Det är så mycket jag vill skriva om och ventilera. Tankarna om min kropp tex, viktraset, amningen, kommentarerna, känslorna för min dotter, orken och hur det funkar med utmattningen kontra bebisliv. Hur det kändes att igår för första gången på 2 år delta i en större aktivitet och att "bara" kunna vara med ett tag. Att förmå sig att se framsteget och inte begränsningen med det. 2 år kan ni förstå?

Jag hoppas att jag kan uppdatera snart, jag saknar era kommentarer!