Ni kanske noterade att jag inte skrev något om hur fantastiskt det var att få upp vår bebis på bröstet, tyvärr kändes det inte så. Smärtan av den sista krystningen och upplevelsen av att hon bändes ur min kropp och att höra mitt eget skrik försatte mig närmast i chock. Om det är något som jag är ledsen över gällande min förlossning så är det just det. Att jag inte var närvarande i den allra största stunden. Jag var helt borta när hon väl kom ut och förstod inte något alls. Det var ju ändå ett ögonblick som jag hade sett fram emot och använt som en "målbild" men när den väl kom så var jag inte "där". Jag ville bara krypa ihop i fosterställning och skydda min kropp från allt det som gjorde ont.

Jag tog en dusch direkt efter förlossningen. Blodet rann. Bindan, som i de närmaste skulle kunna fungera som en mindre lägenhet, gick från framsidan på magen upp på ryggen. Fick den berömda smörgåsfikan snabbt efteråt, Pyret skrek under tiden. Jag var yr och svag, hjärtat rusade och det svartnade framför mina ögon. Jag sattes i en rullstol och fick Pyret i min famn och kördes till BB.

Kroppen kändes överkörd, öm, svullen, värkande, blödande och slutkörd, jag gick långsamt med korta steg och svagt framåtböjd. Magen så tom, både på mat och bebis. Samtidigt var jag upprymd och bubblande. Sådär kittlig som gör det omöjligt att somna.

På BB fick vi sista rummet. Att det hade varit- och fortfarande var kaos på förlossningen de senaste dagarna märktes såklart också på BB. Vi kom dit vid 6-tiden på fredag morgon, ca 2 timmar efter Pyrets födelse. Vi fick även den sista babysängen, en plastlåda på hjul som går att köra runt på.

Dagen spenderades hud mot hud med Pyret. Jag märkte att jag inte kände mig kissnödig genom att jag kissade på mig inne i badrummet. Blev rädd att något var trasigt men när jag sedan gick på toan "när jag trodde att jag behövde" så fungerade det. Att torka sig var en upplevelse. Underlivet så mycket längre ner än vanligt, svullet, stumt och kraftigt blödande. Jag baddade mig torr med pappret (och blödde lika snabbt igen).

Vi fick reda på att sambon inte skulle få stanna under natten, vi som i vår förlossningplan skulle få stanna på BB under flera dagar, skulle istället tvingas isär redan första natten. Jag reagerade inte speciellt mycket på det under dagen men sekunder efter att sambon åkt ifrån oss kom tårarna. Pyret var ledsen och ville ligga nära, jag hade varit vaken sedan något dygn tidigare och ville bara sova. Jag och Pyret grät ikapp, igen. Jag plingade på klockan flera gånger och ville ha hjälp och stöd från barnmorskan. Jag kände mig ensammast i världen där och då och det stressade läget på BB gjorde det omöjligt för barnmorskorna att vara tillräckligt stöd för oss alla.

Tidigt kommande morgon kom ett nytt par in i "mitt rum", klockan var runt 05 då och jag låg fortfarande vaken med Pyret tätt intill. Ögonlocken föll ihop gång på gång men lika snabbt vaknade jag nervös över att ha rullat över vår bebis.

Sambon kom tidigt på morgonen och jag försökte få lite sömn. Pyret hade visat intresse för att amma men gjorde helt fel och barnmorskan förvarnade mig om att detta kunde komma att ta tid..

Bara timmar senare gjorde hon helt rätt och lugnet sänkte sig över mig.

Paret som vi delade rum med gav mig den andra gråtattacken sedan förlossningen. Det började med att kvinnan pratade lääänge i telefon. Jag som just fått Pyret att sova och själv skulle försöka sova blev irriterad. Jag tycker inte att man pratar i timtal i mobilen när man delar rum med bara ett skynke emellan. Och jag tycker definitivt inte att man i detalj berättar om sin förlossning när man delar rum med en annan nyfölöst kvinna. Hon berättade att förlossningen var "lätt" och att bebisen SLANK ur henne på sista krystningen. När jag hörde de ordet kom tårarna och jag masade mig upp för att lämna rummet och slippa höra mer. Vankade runt i korridoren med tårfyllda ögon och ilskan kokandes.. Min upplevelse av just den sista krystningen var en helt annan och sådär tätt inpå kände jag mig traumatiserad och just den sekvensen spelades upp framför mig gång på gång.

Upplevelsen av att bebisen "bändes ut ur min kropp" och även funderingar om vad fasen som hände med epiduralen ska jag lyfta i förlossningssamtalet med min barnmorska. Det är sådant som såhär i efterhand finns kvar och som jag vill ventilera och få svar på (var det svårt att få ut bebisen? Var det pga att hon var stor? Hon slank väl ändå inte ut? Tål jag inte epidural? Blir det samma en ev andra gång?)

