Alla inlägg under maj 2014

Av Karin - 13 maj 2014 13:53

Idag tog vi tag i något som varit planerat-och legat och stört i mitt bakhuvud länge. Nämligen fotografering av magen. Det var tänkt att detta skulle göras i en studio runt v 36-37 (när magen var som vackrast) men orken fanns aldrig. Det var förstås inte ultimat att göra det 14 dagar efter bf, fylld av vätska och sprickfärdig men jag hoppas kunna säga till Pyret att "denna bilden togs dagen innan du föddes" i framtiden.

Här kommer några bilder, tagna v 42 (41+6, 14 dagar efter bf).

ANNONS
Av Karin - 13 maj 2014 07:55

"På västfronten inget nytt", som man sa under världskriget. För 14 dagar sedan hade vi alltså bf och då hade vi redan varit mer eller mindre beredda på förlossningsstart i ett par veckor. Tänk om man visste saker på förhand...

Natten har varit orolig. Mycket tankar. Jag som jobbar med delmål störs av att inte kunna låsa mig vid ett förberedande av igångsättning. Det är inte heller tillräckligt lång tid kvar för att jag ska kunna ignorera den tanken, jag måste börja förbereda mig utan att låsa mig. Jag hamnar liksom mitt emellan.

Ärligt talat vet jag inte vilket jag föredrar just nu. Jag är, som ni vet, rejält märkt av medicinskt hjälp sedan i somras och är därför rädd för hela den situationen. Någonstans vet jag förstås att det är ett "säkert sätt" med igångsättning men det skulle antidepressiv medicinering också ha varit, så tanken lugnar mig därför inte särskilt mycket. Det är den där utsatta känslan som väcks och det där om främmande substanser i min kropp.. Urk!

Det komiska i kråksången är att jag för flera månader sedan, i diskussion om planerat snitt med läkare också pratade om igångsättning som ett alternativ. Det utifrån att inte riskera att min uttröttade kropp skulle behöva gå långt över tiden (!), att mitt då svagare psyke skulle ha ett datum att förhålla sig till och att min utmattning skulle kunna "planeras" utifrån ett datum och inte riskera att redan vara i bakslag vid spontan förlossningsstart. Läkaren avrådde mig då, trots dessa vettiga punkter med anledning av att igångsättning tenderar att bli jobbigare och det är de sista min kropp behöver. Just den biten är såklart en annan av mina rädslor - nu verkar jag stå inför precis det som jag blivit avrådd ifrån och dessutom långt övergången, komiskt va?

En positiv sak med igångsättning är ju att man är inne på plats från början och i "trygga händer" från start. Inget velande hemma, inget bilåkande med barnhuvud mellan benen och inget hemskickande för att man kommit för tidigt. När jag skriver detta så känns det som ett bra alternativ ändå! Ett dygn så är vi där, prick. Och det kan ju gå bra också, visst kan det de. Jag borde vara rejält "mogen" och kanske bara behöver hjälp med startknappen..

Nu ska jag ge min kurrande mage lite kräm och sen försöka ge mig lite mer sömn. Sambon snuffar bredvid, första dagen av lång ledighet ihop. Fantastic.

Heja mig. Faktiskt. På riktigt -heja mig. Jag är stolt över mig själv. Det senaste 1.5 året har varit en förbannat tuff resa och (självklart) skulle jag utmanas med att gå så långt som man bara kan gå över grav-tiden för att ytterligare prövas. Men jag står stadigt kvar. Starkare än någonsin. Yes.

V 42 (41+6, bf+14 dagar)

ANNONS
Av Karin - 12 maj 2014 18:05

Det har jag hört nu ett antal gånger. Sant är det förstås. Och lite irriterande.

Nu börjar jag ladda om så smått. Börjar tänka igångsättning. Försöka förbereda mig mentalt. Visserligen är kvällen, natten och morgondagen kvar men jag ställer inte om i en handvändning utan måste börja successivt att ändra min mentala inställning.

Onsdag kl 08 har vi tid för igångsättning och det känns avlägset att förlossningen skulle starta dessförinnan faktiskt (det handlar förstås om "övertidsspöken").

Ikväll ska vi fira att sambon just gick på 9 veckors ledighet. Vilken drömstart, 9 veckor ihop alla 3 och sommar på antågande. Jag är försiktigt hoppfull, vågar inget annat men det känns pirrigt iaf och det är bra.

Blir det ett inlägg med Bf+14?

Av Karin - 12 maj 2014 12:01

3 ton känner jag mig som nu när jag dyker upp här med det 13e övertidsinlägget. Pju!

