Alla inlägg under maj 2014

Av Karin - 8 maj 2014 11:35

Som "Gubben i lådan" känner jag mig. Ploppar upp här dag efter dag. Snart har ni väl tröttnat på att vänta på min bebis som aldrig verkar komma ;) Hon är definitivt ingen "gubben i lådan" iaf...

Hon har sin mest aktiva stund på kvällarna/nätterna fortfarande. Det har hon haft så länge som jag kunnat läsa av ett mönster. Och hon håller på i timtals och fullkomligt vandaliserar min mage (och särskilt mina högra revben). Igår höll hon mig vaken till framåt 01. Jag vaknade sedan igen vid 3-tiden, det tog någon sekund innan jag uppfattade att jag hade ont och att magen var som en hård ballong. Jag log och tänkte att jag nog skulle få väcka sambon med orden "det är på gång nu". Avvaktade lite och försökte tänka start och slut på (för?)värkarna. Jag tycker inte alls att det är tydligt och det gör mig irriterad. Smärtan och hårdnandet av magen samverkar inte alltid, flyter ut åt olika håll liksom. Gör det svårt att klocka. Jag antar att det verkligen är ordning på samverkandet när det är på riktigt, eller?

Till slut avtog det och jag låg hungrig kvar. Gick upp och åt och hoppades att det skulle tillta eller att vattnet skulle gå. Men inget. Kröp ner i sängen igen, besviken och ordentligt vaken. Låg i timmar och somnade om först efter 6. Vaknade återigen efter någon timme av värk. Denna gång främst från mina revben. Satan vad ömma dem är och när livmodern drar ihop sig verkar revbenen klämmas ytterligare. Jag halvslumrade under tiden och drömde att jag hade ett stort köttigt sår på insidan där hon stack in sin fot och gojsade runt..

Så nu ska jag försöka ta igen förlorad sömn efter nattens 3-4 oroliga sovtimmar.

Jag känner mig stark psykiskt och jag är SÅ glad för det. Verkligen en känsla jag behöver efter mitt tuffa år. Jag utvecklar det lite senare..

Hänger ni kvar här eller har ni tröttnat?

V 42 (41+1, 9 dagar efter bf och magen är och hälsar på i Kina som synes på bilden)

ANNONS
Av Karin - 7 maj 2014 10:09

Nu blir ni lite besvikna va? Här är jag fortfarande med enivs bebis i magen!

Allt var bra hos bm igår. Magmåttet var 36cm nu, blodtrycket 115/75 (högst någonsin), Pyrets hjärta ca 140 slag/min. Bm var fascinerad över mitt humör och lite förundrad. Det är ytterst ovanligt att hon träffar gravida kvinnor som går på övertid och är glada och harmoniska och jag måste säga att jag är förvånad själv.

Vi fick tid för igångsättning onsdag den 14 maj. Så långt kan jag förstås inte tänka, en hel vecka framåt. Jag delar upp mina dagar i delmål och tar det därefter. Eftersom att jag inte själv tycker att väntandet är så jobbigt bestämde jag mig för att inte be om tidigare igångsättning. Att det sedan blir jobbigt med en väntande helg ihop får vi lösa som par, tänker jag. Prata om vad det är som blir jobbigt och försöka undvika det.

Jag tror ändå på bebis innan helgen. Helst imorgon för då vinner jag tippningen som vi gjort i släkten/sambons släkt ;)

Ps: gravidappens info tog slut i och med förra veckan.. Vilken besvikelse ds

V 42 (41+0)

ANNONS
Av Karin - 6 maj 2014 10:49

För en vecka sedan nådde vi vårt beräknade datum. Nådde och passerade. För 6 dagar sedan gick slemproppen och jag läste att förlossningsstart vanligen sker 1-7 dagar senare. Idag är det Bf+7.

Jag förstod igår att min lilla frustrationsdipp som kom helt oannonserat i söndags eftermiddag faktiskt mest var en smitta av min sambo. Jag tycker inte själv att det är så jobbigt att vänta, jag känner mig tvärtom rätt harmonisk (och så undrar jag vad det är för fel på mig som reagerar tvärtom mot alla andra).

Igårkväll kom jag på att vi hade lite godis till serietittandet i sängen och säger spontant "åh vilken tur att inte förlossningen dragit igång, då hade vi missat detta mysiga". VM i positivt tänkade att se det på det sättet när jag knappt kommer ner i sängjäveln och med nöd och näppe kan andas väl liggande där.

