En viss lättnad sköljer genom kroppen men det är främst ånger och dåligt samvete som tynger den här gången. Att min sjukdom berövat min sambo att åka hem och visa upp vår dotter, berövat mina svärföräldrar besöket gnager i mig. Jag önskar innerligt att det vore annorlunda. Att dagarna kunde fyllas av den glädje som jag känner för min dotter, att jag fick utttycka den i picknickar, glassätande, butikstittande och möten med människor. Eller åtminstone i att orka vara uppe en hel dag och bara titta på henne. Men så är det inte. Jag kan inte.

Den här gången fanns inte heller sambons tålamod. Han sa inget men jag kan se hans besvikelse och höra hans frustration. Jag klandrar honom inte. Livet har begränsats i 1.5 år, levts på mina villkor, ställts in, bokats av, börjats om, analyserats och tålamodprövats gång på gång på gång. Det är nog inte lätt att fortsätta älska någon som knappt är synlig längre. Han vill också bli fri, leva så som vi vill och inte så som -jag- måste. Men det är första gången jag ser hans frustration och känner vilken ångest de väcker, att han inte orkar mer. Att han kanske tröttnar. Att vi aldrig hittar tillbaka igen.

På BVC idag kom tårarna, det var egentligen hon som ställde in vår resa den här gången. Jag hade hellre blivit sjuk(are), för jag orkade verkligen inte med ännu ett nederlag. Hur jag än ansträngde mig förmådde jag mig inte att uttala orden den här gången. Tur för mig gjorde någon annan det åt mig.

På BVC frågade hon om depressiva tankar och om mina känslor gentemot min dotter. Mina tårar svämmade över. Jag önskar att jag aldrig behövde lämna henne ifrån mig, jag önskar att jag kunde sitta med henne i min famn i all evighet. Jag önskar att jag kunde vara den mamma som jag vill vara och slippa begränsa mig så förbannat. Hon såg det, sa hon och hon kände min sorg.

Nu behöver jag hitta lugnet och lyckan i det jag har. Hade Hon inte funnits hade det bara varit sjukdom, det hade varit tusen miljarder gånger värre. Hon är här och jag ska sniffa in hennes doft och bära den med mig i mina andetag, så att jag känner den även när jag vilar och hon inte är nära.

Mamma kommer igen. Det gör hon alltid.

(Tack för ert stöd)