Igårkväll var en märklig kväll. Jag var så övertygad om att det skulle dra igång under natten att jag inte kunde somna. Jag hade inga tecken alls, bara en stark känsla. Känslan gjorde mig uppskruvad, pigg, förväntansfull och alldeles pirrig. Plötsligt kom jag på att det är en bebis vi väntar på. Vår bebis. Och det låg jag och tänkte på hela natten. Hennes små händer, fjunet på huvudet, en mysig bebisfot, ljusskygga ögon och gnyende läten i sömnen..

Väntandet gör en alldeles knasig och en glömmer varför man väntar och på vad. Det blir mer overkligt för varje dag som passerar. Själva väntandet står i fokus, det och den alltmer aktuella förlossningen som hela tiden skjuts framåt.

Jag som hela tiden har jobbat med delmål kom på en sak. Att vi faktiskt kommer att få träffa vår bebis den här veckan, att det är säkert. Det känns otroligt. Vilken bebis -är det en riktig?

Jag mår fortsatt illa. Vet inte vad det beror på men egentligen inte särskilt konstigt. Störd sömn sedan veckor (månader) tillbaka, stor bebis som bökar i magen och jag antar att det ändå är en anspänning i kroppen att vänta såhär länge.

Jag läste att 90% av alla föder innan v. 42+0, det är på onsdag. Om vi leker lite med siffrorna så är det 85% imorgon och 80% idag (helt påhittat alltså). Det känns rätt absurt. 8 av 10 kvinnor har redan fött, jag är en av två som inte.. Det är till att vara märkvärdig!

Jag tänker att Pyret är lik sin far. Nöjd precis där hon är, ogillar stora förändringar, vill inte ta risker och tror inte att gräset är grönare på andra sidan. Bekväm och nöjd med sin tillvaro och helt ointresserad av att "hoppa ut i det okända". Klart att hon stannar kvar i magen. Med det sagt är hon också olik sin mamma.. Mamma och pappa lockades av just dessa olikheter hos varandra för 5 år sedan. Spänning kontra trygghet. Jakt kontra lugn. Missnöjd kontra nöjd. Strävan/eftertanke kontra att flyta med.

Komiskt nog planerade vi ledighet tillsammans för flera månader sedan. När vi planerade semester och föräldradagar så utgick vi från att jag skulle föda med snitt, eftersom att det under en period var tanken. Vi planerade utefter ett datum innan bf, såsom planerade snitt bokas. Med den planeringen skulle min sambo vara ledig först 4 veckor, sedan gå tillbaka till jobbet 4-5 veckor och sedan vara ledig i sommar igen. Gissa vad? De där 4-5 veckorna av jobb mellan ledigheterna har nu krympt till 2 dagar. Ja vad säger man? Allt går inte all planera! Nu får vi istället 9 veckor av ledighet ihop alla 3. Vilket välkomnande va Pyret?

Av Karin - 11 maj 2014 21:03

Jag mår illa och känner mig yr.. Inga klassiska tecken på förlossningsstart kanske men jag har läst att en del kräks innan det startar. Kroppen är ju rätt finurlig (om man bara lyssnar på den), så jag lägger mig tidigt med förhoppning om att vakna inatt av värkar..

Vi hann med en "sista utemiddag" till ikväll. Jag vet inte vilken i ordningen detta var men nu måste det bara vara sista på tu man hand på ett tag..

Ni är många som kikar in här och hejar på mig. Tack för det :)

(Bf+12.. snart 13)

Av Karin - 11 maj 2014 11:32

Ett dussin dagar har passerat sedan bf. 12 jäkla dagar. Igår var en kämpig dag, efter dålig sömn och med smärta som gång på gång lurade mig till förhoppningar. Idag är lite bättre, känner mig lite starkare mentalt igen. Laddar om. Igen.

Sedan i tisdags efter bm-besöket började jag använda mig av delmålet "hon kommer innan veckan är slut", det var så långt fram jag kunde förmå mitt psyke att tänka. Nu börjar även detta delmål rinna mellan mina fingrar och så smått börjar jag föreställa mig ett nytt. Innan onsdag får det nog bli. Jag vill inte bli igångsatt och det blir jag på onsdag så innan dess Pyret.. Eller så måste jag tänka senast tisdag, för att hinna ladda om för igångsättning därefter. Ja så får det bli, senast tisdag.

Jag börjar känna bitterhet mot min kropp, även om det kanske är orättvist. Jag funderar på varför den inte funkar som den ska. Funderar på om den tror att jag inte klarar av en förlossning. Tänker på min utmattning. Tänker på de 2 åren det tog för mig att bli gravid, att det berodde på att kroppen var i dåligt skick -påväg mot krasch och att den nu inte verkar ge mig en förlossning heller.