Jag ville inte vara kvar på BB en ensam natt till, jag ville hem med sambon. Trots att jag var svag, yr och och behövde stanna upp mellan stegen ville jag hem. Jag oroade mig för om jag skulle ta mig in, uppför trappan och för om jag skulle svimma men jag ville hem. Efter läkarbesök och samtal fick vi lämna BB, knappt 1.5 dygn sedan vi kom dit. Personalen var lättade över att vi åkte - det lämnade ju plats åt någon annan (och det är ingen positiv känsla).

Hittills är min story inte överväldigande eller hjärtknipande lycklig. De känslorna kom senare. De kom när vi var hemma, när vi var ensamma i vår bubbla och insikten om att vi äntligen fått vår bebis landade hos mig.

Vår ljuvliga dotter - nu var vi 3.

 

Maria

6 juni 2014 18:33

Det gör ont i mig att du efter er kamp och långa graviditet dessutom skulle prövas om igen vid förlossningen och att er förlossningsplan inte fick utrymme pga kaos på bb.

Det värmer att läsa om er bubbla väl hemma.

Stor kram

 

A

7 juni 2014 14:07

Men usch vilken upplevelse. BB-tiden ska vara en mysig tid tycker jag. framförallt trygg!

Ett tips angående förlossningen är att mig veterligen har alla som haft jobbiga förlossningsupplevelser, rätt till samtal med förlossningspersonal. Jag blev ju förlöst med akut kejsarsnitt och då får man en tid hos förlossningsläkaren för samtal ca. 6 veckor efter förlossningen. Tycker att du ska ringa och be att få komma på ett samtal. Kram!

http://milominmilo.blo.gg

Karin

10 juni 2014 17:32

Jag är faktiskt förvånad över BB. Hade föreställt mig att det kanske skulle kännas lite opersonligt på förlossningen men lite mer som "hemma" på BB men det var raka motsatsen. BB tänker jag tillbaka på med väldigt negativa känslor faktiskt.

Ja bm som förlöste mig sa något om samtal vet jag.. Jag ska dock på ett sådant till min vanliga bm på vc och jag tänker att jag börjar där. Hon kanske kan ge tillräckligt med stöd och svara på mina frågor, även om hon inte var där. Känner mig lite krånglig annars :(

Kram

 

C

8 juni 2014 11:06

Det är så tråkigt att det ska behöva vara sådär. Man ska känna sig viktig och omhändertagen.. Måste bara få säga att du är otrolig på att skriva. Så beskrivande så det gör ont i kroppen när jag läser. Det är många som inte upplever lyckan redan från början, är viktigt att prata om det och starkt av dig att berätta om just detta. Kramar

http://spyor.blogg.se

Karin

10 juni 2014 17:29

Tack C vad glad jag blir för din komplimang om skrovandet

 

Mimmi

8 juni 2014 20:39

Min BB-tid blev definitiv inte alls som jag tänkt mig heller med stor sprickning, operaton och bebis på intensvadelnignen i sex dagar. Det är nog alltid omskakande och jobbigt då det inte blir som man tänkt sig efter födseln. Tycker de ska kunna hantera sånt bättre på BB. Jag hade också en jättedålig upplevelse av vissa barnmorskor. Skönt att ni fick landa då i kom hem med fina lilltjejen. kram!

Karin

10 juni 2014 17:26

Oj det lät som en verkligt tuff start för dig/er! Jag tror tyvärr mycket handlar om nedskärningar och att dem är underbemannade inom vården..
Kram

 

Bella

9 juni 2014 06:07

Vilken målande beskrivning. Du är verkligen duktig på att skriva! <3 Hemskt ledsen att förlossningen blev traumatisk för dig dock :( prata om det mycket och gråt över det om du kan. Väldigt viktigt för att kunna bearbeta det. Glad över att ni har det så bra hemma nu iaf. Det är underbart! Kramar Bella

http://bellabellam.blogg.se

Karin

10 juni 2014 17:25

Åh tack snälla Bella

 

A

15 juni 2014 22:25

Ja det är nog bra att börja med samtal hos BM. Där fick jag en bryschyr med nummer man kunde ringa fast dagen efter fick jag en kallelse också. Kom ihåg att man inte är besvärlig för att man har frågor och undrar över varför det gick som det gick. Förlossningen är viktig att kunna bearbeta och i ditt fall med utmattning också kanske extra viktig. Ta väl hand om dig! :)

http://milominmilo.blo.gg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...