Alla inlägg den 4 juni 2014

Av Karin - 4 juni 2014 11:08

Läs del 1 och 2 i tidigare inlägg.


Efter att narkosläkaren justerat slangen i ryggen som pumpade in epidural sänkte sig ett lugn över min kropp, den värsta smärtan försvann och det gick att leva igen. Psykiskt hade det börjat kännas tungt och barnmorskan fick lova att komma in till mig tätare för att göra kontroller. Jag kunde inte föreställa mig att vänta till midnatt, jag behövde mer än så. Att jag inte hade öppnats något under drygt 8 timmars värkarbete hade tröttat ut mig både fysiskt och mentalt men med vår uppgörelse om tätare kontroller och med epiduralens lugnande effekt skulle jag klara lite till…


När klockan var runt 23.30 sa jag till min sambo ”det känns som om jag behöver bajsa” och han svarade att jag kanske borde göra det men i min tankevärld fanns något annat också. En vetskap om att ”bajsnödigheten” kan vara tecken på att bebisen är på väg. Jag berättade det för sambon som drog höga växlar och sa ”tänk om du plötsligt är 10cm öppen”. Jag avbröt honom med att det var omöjligt och att jag inte orkade hoppas och bli besviken. Vi plingade på klockan så att jag kunde berätta för barnmorskan att jag kände mig bajsnödig. Hon såg fundersam ut och funderade högt ”vi kanske borde undersöka dig först?”, med min känsla för att det behövdes genomfördes en ny undersökning.


”Nämen! Du är öppen 10cm”, utbrast barnmorskan glatt. ”Va?” skrattade jag med till synes ny kraft. ”Nu ska det födas barn” sa jag och tittade på min glada sambo som satt vid min sida. Från att inte ha öppnats något alls på 8 timmar, hade jag nu öppnats 6cm på dryga 2 timmar. I den stunden kändes allt möjligt…


”Vill du fortsätta att stå upp och jobba med tyngdkraften?”, ”ja visst!” kvittrade jag glatt till svar. Jag stod hängandes över en sån där gå-grej och många lättade, glada fraser lämnade min mun de kommande minutrarna. Barnmorskan stannade kvar en god stund på rummet och frågade mig om jag kände att jag ville trycka på, det kände jag inte alls. Något jag däremot kände var att den plågosamma smärtan i vänster sida började komma tillbaka men jag slog bort det ur tanken. Det kunde väl inte vara möjligt att det kom tillbaka igen, även efter att justeringen gjorts? Mitt i allt annat var klådan irriterande och hade varit sedan jag fick epiduralen. Det kliade som satan på magen och på låren, där jag var som mest bedövad var jag orolig för att klia sönder mig fullständigt. En biverkning av epiduralen förklarade barnmorskan när jag rev i vild förtvivlan på magen.


Barnmorskan förklarade också att om kroppen har alltför ont koncentrerar den sig på det och inget annat händer, får kroppen istället slappna av så får den chans att öppna sig och jobba vidare med själva förlossningsarbetet.  Det kändes skönt med en förklaring till min kropps märkliga beteende, först öppnar jag mig 3 cm på en timme med ballongen, sen blir allt fel med värkdropp och epidural och 8 timmar med värkar passerar utan någon effekt, efter en justering öppnar jag mig plötsligt 6cm på 2 timmar. Hejåhå!