Igår såg jag ett till kärleksmärke (en bristning alltså). Jag hade klarat mig under hela graviditeten men fick på magen när jag gick in på övertid och igår hittade jag ett på ena bröstet. Förstås inte hela världen men övertid är tungt och det känns extra taskigt att få först nu när jag klarat mig undan i 9 månader.

Igår skrämdes Pyret. Hon var helt stilla i magen och både jag och sambon buffade på henne under en tid. Vi kände olika kroppsdelar men hon svarade inte. Sambon pratade med munnen precis mot magen och vi brukar alltid få svar. Det var stilla. Obehaget stegrade inom mig och otäcka tankar väcktes. Påverkas också av den lite allmänna känslan av "att något är fel" som finns nu i och med alla övertidsdagar. Hon gav några trötta buffar till svar efter ett tag, hela tiden hade jag mobilen i handen, redo att ringa förlossningen för kontroll. Vi diskuterade fram- och tillbaka. Jag antar att jag inte fick den där magkänslan som säger "gör nåt" men det är svårt att sålla bland de känslor som väcks i en sådan situation. Vi fick några fler svar från henne och bestämde oss för att avvakta lite. En stund senare levde hon rövare i magen och höll på i 4 timmar -hon krossade allt som kom i hennes väg och gjorde sin mamma frustrerad över hennes överaktivitet istället. Aldrig blir hon nöjd mamma din.. Eller det är nog så Pyret, att mamma din hellre vyschar dig utanför magen än med hjälp av sin lever, revben och magsäck som insats.

Ja.. Vad tror ni, kommer det starta av sig själv eller blir det igångsättning för mig?

Av Karin - 10 maj 2014 10:50

Ännu en vakennatt med mensvärk. Mensvärk konstant och sammandragningar som kommit och gått, alltså inte klockbart. Ringde till förlossningen på morgonen och de sa att det är såhär det börjar men att det ändå kan dröja flera dagar. Det har ju redan hållit på i flera dagar..

Jag fick för övrigt rådet av bm på förlossningen att ta värktablett och lägga mig och vila. Jag läste senast igår att paracetamol kan fördröja förlossningsstart och det är jag inte så sugen på. Någon som vet något om det?

Igår fick jag ett tips av en vän tillika barnmorska. En akupunkturpunkt på smalbenet som KAN skynda på förlossningsstart om man trycker på den. Jag har ju svarat bra på akupunktur tidigare och är positiv till att försöka. Jag och sambon gick hårt åt den där punkten igårkväll. Kanske var det därför jag låg vaken inatt med mensvärk?

För er som vill prova; ni hittar punkten på smalbenets insida. Lägg dina fingrar där fotknölen är. Där sista fingret slutar, uppe på smalbenet är punkten (se bilder). Mina fotknölar syns inte längre pga vätska men ni fattar nog ändå. Punkten är rejält öm. Jag skrattar hysteriskt och skriker när punkten berörs, himla märkligt.

Den punkten ska dö idag, kan jag meddela.

Så please. Håll en tumme att det startar idag. Bf+11 börjar i uppförsbacke med många vakentimmar, huvudvärk, mensvärk och en gnutta tilltufsat psyke..

Av Karin - 9 maj 2014 11:24

Tvåsiffrigt nu då. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg och hurrade över att vara nere i ensiffrigt till bf och nu är jag uppe i tvåsiffrigt efter bf..


Jag lovade ett inlägg om psykisk styrka igår men det kom aldrig, som ni märkte. Jag var så otroligt trött och på kvällen åkte jag på utflykt. Joda, till ICA Maxi för att äta en mjukglass i bilen medan sambon handlade. Det är liksom det största och roligaste som händer nuförtiden. Förutom den utflykten ser jag bara väggarna i vår lägenhet och främst dem i sovrummet. Jag ligger i sängen i princip all tid förutom när jag äter, dygnet runt. Det gör förstås ont på olika ställen, ryggen och bäckenet främst. Höger sida går inte alls att ligga på, vänster kan jag ligga på en kort stund för att bryta av ryggliggandet. Jag är täppt i näsan konstant. Jag blöder näsblod. Jag är förstoppad som kräver medicin. Jag har hemorojder som gör ont och som gör hygienen lidande. Jag är oerhört trött. Tung förstås. Vätskefyllda och rödsprängda ben, klumpar till fötter med blodstopp i som massören sa. Jag håller inte tätt längre. Jag kommer inte nära min sambo och har inte gjort på månader. Mina händer värker, främst efter att jag sovit men de är stumma av svullnad hela dagarna. Mina bröstvårtor gör ont. Jag flåsar av att bara sitta still och äta mat, kommer knappt uppför trappan. Skulle omöjligt kunna resa mig från huk och upp, knäna gör för ont och benen är för svaga. Pyrets huvud skaver långt ner mot fiffin vid varje rörelse. Flytningarna är vattniga och trosbytena många. Sömnen ordentligt rubbad, kisspauser och att vakna varje gång jag behöver byta ställning stör sömnen. Sammandragningar och förvärkar väcker mig också. Och Pyret inte minst. Mina revben är otroligt ömma och innanmätet i magen känns manglat. Min utmattning gör att jag inte vågar utmana ödet och trötta ut mig, jag träffar därför ingen och gör inga ansträngande aktiviteter. Jag är alltså låst till att ligga ensam hemma i sängen.


