Inatt är det 4 veckor sedan Pyret föddes och först nu tycker jag att vi har landat i rutiner med amning och vardagspussel.

Jag vill verkligen slå ett slag för att ha partnern hemma längre tid än de där fjuttiga 10 dagarna. Vi har mecklat med semester och föräldradagar och på så sätt lyckats få ihop 9 veckor tillsammans. Nu har 4 veckor passerat och sambon hade 3 jobbdagar han var tvungen att göra (igår-fred), sedan är vi lediga ihop 5 veckor till. Det är guld värt och jag tror inte att man behöver ha varit sjuk innan för att behöva den tiden. Det är en stor omställning, kvinnan är mer eller mindre påverkad efter förlossningen och man ska hitta rutiner för amning och det nya livet. Det tar på krafterna och att vara 2 förenklar oerhört och gör nog stor skillnad i mående.

Jag mår bättre än på läääänge. Pyret är ljuvlig och livet känns härligt! Jag tror att bebis kom i ett ganska perfekt läge utifrån min sjukdomstid. Mycket tidigare hade det inte fungerat, jag hade inte orkat eller varit stark nog att möta någon annans behov när jag var sjukare. Mycket senare hade tvingat mig att möta jobbkrav och stora funderingar på hur, vart och när först. Nu kom underbara bebis emellan, fokus från de stora "vad ska jag göra med mitt liv"-frågorna släpps för en tid och ersätts av att jag känner mig meningsfull och behövd i att lyckas möta Pyrets behov. I att vara mamma.

Förra året runt den 16e maj började jag medicinera. Det var en resa i helvetet. Den 16e maj i år föddes min dotter. Livet.

Min fina, matglada, tålmodiga, lugna dotter. Hon som har det jobbigt om kvällarna och gärna sover länge på förmiddagarna. Hon som har pappas mun, många goa veck på armarna och röda hormonprickar över hela ansiktet. Pigga stora blåa ögon som följer oss och en tandlöst leende som suger till i min mage. Hon som får mitt hjärta att explodera av kärlek. Min tjej.

Du var så efterlängtad och du är så älskad.