Jag och sambon pratade om helgen som passerat och om igångsättning. Jag hade nästan bestämt mig för att vilja bli igångsatt på fredag, för att jag inte orkar med en helg till. Sambons frustration smittar av sig och gör mig på dåligt humör, han kan dessutom ta en break och tex träna vilket lämnar mig kvar med än mer negativa känslor - jag som ligger låst kvar. Jag pallar inte ännu en sådan helg kände jag igår. Det blir förstås extra kruxigt eftersom att jag både har utmattning och allergi att ta hänsyn till.

Men från flera håll blir jag avrådd att välja igångsättning och nu är jag tveksam till att välja det tidigare än nödvändigt ändå.. Klart att en utdragen och jobbig förlossning är sämre för mig än några frustrerade dagar av väntan. Det blir prat med bm idag om det hela!

Nu gör det ont i fiffin varje gång jag reser mig och sätter mig. Det måste vara Pyrets huvud som kasat ner ytterligare. Rackarns onge!

Det märkligaste med den här övertidsprylen är att chansen att förlossningen startar förstås blir större för varje stund som går, varje dag som passerar men det känns precis tvärtom. Som att jag kanske slipper ju fler dagar som läggs till räkningen. Ungefär som i skolan när jag var sjukt nervös inför muntlig presentation och man såg att klockan närmade sig lektionstidens slut och man började hoppas på att inte hinna.. Det är lika ologiskt då som nu, någon gång händer det ju. Jag kommer inte vara gravid i all evighet (även om det börjar kännas så) och ut ska ju bebisen.

Gissningar (nu är det bara 2 gissningar kvar och det är dagens datum på båda);


”C” (spyor.blogg.se) 18 april, 3320gr, 50cm


”Spågumman” 22 april, 3250gr, 49cm


”Mimmi” (varvindar.bloggo.nu) 26april, 3500gr, 49cm


Min gissning, 30 april, 3685gr, 52cm


”Libra” (minbebis.com/blogg/libra) 1 maj, 3400gr, 51cm


http://jakteneftertotallycka.blogspot.se 1 maj, 3879gr, 52cm


”Anna” (vilsendagar.wordpress.com) 1 maj


”Maria” 3 maj, 3250gr, 49cm


”Fertilitetsresa” (fertilitetsresa.blogg.se) 3 maj, 3200gr, 49cm


”M” (varvagtilldig.blogg.se) 4 maj, 3380gr, 51cm


”A” (ilngtnsvrld.blogg.se) 6 maj, 3350, 50cm


Janet (iteradafamilia.blogspot.se) 6 maj

Av Karin - 5 maj 2014 11:34

Då var det måndag och ny vecka igen. 6 dagar efter beräknad förlossning visar appen. Idag, eller i alla fall än så länge känns det bättre än igår. Kan vara så att det helt enkelt känns bättre när jag är som piggast på dygnet och att det blir svårare ju tröttare jag blir.

Jag blev faktiskt lite nerdragen av min sambos frustration igår också. Han som dessutom kan välja att avbryta den med en löprunda lämnade mig kvar med hans frustrerade känslor och min egna frustration över att inte kunna "pausa väntandet" som han. Idag är han åter på jobb (och skitnervös) och det känns lite lättare för mig när jag får vara i min egen bubbla. Märkligt nog!

Imorgon är det dags för bm-besök. Det är de besöket där tid för igångsättning bokas. Såvitt jag vet gäller 14 dagar i vårt Landsting, såvida det inte finns skäl att sätta igång tidigare förstås. Jag funderar mycket på hur jag känner (ja jag har kommit dit nu, när det känns avlägset med en naturlig start). Jag orkar nog inte ta mig igenom ännu en helg, där vi frustrerat klampar runt och väntar. Samtidigt som vi inte vill sysselsätta oss med något och riskera att jag får bakslag i min utmattning lagom till start. Kanske ska jag sätta fredag som deadline? Jag får prata med min bm imorgon. Jag vet att de avråder mig från att bli igångsatt, eftersom att de tenderar att bli jobbigare förlossningar. Men å andra sidan vet vi inte hur min egna förlossning skulle bli heller, plus att det psykiska i (sambons) väntande är tufft förstås ;)

Nu är man så himla fokuserad på förlossningen att jag ibland kommer på att livet efteråt för alltid kommer att se annorlunda ut. Att förlossningen inte bara ska vara en tuff utmaning utan ge oss något som vi alltid kommer att ha ansvar över. En person som vi ska ta hand om och bry oss om varje sekund. Knäppt nog ställer jag mig fortfarande frågan om vi är redo för det? Om jag kommer trivas i det livet? Om vi kommer att trivas som par? Eller om det blir tråkigt, vardagligt och ostimulerande?