Smärtan ökade och jag kved vid varje värk och sa ”nej nu orkar jag inte mer”. För mig var det inte bara något jag sa, eftersom att jag skulle få snitt när jag verkligen inte orkade mer slösade jag inte på orden. Jag orkade inte mer! Jag föreställde mig att jag hade stora vätskefyllda blåsor som var på väg att brisera inne på vänster sida, jag var övertygad om att någon var fel och kände mig stressad på grund av det. På höger sida kände jag nästintill inget. Jag tryckte febrilt värmekudden mot den smärtsamma punkten. När vi återigen hade plingat in barnmorskan gav jag mig och provade även lustgas på hennes inrådan. Nu var det försent att göra något med epiduralen, den skulle ändå sättas ut så snart krystvärkarna startade och läkaren var upptagen i en operation fick jag veta. Jag dog lite just där och då – smärtan var outhärdlig och känslan av att sprängas kom över mig vid varje värk. Jag provade lustgasen men jag kunde inte dra in så starka andetag som krävdes när smärtan var som intensivast. Lustgasen gav mig ingenting, jag vet inte ens om jag någonsin fick till det på rätt sätt. Jag fick prova alla möjliga ställningar, på knäna lutandes mot den upphissade sängkanten, hängandes över gå-grejen och liggandes på sida i sängen med ena benet uppe i benstödet. Jag fick frågan om och om igen ”känner du att du behöver krysta på?”. ”Nej”, svarade jag. Barnmorskan började förvarna om att hon nog var tvungen att sätta ut epiduralen för att se om det var den som tog bort mina krystvärkar. Jag blev nervös, skulle det göra ännu ondare helt utan smärtlindring? Kunde det ens göra ondare? Jag var illamående av smärtan och sambon satt med det vita plaströret redo för en eventuell kräkattack.


Nu är minnet väldigt luddigt, helt översköljt av smärta. Epiduralen sattes ut och jag tror inte att det tog särskilt lång tid innan krystvärkarna började. Jag noterade att barnmorskan inte lämnade rummet den här gången och det var först då som jag på riktigt fattade att hon stannade kvar eftersom att jag var på väg att föda. Hon ställde i ordning grejer, bord med verktyg och en bunke med vatten hann jag se mellan krystvärkarna. När krystvärkarna väl hade startat var det ingen tveksamhet om det. Hela kroppen började plötsligt jobba neråt och utåt. Känslan av att jag skulle bajsa ut världens största bajskorv kom över mig gång på gång och jag tror att jag sa det högt. Barnmorskan sa åt mig att fälla upp handtagen som fanns på sängens båda långsidor och vid varje krystvärk ta kraft genom dem med hakan ner i bröstet. Det var en otrolig skillnad mot att ha försökt helt utan att kunna ta spjärn mot något. Jag älskade handtagen!


Här gick jag helt in i min egen bubbla. Det fanns ingen förutom jag och min kamp. Sambon satt bredvid, strök sina fingrar över mig och viskade ord i mitt öra men jag märkte det knappt. Jag sträckte ut min öppna hand efter varje krystvärk och det betydde att jag ville ha min vattenflaska (för övrigt det bästa jag hade med mig i BB-väskan). Jag tog 3 klunkar vatten mellan varje krystvärk och lät sedan händerna falla tungt i ”krafthandtagen”, sedan domnade jag liksom bort i stunden. Barnmorskan hejade på med korta peppande fraser men märkte nog att jag var i min egen värld. Det jag kommer ihåg mest är att hon sa sig vara imponerad över min förmåga att slappna av mellan värkarna och hon frågade mig ”slumrar du till mellan värkarna till och med?”. Det gjorde jag, jag var helt utpumpad..


”Är inte huvudet ute snart?” frågade jag henne efter en lång stund. ”Jo snart, hoppas jag” svarade hon både första gången och de efterföljande gångerna.. Nu hade vi fått sällskap av läkaren som tidigare varit upptagen i operation och hon stod som en Hitler med armarna i kors bredvid barnmorskan och bara tittade rakt upp i mitt underliv. Hon förklarade att mitt enda alternativ i det här läget var sugklocka, det kunde hon hjälpa till med om jag verkligen inte orkade mer. Rädslan för sugklocka fick mig att fortsätta..


En märklig upplevelse av att hela tiden vara just ”här och nu”. Jag hade 2 kraftiga, långa värkar och en kort vid varje krystvärk. Jag hörde att läkaren och barnmorskan inte var nöjda med det utan ville ha mer och jag sa högt ”fast jag orkar inte mer än såhär”. Det lyssnade dem inte på utan höjde det värkstimulerande droppet ännu mer och ännu mer och ännu mer.. Den sista siffran jag minns att jag hörde var 130 (och då hade jag fått för intensiva värkar och Pyret för högt hjärtljud av 20 tidigare på dagen). Läkaren var framme och pillade på den där medicindoseringen flera gånger och jag vet inte vad siffran slutade på. Mot slutet hade jag 3 kraftiga, långa värkar och en kort. Den första värken var lång och började liksom lite svagt för att sedan, när jag trodde att jag behövde luft, kuliminera i en ordentlig kraftvärk, nytt snabbt andetag och så ny värk, nytt snabbt andetag och ny värk och så en liten slutspurt när jag egentligen inte orkade mer. Grejen med krystvärkar är att man kan omöjligt hoppa över dem. Kroppen talar om för dig vad du måste göra, hur du måste andas och när du måste ta i extra mycket för att hjälpa till.


