Förlossningsberättelse del 2 (del 1 i tidigare inlägg)

Vi avvaktade mina egna värkar och jag hade ätit pannkakor med glass under tiden. Klockan var nu runt 14 och dryga timmen hade gått sedan hinnorna spräcktes. Jag hade värkar men de var inte verkbara och man bestämde i samråd med läkare att jag skulle få värkstimulerande dropp. Vad jag inte visste var att detta skulle visa sig vara början på en helvetisk smärta..

Man satte in droppen och ställde den på lägsta dos. Jag minns att det var 20 men jag vet inte i vilken enhet det mäts. Löjligt snabbt efter att dropparna börjat droppa in i min arm började värkarna tillta i kraft. Det gjorde mer och mer ont och vilan som man bör få mellan värkarna krympte alltmer. Minnet från den här tiden är rätt luddig men jag minns att det kom in barnmorskor och frågade mig hur jag mådde med tätare mellanrum och jag berättade att det gjorde ont. Smärtan ökade och var konstant. Förutom den konstanta smärtan kom topparna av smärta som verkligen satte konsten att andas och fokusera på prov. Jag höll koll på ctg:n och såg att Pyrets hjärtljud låg runt 180 slag/min. Jag hade fått veta att normalt är mellan 110-160 och frågade därför barnmorskan om det var okej. Såhär i efterhand förstår jag att detta var en av anledningarna till att besöken hos mig blev allt tätare under den här perioden men där och då var allt rätt dimmigt. Barnmorskan besvarade min fundering med ”du behöver inte oroa dig, jag håller koll på hjärtljuden”, samtidigt som hon diskret vinklade bort skärmen från min synvinkel.

Kort senare frågade en annan barnmorska mig om smärtlindring och jag hänvisade till vår förlossningsplan – jag skulle få epidural i ett tidigt skede för att inte tröttas ut i onödan av smärta. Hon tackade för att jag informerade henne om detta, i allt kaos som rådde på förlossningen dessa dagar kunde personalen omöjligt vara ordentligt pålästa..

Barnmorskan kom in kort därefter och sa att vi hade tur. En narkosläkare skulle snart komma upp. Jag hade fruktansvärt ont, särskilt på en punkt på vänster sida. Vi förberedde för epidural. Jag var inte alls nervös över att få varken spruta eller slang in i ryggen, utan såg fram emot att bli befriad från den helvetiska smärtan. Det kunde omöjligt göra ondare än den smärtan jag redan kände, det var jag övertygad om.

Två kvinnor kom in, narkosläkaren och en elev, detta trots att det stod ”inga elever eller studenter” i vår förlossningsplan.  Jag blev instruerad att sitta på sängen och kuta med ryggen så mycket jag bara kunde, den stora magen stod ut som en stor badboll under hakan på mig. Värkarna kom tätt. Jag blev tvättad och frågade oroligt vad jag gör om jag får en värk mitt i nålstickandet. Vi skulle försöka tajma det men om jag får en värk mitt i så måste vi rida ut den stormen utan att jag rör på mig, förklarade barnmorskan. Narkosläkaren räknade mina kotor och jag satt hopsjunken och kutad med händerna på sambons händer. Vi inväntade en kraftig värk och precis i samma sekund som den började avta hörde jag ”det sticker till nu”. Varken sprutan med bedövning eller epiduralen var några som helst problem i sammanhanget, jag kan inte minnas att det ens kändes. Epiduralen var satt och jag fick lägga mig på vänster sida i sängen. Några kraftiga värkar till skulle jag nog få men därefter skulle jag börja känna skillnad. Jag kände hur kroppen började slappna av och det var otroligt skönt..

Just innan epiduralen eller just efter, minnet sviker mig, konstaterade man att man behövde sätta ut det värkstimulerande droppet. Jag hade fått en väldigt låg dos men detta till trots hade jag fått för kraftiga och för täta värkar och dessutom hade bebisen reagerat negativt på droppet. Hjärtljuden var på en nivå som inte var bra, precis så som jag hade misstänkt mitt i all smärta. Vi skulle avvakta igen.. Jag var fortfarande bara öppen 4 cm, som många timmar tidigare, trots intensiva värkar.

