Förlossningsberättelse del 1

Eftersom att vi hade spenderat hela onsdagen på specialistmödravården i väntan på igångsättning som aldrig blev av hade vi fått tips om att ringa till förlossningen 30 min innan vår bokade tid på torsdagsmorgon för att höra om kaoset hade lagt sig. 8.30 ringde sambon och koordinatorn sa att vi skulle komma in som planerat. Vid 9 var vi där, fick ett rum och en barnmorska. En hurtig barnmorska, en klämkäck ung tjej som pratade väldigt mycket och blinkade med ögonen mot oss efter var och varannan mening.

Först blev jag uppkopplad till ctg:n. Jag vet inte hur många gånger jag har legat med de där grejerna på magen under den här graviditeten. Eftersom att jag var lite mogen men inte helt så skulle man föra in en ballong i livmodertappen. Denna ballong skulle sedan fyllas med koksaltlösning och få formen av ett päron. Två gånger i timmen skulle sedan en barnmorska dra i den slang som satt fast i ballongen samt på mitt ben och till slut skulle detta innebära att livmodertappen töjt sig så pass mycket att ballongen pluppade ut.  Dagen innan hade läkaren sagt till mig att detta skulle ta flera timmar, ibland så mycket som 6-8 timmar, så jag var beredd på det värsta.

Vi väntade på vårt rum, pratade, skrattade och befann oss i något konstigt ”vad händer härnäst”-läge. Efter att ha gått över 16 dagar var jag färdig med att vara gravid och så redo som en kan bli för en förlossning. In kom en ny läkare, inte den fantastiska kvinna som hjälpt oss att formulera en förlossningsplan och som även var märkbart frustrerad över att inte kunna hjälpa oss dagen innan (när vi skulle ha blivit igångsatta). Upp i gynstolen med benen isär. Utan ett ord stoppade läkaren in sina fingrar i mitt underliv och tryckte dem uppåt och ”letade” efter livmodertappen som tydligen fortfarande var något bakåtriktad. Jag blev chockad och började gråta av smärtan.

Jag hade under graviditeten fått klart för mig att jag var överkänslig mot graviditetshormon, vilket innebar att jag var röd, skör och extra känslig i slemhinnorna i underlivet. Vi kunde inte ha sex under graviditeten på grund av detta. Läkarens undersökning kändes som tusen miljarder brännande eldar inuti mig och min sambo kom fram till mig för att trösta. "Det gick för snabbt va, visst måste hon berätta först vad hon gör?” frågade han. Jag bekräftade hans frågor och han sa till läkaren ”alltså såhär, du måste berätta för Karin vad du gör”. Hon hade tydligen inte läst min journal ordentligt för där stod det att jag hade denna överkänslighet och jag bannade mig själv för att jag inte upplyste henne om det innan undersökningen startade. Något annat jag också kände i den stunden var oro. Oro för att jag hanterade den smärtan så pass dåligt och funderingar på om min smärttröskel var låg. Hur skulle det bli under själva förlossningen?

Att sätta in själva ballongen kändes inte särskilt mycket och var inte alls ”lika farligt som det låter” och läkaren berättade vad hon gjorde steg för steg, efter sambons tillsägning. Jag fick inte kissa på en stund efteråt och när jag väl försökte sätta mig på toaletten stramade slangen med ballongen så mycket att jag inte kom ner på sitsen. Jag försökte genom att hålla benet med slangen rakt och liksom sjunka ner på sitsen men det gick inte, kissandet fick vänta. När barnmorskan kom in fick jag stå upp medan hon satt nedanför och drog i slangen som hon sedan tejpade fast i det nya stramare läget. Gång nummer 2 sa jag ”oj nu kommer det något”, för att titta ner och se blod rinnandes ner på golvet. På med Landstingets nättrosor och binda.

Efter 3e justeringen av ballongen behövde jag verkligen kissa och tog mig an projektet att komma ner på toasitsen igen. Den här gången var det inga problem och mitt i kissandet pluppade något ut, det kändes verkligen som jag kissade ut en ballong och jag skrek till sambon ”tryck på knappen, den kom ut redan”. Barnmorskan hade nämligen berättat att vi skulle plinga på dem så fort den var ute. De skulle då skynda sig att ta hål på hinnorna för att få vattnet att gå. Jag stod kvar inne på toaletten med ballongen hängandes, i en salig blandning av kiss och blod när en undersköterska kom in och sa ”oj det var snabbt, är det första barnet? Det kanske blir en snabb förlossning för dig”. En våg av stolthet for genom min kropp när jag insåg att ballongen bara suttit i knappt  1.5 timme. Och jag hade öppnat mig från 1 cm till 4 på samma tid. Äntligen gjorde min kropp något rätt och verkade reagera bra på igångsättningen. Det kändes hoppfullt..

”Var det inte bråttom när ballongen hade pluppat ut, sa dem?” frågade jag min sambo stressat när tiden gick. Efter en stund kom en äldre barnmorska in för att ta hål på mina hinnor, upp i gynposition igen. Den här gången berättade jag om mina sköra slemhinnor…

”Har du dåligt med fostervatten?” frågade barnmorskan mig och jag bekräftade hennes misstanke genom att säga att vi dagen innan hade fått reda på att fostervätskan var i underkant. Något som är vanligt när man går över tiden. Vatten och blod sipprade långsamt ut medan jag låg kvar i gynställning.

Nu var det bara att vänta in mina egna värkar...

 

C

29 maj 2014 22:37

Åh så spännande! Längtar efter nästa del :D älskar verkligen att läsa om andras upplevelse. Kram

http://spyor.blogg.se

 

Fertilitetsresa

2 juni 2014 15:48

Åh jag ryser när jag läser om din smärta. Den skrämmer mig :(

Vad sa den första läkaren när du berättade om din känslighet?

Tack för att du delar med dig!!
Kramar

http://fertilitetsresa.blogg.se

Karin

5 juni 2014 10:50

Knepigt det där med smärta.. I stunden klarar man det, för man har inget val liksom (inte när bebisen är halvvägs ute och om allt är bra iaf). Smärtan är så koncentrerad till en specifik sak också - det är inte som att gå runt med ett trasigt ben, man känner att kroppen jobbar av någon anledning.

Hade precis samma fundering som du innan.. Att jag biter ihop och kanske inte skriker ut det ena eller andra men min erfarenhet är att dem lyssnar på dig. Du har rätt till smärtlindring och det blir inte ifrågasatt (ska inte bli iaf). Ta med dig din oro i ett förlossningsbrev. Jag hade ju en förlossningsplan och kände mig trygg med att kunna hänvisa till den..

Jag hejar på dig!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...