Mitt underliv brann av tusen miljarder nålar och känslan av att spricka var konstant. Barnmorskan droppade varmt vatten över mitt underliv och det kändes skönt första gången men inte andra. Tredje gången hade vattnet hunnit svalna och då var det återigen skönt – nu var huvudet nästan halvvägs ute och jag fick känna det ludna huvudet med min hand..


”När huvudet är ute så hjälper jag till att dra ut kroppen i din nästa krystvärk”, sa barnmorskan. Jag hade nu legat med krystvärkar i ungefär 2 timmar och var helt i min bubbla. Jag brottades med en tanke ”det gör sjukt ont att ta i med full kraft i krystvärkarna och att känna huvudet töja ut mitt underliv, å andra sidan, smärtan blir inte lika långvarig om jag tar i ordentligt nu och får ut ungen”. Jag tog i! Jag tog i och upplevelse är att barnmorskan bände ut barnet ur min kropp, jag skrek rakt ut. Känslan går inte att beskriva, smärtan var bortom allt jag någonsin kunnat föreställa mig, faktum är att jag inte ens kan föreställa mig den idag trots att jag varit med om den. Jag tror att jag fortsatte att skrika några sekunder efter att bebisen var ute och att jag liksom ”vaknade till liv” av frågan ”kan jag lägga bebisen på ditt bröst?”. ”Ja” svarade jag omtöcknad. Den mest intensiva smärtan var förstås över i och med att bebisen kom ut, nu kändes det köttigt och brändes i underlivet som fortfarande låg uppfläkt i gynposition.


Pyret skrek för full hals där hon låg på mitt bröst och jag tittade på det röda lilla ansiktet. ”Stora fötter”, sa barnmorskan och jag log åt minnet av mina söndersparkade högra revben. Barnmorskan verkade bekymrad och en stor påse med blod placerades på bordet bredvid mig, det var det som runnit ut i bunken under mig. Hon tryckte på min mage gång på gång och verkade lite stressad men jag var lugn. Lugn, trött och ”borta”.


”Nu får du koncentrera dig och krysta när jag säger till, det är viktigt” hörde jag henne säga och medan hon tryckte ner sin hand hårt i min mage krystade jag återigen och ut kom moderkakan. Kort senare var vi alla nerblodade. Fråga mig inte hur det gick till men inte bara barnmorskan var nerblodad, utan sambons ryggtavla var nerblodad och det skvätte upp i både mitt och Pyrets ansikte. Hur kom blodet ända dit upp undrar jag än idag? Jag blödde mycket och hon frågade om jag var lättblödande och det hade jag ju definitivt varit under graviditeten (näsblod ca 15ggr/v). Hon tog hjälp av en kollega och de sa att jag behövde sys. Bedövningssprayen skulle svida sa dem men sprutan i underlivet skulle jag sedan inte känna. Jag grät. Efter ett tag fick sambon ta av sig sin t-shirt och ta Pyret till sig. Jag grät hulkandes och det kändes som om de bara ville mig ont. Varför kunde de inte låta mig vara? Mitt underliv kändes som ett köttigt, trasigt stycke – som en sån där svullen babianrumpa ni vet? Och där satt dem och sydde mitt i allt elände. Under en hel timme syddes jag efteråt, det var inte jättemånga stygn, runt 8 st tror jag men barnmorskan hade svårt att hitta varifrån jag blödde så det tog tid. Gång på gång sa hon ”nu är det sista stygnet” men varje gång fortsatte blodet att sippra och hon fick fortsätta leta efter källan till blödningen…  Jag och Pyret grät ikapp.


(Tiden precis efteråt och på BB kommer senare).

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se