Pajen som jag hade fått in på rummet stod orörd och fick bytas ut mot dagens andra portion pannkakor. Klockan var nu gissningsvis runt 17-18 och jag började känna mig uppgiven. Min kropp fungerade ju inte alls. Jag började lägga ihop allt möjligt och frågade en barnmorska om det kunde vara så att min kropp faktiskt inte trodde sig orka med en förlossning och därför helt enkelt inte startade en sådan (utan gick över 16 dagar). Jag förklarade för henne att det hade tagit 2 år för oss att bli gravida och att man hade förklarat detta genom att ”skylla på” min kommande krasch, min kropp hade alltså inte orkat bli gravid. Nu när jag låg där, 16 dagar över tiden och min kropp inte heller verkade vilja föda blev jag orolig över att den faktiskt inte orkade och att vi istället tvingade den (vilket i så fall skulle göra mig sjuk efteråt). Barnmorskan förstod att hon nog inte var rätt person för dessa funderingar, lämnade rummet och in kom istället min favoritläkare. Hon var väl insatt i min problematik och det kändes himla skönt att få bolla med henne.

Läkaren förstod mina tankar men förklarade att det inte fungerar så. Hon berättade att det såg bekymmersamt ut. Mina egna värkar fungerade inte och varken jag eller bebisen klarade av det värkstimulerande droppet. Det fanns inget de kunde göra. Hon berättade vidare att procenten för snitt bland oss ”överburna” kvinnor är högre än för kvinnor som föder i normal tid. Detta beror på att det finns någon typ av ”värkstörning” hos oss som behöver bli igångsatta och reagerar man dessutom negativt på den medicinska hjälp som finns att få så ser det dystert ut..

Jag behövde en plan för att ha något att förhålla mig- och personalen till och hon hjälpte mig att styra upp en sådan som skrevs in i min journal. Jag skulle bli uppkollad med tätare mellanrum och det skulle alltid ha hänt något positivt (mer öppnad eller bebis längre ner etc). Vid 21 skulle något konkret ha hänt för att man skulle fortsätta och vid midnatt skulle jag vara ca 8 cm öppen annars skulle det bli snitt. Hon förtydligade att de inte var ute efter att utsätta mig för mer än min kropp skulle klara av. Jag blev lite ledsen av att höra att hon var på väg att sluta för dagen, jag hade velat ha henne kvar med mig genom hela förlossningen.

Strax efter att läkaren hade gått återkom den fruktansvärda smärtan på vänster sida, precis som innan epiduralen. Jag kunde inte heller stå längre, mina ben bar mig inte och jag kved av smärtan. Det var en specifik punkt på vänster sida som gjorde ont, så ont att jag liksom ville klösa ut den med mina fingrar. Barnmorskan blev oroad över att jag inte längre kunde stå och över min knepiga smärta och kontaktade narkosläkaren igen. Denna gång en ung man med längre hår från Ryssland som kom in till mig. Han gjorde undersökning med hjälp av kalla blöta bomullstussar och frågade om jag kände kylan lika mycket på olika delar av kroppen. När jag yrade av smärta sa han ”nu måste du fokusera, det här är viktigt”. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag kanske höll på att bli förlamad och samlade mig för att svara på hans frågor. Jag hörde att han ifrågasatte varför den tidigare narkosläkaren hade satt epiduralen så grunt in i ryggen, jag har för mig att jag hörde siffran 4cm men det kan vara helt åt skogen fel. Vi skulle först försöka sätta om den slangen som redan satt in i ryggen och om det inte hjälpte var han tvungen att göra om hela proceduren. Efter minuter spred sig den där avslappnade känslan igen…

Nu var det dags för klockan 21-undersökningen. Barnmorskan som genomförde den sa ”här har det hänt grejer” och jag förväntade mig att jag skulle ha öppnats lite mer. Istället fick jag veta att jag fortfarande bara var 4 cm öppen, precis som 8 timmar tidigare –trots timmar av intensiva och smärtsamma värkar.

”Jag vet inte om jag orkar mer”, sa jag till min sambo när hon lämnat rummet…