Direktlänk till inlägg 30 juni 2014

Berövat dem glädje

Av Karin - 30 juni 2014 16:34

En viss lättnad sköljer genom kroppen men det är främst ånger och dåligt samvete som tynger den här gången. Att min sjukdom berövat min sambo att åka hem och visa upp vår dotter, berövat mina svärföräldrar besöket gnager i mig. Jag önskar innerligt att det vore annorlunda. Att dagarna kunde fyllas av den glädje som jag känner för min dotter, att jag fick utttycka den i picknickar, glassätande, butikstittande och möten med människor. Eller åtminstone i att orka vara uppe en hel dag och bara titta på henne. Men så är det inte. Jag kan inte.

Den här gången fanns inte heller sambons tålamod. Han sa inget men jag kan se hans besvikelse och höra hans frustration. Jag klandrar honom inte. Livet har begränsats i 1.5 år, levts på mina villkor, ställts in, bokats av, börjats om, analyserats och tålamodprövats gång på gång på gång. Det är nog inte lätt att fortsätta älska någon som knappt är synlig längre. Han vill också bli fri, leva så som vi vill och inte så som -jag- måste. Men det är första gången jag ser hans frustration och känner vilken ångest de väcker, att han inte orkar mer. Att han kanske tröttnar. Att vi aldrig hittar tillbaka igen.

På BVC idag kom tårarna, det var egentligen hon som ställde in vår resa den här gången. Jag hade hellre blivit sjuk(are), för jag orkade verkligen inte med ännu ett nederlag. Hur jag än ansträngde mig förmådde jag mig inte att uttala orden den här gången. Tur för mig gjorde någon annan det åt mig.

På BVC frågade hon om depressiva tankar och om mina känslor gentemot min dotter. Mina tårar svämmade över. Jag önskar att jag aldrig behövde lämna henne ifrån mig, jag önskar att jag kunde sitta med henne i min famn i all evighet. Jag önskar att jag kunde vara den mamma som jag vill vara och slippa begränsa mig så förbannat. Hon såg det, sa hon och hon kände min sorg.

Nu behöver jag hitta lugnet och lyckan i det jag har. Hade Hon inte funnits hade det bara varit sjukdom, det hade varit tusen miljarder gånger värre. Hon är här och jag ska sniffa in hennes doft och bära den med mig i mina andetag, så att jag känner den även när jag vilar och hon inte är nära.

Mamma kommer igen. Det gör hon alltid.

(Tack för ert stöd)

 
 
Ingen bild

Maria

30 juni 2014 19:50

Kramar till månen och tillbaka!

Karin

30 juni 2014 20:02

Tack, kram!

 
C

C

30 juni 2014 20:48

Önskar att du kunde få vara frisk och leva så som du önskar. Imponeras av din ärlighet och ditt kämpande <3 Kramar

http://spyor.blogg.se

 
JZ79

JZ79

30 juni 2014 22:38

Stor kram till dig!!! Du, NI, klarar detta. Prata med varandra, kramas, visa förståelse...gå på gemensamma samtal hos kurator? Tror det kan vara bra att ventilera sig och bearbeta sjukdomen tillsammans. Kram igen <3

http://www.jz79.wordpress.com

 
Ingen bild

Mimmi

1 juli 2014 16:25

Fast det knakar i fogarna lite med relationen ska man försöka att aldrig ge upp under första året, för då är det alltid tufft med relationen (med eller utan sjukdom) har jag läst någonstans. (Säkert i någon mamma-tidning.) Jag var jättetrött första året och relationen med maken kom i kläm, men med lite ansträngning då vår son blev större och mycket prat och dejter fann vi varandra igen och nu har vi varit gifta i hela 11 år.

Min relation påminner om din, av vad jag läser, eftersom min man har fått foga sig efter mig väldigt mycket i och med att jag lätt blir trött och stressad lätt då jag har Asperger/ADD. det kan tära på relationen ibland, men om man pratar ut ofta och är ärliga så brukar det altid fixa sig. Jag känner igen mig i att ha dåligt samvete för att andra måste anpassa sig efter mig. Fast å andra sidan måste man vara ärlig med att säga nej om det blir för mycket, om man inte orkar med, för annars får man igen det sen. Om man inte har det där extra lagret energi att ta ifrån så har man helt enkelt inte det. Då måste man lära sig att planera i förväg och se till att inte ta sig vatten över huvudet hela tiden. Det är det bästa knepet för att orka med vardagen.

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards