Ni kanske noterade att jag inte skrev något om hur fantastiskt det var att få upp vår bebis på bröstet, tyvärr kändes det inte så. Smärtan av den sista krystningen och upplevelsen av att hon bändes ur min kropp och att höra mitt eget skrik försatte mig närmast i chock. Om det är något som jag är ledsen över gällande min förlossning så är det just det. Att jag inte var närvarande i den allra största stunden. Jag var helt borta när hon väl kom ut och förstod inte något alls. Det var ju ändå ett ögonblick som jag hade sett fram emot och använt som en "målbild" men när den väl kom så var jag inte "där". Jag ville bara krypa ihop i fosterställning och skydda min kropp från allt det som gjorde ont.

Jag tog en dusch direkt efter förlossningen. Blodet rann. Bindan, som i de närmaste skulle kunna fungera som en mindre lägenhet, gick från framsidan på magen upp på ryggen. Fick den berömda smörgåsfikan snabbt efteråt, Pyret skrek under tiden. Jag var yr och svag, hjärtat rusade och det svartnade framför mina ögon. Jag sattes i en rullstol och fick Pyret i min famn och kördes till BB.

Kroppen kändes överkörd, öm, svullen, värkande, blödande och slutkörd, jag gick långsamt med korta steg och svagt framåtböjd. Magen så tom, både på mat och bebis. Samtidigt var jag upprymd och bubblande. Sådär kittlig som gör det omöjligt att somna.

På BB fick vi sista rummet. Att det hade varit- och fortfarande var kaos på förlossningen de senaste dagarna märktes såklart också på BB. Vi kom dit vid 6-tiden på fredag morgon, ca 2 timmar efter Pyrets födelse. Vi fick även den sista babysängen, en plastlåda på hjul som går att köra runt på.

Dagen spenderades hud mot hud med Pyret. Jag märkte att jag inte kände mig kissnödig genom att jag kissade på mig inne i badrummet. Blev rädd att något var trasigt men när jag sedan gick på toan "när jag trodde att jag behövde" så fungerade det. Att torka sig var en upplevelse. Underlivet så mycket längre ner än vanligt, svullet, stumt och kraftigt blödande. Jag baddade mig torr med pappret (och blödde lika snabbt igen).

Vi fick reda på att sambon inte skulle få stanna under natten, vi som i vår förlossningplan skulle få stanna på BB under flera dagar, skulle istället tvingas isär redan första natten. Jag reagerade inte speciellt mycket på det under dagen men sekunder efter att sambon åkt ifrån oss kom tårarna. Pyret var ledsen och ville ligga nära, jag hade varit vaken sedan något dygn tidigare och ville bara sova. Jag och Pyret grät ikapp, igen. Jag plingade på klockan flera gånger och ville ha hjälp och stöd från barnmorskan. Jag kände mig ensammast i världen där och då och det stressade läget på BB gjorde det omöjligt för barnmorskorna att vara tillräckligt stöd för oss alla.

Tidigt kommande morgon kom ett nytt par in i "mitt rum", klockan var runt 05 då och jag låg fortfarande vaken med Pyret tätt intill. Ögonlocken föll ihop gång på gång men lika snabbt vaknade jag nervös över att ha rullat över vår bebis.

Sambon kom tidigt på morgonen och jag försökte få lite sömn. Pyret hade visat intresse för att amma men gjorde helt fel och barnmorskan förvarnade mig om att detta kunde komma att ta tid..

Bara timmar senare gjorde hon helt rätt och lugnet sänkte sig över mig.

Paret som vi delade rum med gav mig den andra gråtattacken sedan förlossningen. Det började med att kvinnan pratade lääänge i telefon. Jag som just fått Pyret att sova och själv skulle försöka sova blev irriterad. Jag tycker inte att man pratar i timtal i mobilen när man delar rum med bara ett skynke emellan. Och jag tycker definitivt inte att man i detalj berättar om sin förlossning när man delar rum med en annan nyfölöst kvinna. Hon berättade att förlossningen var "lätt" och att bebisen SLANK ur henne på sista krystningen. När jag hörde de ordet kom tårarna och jag masade mig upp för att lämna rummet och slippa höra mer. Vankade runt i korridoren med tårfyllda ögon och ilskan kokandes.. Min upplevelse av just den sista krystningen var en helt annan och sådär tätt inpå kände jag mig traumatiserad och just den sekvensen spelades upp framför mig gång på gång.

Upplevelsen av att bebisen "bändes ut ur min kropp" och även funderingar om vad fasen som hände med epiduralen ska jag lyfta i förlossningssamtalet med min barnmorska. Det är sådant som såhär i efterhand finns kvar och som jag vill ventilera och få svar på (var det svårt att få ut bebisen? Var det pga att hon var stor? Hon slank väl ändå inte ut? Tål jag inte epidural? Blir det samma en ev andra gång?)

Jag ville inte vara kvar på BB en ensam natt till, jag ville hem med sambon. Trots att jag var svag, yr och och behövde stanna upp mellan stegen ville jag hem. Jag oroade mig för om jag skulle ta mig in, uppför trappan och för om jag skulle svimma men jag ville hem. Efter läkarbesök och samtal fick vi lämna BB, knappt 1.5 dygn sedan vi kom dit. Personalen var lättade över att vi åkte - det lämnade ju plats åt någon annan (och det är ingen positiv känsla).

Hittills är min story inte överväldigande eller hjärtknipande lycklig. De känslorna kom senare. De kom när vi var hemma, när vi var ensamma i vår bubbla och insikten om att vi äntligen fått vår bebis landade hos mig.

Vår ljuvliga dotter - nu var vi 3.