Så... Jag är ändå glad. Jag är- och har varit harmonisk trots mina 10 dagars övertid. Väldigt ovanligt förstår jag när jag läser- och hör om andra som "inte orkar mer" och gråter varje dag i frustration. Jag har det inte lättare än någon annan med min gedigna lista krämpor här ovanför men jag lyckas på något sätt ändå förhålla mig annorlunda till det. Och det är jag stolt över och jag har klurat lite på olika orsaker;


Historia: En del av anledningen till att jag lyckas hålla mig fortsatt positiv är förstås att jag har mått- och haft det otroligt mycket värre än såhär under den senaste tiden. Jag är härdad och den svåra tiden ligger tillräckligt nära för att bli jämförd med, jag kommer ju direkt därifrån, har inte haft någon "frisk" eller "bra" period därimellan. Jag har mått sämre både psykiskt och fysiskt och då helt utan "kommande belöning" (bebis).


Att ta sig i mål: Jag tror också att jag är en av dem som uppskattar att komma i mål, alltså att nå 100%. Det var först då som jag kände att graviditeten är fullständig, min kropp har klarat av den och Pyret är en riktigt bebis som är redo för livet utanför. Det var först därefter som det blev spännande, som jag började förbereda mig på riktigt på att förlossningen snart skulle starta. Efter att ha följt procentsatsen öka under så lång tid kanske jag rent av hade känt mig lite snuvad om Pyret kommit innan 100% (?)


Fokusera på delmål: Jag har utöver det också en förmåga att se delmål i helheten, det hjälper tror jag. Varje måltid jag äter, varje vila jag tar och varje nypa frisk luft jag andas in tänker jag kan vara den sista uppladdningen inför förlossningen. På så sätt blir varje timme viktig och allt det du fyller den med blir en del i att vara bättre rustad inför förlossningen. När någon, t.ex min sambo hoppar fram för långt i tiden blir inte varje måltid längre viktig och jag förlorar kraften i att klamra mig fast vid den övertygelsen för en stund (och då känns väntandet hopplöst och frustrerande). Tillbaka till delmålen alltså - allt smått utgör förutsättningarna för helheten (förlossningen/tiden efter).


Tankemönster: Ibland skenar mina tankar iväg längre fram men då känns det genast hopplöst och jag bromsar tankarna och för dem tillbaka till "här och nu". Det gäller att hitta tankesätt som känns bekväma. Ni som har följt mig vet att jag hade siktat in mig på att Pyret skulle komma redan på skärtorsdagen, vanskligt att tänka så, sa många men för mig var det bara att ställa om när hon inte kom då. Att flytta fram delmålet till nästa hanterbara punkt. Det är likadant nu. Jag tänker att hon kommer att komma den här veckan, 2 dagar fram ligger alltså mitt fokus och då tänker jag också att förlossningen såklart tar tid - vilket betyder att det kan starta när som helst (och det jag gör nu har därför betydelse). Många har sagt att igångsättningsdatumet nästa onsdag "är en skön deadline", det för mig är en snubbeltråd. Om jag lägger fokus så långt fram tappar jag mitt "här och nu"-fokus och det skulle innebära att jag varken vilade eller åt "förberedande". Jag skulle inte orka bry mig om jag inte kände mig övertygad om att det spelade någon roll och jag skulle bli frustrerad och inte orka vänta så länge. Det skulle vara psykiskt tungt.


Barnlöshetsväntan: För vissa som upplevt ofrivillig barnlöshet kan detta säkert vara precis tvärtom, man har ju redan väntat så förbaskat länge och är trött på all väntan (väntan på kötider, utredningar, ÄL, mens och icke mens under flera år). Just nu lyckas jag ändå tänka att vi är dagar bort från Henne. Vi har väntat, längtat och tänkt på henne i närmre 3 år och nu är det bara dagar kvar.. Det är nervkittlande snarare än frustrerande. Vi har aldrig varit så nära som nu...



Vad tycker ni? Tänkvärt eller trams?


V 42 (41+2, Bf+10)



Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se