa

23 maj 2014 15:53

Ja jag vet inte hur jag kommer göra efter bebisarna har kommit...

Ser fram emot förlossningsberättelsen!!
Kram

http://fertilitetsresa.blogg.se

 

C

25 maj 2014 10:01

Du måste ju självklart göra det som känns bra för er. Jag älskar att ha allting dokumenterat och tycker att man får så bra hjälp av andra när man ställs inför nya frågor, vilket är typ hela tiden :) Längtar efter förlossningsberättelsen iaf och gillar din blogg så det vore trevligt om den finns kvar :) Kram

http://spyor.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...