Ni som läser och som är ofrivilligt barnlösa, ni får ursäkta dessa knepiga känslor men för att rättfärdiga det hela så tror jag att det är en naturlig (och nyttig) process oavsett om man har varit ofrivilligt barnlös innan eller inte. Jag menar, vilka förändringar tänker man inte igenom innan? Byte av jobb analyseras in i minsta detalj och den förändringen är ju bara att förändra igen om det inte blir bra. Barn är definitivt och inget man får "prova på" i 6 månader för att se om man trivs. Det är självklart att det väcker känslor och funderingar. Såna som man omöjligt kunde sätta sig in i under tiden som ofrivilligt barnlös, då visste man inte om man någonsin skulle få uppleva det. Först när det är ens egen verklighet förstår man. Så är det väl med allt egentligen. Men jag förstår om mina tankar svider.

Som synes på bilden har magen trillat ner. Det är tungt att bära omkring på en vattenmelon som trycker neråt.. Och hjälp vad vätskefylld jag är, benen är som stockar ner i skorna och alldeles rödsprängda. Tjusigt!

Nu fick jag förvärkar igen.. Blir det något bm-besök imorgon eller inte?

V 41 (40+5)

FAN

Av Karin - 4 maj 2014 13:39

Jag känner att den kommer krypandes nu. Frustrationen. Varje gång molnande smärta sprider sig och magen hårdnar tänds en stilla förväntan, en pirrig nyfikenhet blandat med rädsla. Och varje gång jag inser att det försvinner kommer besvikelsen. Sambon frustar högt och tycker att väntandet är outhärdligt. Han avbryter den med träning och match. Jag är fast i den dygnet runt, liggandes i min säng. Även att jag ibland skulle orka göra något ansträngande så vågar jag inte trotsa utmattningen och riskera att trötta ut mig innan förlossningsstart. Det är det jobbigaste, att inte kunna underhålla mig i väntandet.

I onsdagsmorse gick slemproppen. Oftast startar förlossningen 1-7 dagar efter det, dag 4 idag.

Så nu säger jag det;
BRING IT ON!

Av Karin - 4 maj 2014 10:50

Och så passerade övertidsdag nummer 4 och även natten mot nummer 5.

Jag måste medge att jag numera får funderingar på om det verkligen tänker dra igång av sig själv. Det är helt lugnt och känns avlägset med en start. Samtidigt vet jag att det kan dra igång när som helst. Övertidsdagarna börjar alltså spela mig en spratt.

I samband med ovan har jag också börjat fundera på igångsättning. Vad segt att bli igångsatt 2 veckor efter bf, då kunde man lika gärna kickat igång det hela tidigare och sluppit lite tung tid.. Det som får mig att än så länge avstå är 2 saker; 1. Naturlig start är bättre för både mamma och bebis (sägs det), 2. Igångsättningsförlossningar tenderar att bli längre och jobbigare, något man avråder min trötta kropp ifrån. Risken för att det avslutas med snitt är större.

Mina drömmar är helt mad. Jag drömmer intensiva, stressade drömmar och vaknar med sammanbitna käkar och gråt varje gång jag sover. Det är förstås påfrestande!

Något annat som är påfrestande är Pyrets hårdhänta lek med mina högra revben. Jag är konstant öm där och det känns som om hon nästan lyckas knäcka dem då och då. Rackarns unge!

Min matlust går upp- och ner men nu de senaste dagarna har jag fått i mig en hel del pasta i olika former. Det komiska är att jag hela tiden tänker "undrar om det blir det här jag ska föda på" och av den anledningen trycker jag i mig lite extra.. En ganska viktfarlig sysselsättning när övertidsdagarna fortsätter att ticka på.

Dessutom! Jag har fått mina första bristningar. De kom nu på övertidsdagarna - så typiskt! På sidan av magen, långt ner, i hullet sitter numera ett par röda märken. Kärleksmärken kan vi kalla dem tycker jag!

Nej vad tror ni - kommer det ut någon onge? ;)

V 41 (40+4)

Av Karin - 3 maj 2014 11:04

Dag nummer 4 efter bf har anlänt. Jag läste att detta är den absolut vanligaste dagen för en förstföderska att föda på. Hur vanliga är vi Pyret?

Jag som är lite av en siffer-junkie tycker bäst om jämna datum och väntar gärna tills imorgon. Då är det den 4e, det låter fint. Stört va?

I januari på mitt 30-årsfirande tippade min- och sambons familj födelsedatum och jag gissade då på 8 maj med en vikt på 3840gr. Det börjar kännas rimligt...

Lite overklighetskänslor har börjat komma över mig. Inte särskilt konstigt med tanke på att jag har räknat ner varenda dag i 280 dagar för att sedan komma dit och inget hände.. Jag har förstått att det kan gå så långt att man är övertygad om att det aldrig kommer att komma någon bebis och där är jag inte (inte mer nu än vad jag varit där hela tiden). Min sambo däremot, han klämmer ur sig frustrerade meningar i stil med "meeeen bebis när kommer duuuu?" och "koooom nu då" titt som tätt. Han har tröttnat på väntandet och pendlar mellan att hoppas att hon kommer inatt och att bittert säga att hon säkert inte kommit om en vecka ens.

Och visst känns det märkligt. Just tanken på att jag i ena sekunden tex skriver ett inlägg här, för att i nästa sekund inse att värkarna har startat. Att det är helt utom min kontroll och att jag inte kan göra annat än att hänga med när det startar. "Tänk om det startar nu" kittlar jag mig själv med gång på gång och det känns fortfarande overkligt..

Vad många ni är som tittar in på min blogg dessa dagar förresten, vad roligt :)

V 41 (40+3)

Av Karin - 2 maj 2014 10:51

Urk vilken varm natt. Trotsade pollen och hade ett fönster öppet i lägenheten men jag dog nästan av värmeslag. Vaknade gång på gång och ville så gärna slänga upp sovrumsfönstret och fånga vindarna. Men då hade jag legat vaken av allergi istället för värmeslag. Pest eller kolera.

Vid 07 gick jag upp och åt halv frukost för att kunna ta min allergitablett. Tänkte somna om men kände mig något piggare än vanligt (halleluja) så det blev 8 lådor qournfärssås till frysen. Nu är frysen lika fullproppad som jag..

Igår blev det en liten utflykt, vi åt på Mc Donalds och köpte canvasdukar på Biltema. Stackars Pyret får en del skräpmat nu.. Inte verkar hon misstycka heller i och för sig.

Jag följer Gynnings blogg sedan en tid tillbaka. Mest för att hon har bf den 5 maj. Hennes förstfödda kom 2v före bf och hon tycker att hon har "gått över tiden" sedan länge. Hon är hopplöst frustrerad och riktigt less på graviditeten. Många kommenterar förstås och flera nämner den mentala inställningen. Precis som jag för flera veckor sedan "kände mig klar" med graviditeten, var trött på den och bara ville föda menar många att det fyller en funktion i själva förberedandet. Men om man saknar den känslan - startar inte förlossningen då? Har den mentala inställningen så stor kraft tror ni? Behöver vi komma dit mentalt för att det fysiska och biologin ska ta vid?

Jag vet inte vad jag tror längre.. Jag trodde så starkt på att den mentala tröttheten på graviditeten som jag kände för några veckor sedan var ett steg mot förlossningen. Att jag behövde komma dit för att vara beredd att gå igenom en förlossning. Att jag liksom struntade i förlossningen bara ungen kom ut. Men nu, när jag inte längre känner så, ja då undrar jag.. Och tänker att jag är annorlunda mot andra, vad beror det på (rädsla, ett lugn inför vetskapen om att bebis är klar, uttröttad, eller har jag gått och blivit chill?)

Jag tänker mycket på förlossningen. På hur det ska starta, kommer jag komma till förlossningen för tidigt, kommer vattnet gå, vaggandet med smärta, när epiduralen sätts, på hur min sambo ska bete sig, hur lång tid det ska ta, om jag kommer att skrika, orken, krystandet, känslan av att bebis kommer ut, sekunderna innan skriket hörs och när hon läggs på mitt bröst. Hur känns det då? Kommer jag tycka att hon är fin? Gråta? Vara söndersprucken? Vad händer sen - kommer jag palla eller tycka att jag "gjort mitt" och vilja sova? Eller kommer jag vara upprymd och aldrig kunna somna?

Frågorna är så många och svaren helt obefintliga, än så länge..

V 41 (40+2)


Gissningar;


”C” (spyor.blogg.se) 18 april, 3320gr, 50cm


”Spågumman” 22 april, 3250gr, 49cm


”Mimmi” (varvindar.bloggo.nu) 26april, 3500gr, 49cm


Min gissning, 30 april, 3685gr, 52cm


”Libra” (minbebis.com/blogg/libra) 1 maj, 3400gr, 51cm


http://jakteneftertotallycka.blogspot.se 1 maj, 3879gr, 52cm


”Anna” (vilsendagar.wordpress.com) 1 maj


”Maria” 3 maj, 3250gr, 49cm


”Fertilitetsresa” (fertilitetsresa.blogg.se) 3 maj, 3200gr, 49cm


”M” (varvagtilldig.blogg.se) 4 maj, 3380gr, 51cm


”A” (ilngtnsvrld.blogg.se) 6 maj, 3350, 50cm


Janet (iteradafamilia.blogspot.se) 6 maj

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se