Direktlänk till inlägg 30 juni 2014
En viss lättnad sköljer genom kroppen men det är främst ånger och dåligt samvete som tynger den här gången. Att min sjukdom berövat min sambo att åka hem och visa upp vår dotter, berövat mina svärföräldrar besöket gnager i mig. Jag önskar innerligt att det vore annorlunda. Att dagarna kunde fyllas av den glädje som jag känner för min dotter, att jag fick utttycka den i picknickar, glassätande, butikstittande och möten med människor. Eller åtminstone i att orka vara uppe en hel dag och bara titta på henne. Men så är det inte. Jag kan inte.
Den här gången fanns inte heller sambons tålamod. Han sa inget men jag kan se hans besvikelse och höra hans frustration. Jag klandrar honom inte. Livet har begränsats i 1.5 år, levts på mina villkor, ställts in, bokats av, börjats om, analyserats och tålamodprövats gång på gång på gång. Det är nog inte lätt att fortsätta älska någon som knappt är synlig längre. Han vill också bli fri, leva så som vi vill och inte så som -jag- måste. Men det är första gången jag ser hans frustration och känner vilken ångest de väcker, att han inte orkar mer. Att han kanske tröttnar. Att vi aldrig hittar tillbaka igen.
På BVC idag kom tårarna, det var egentligen hon som ställde in vår resa den här gången. Jag hade hellre blivit sjuk(are), för jag orkade verkligen inte med ännu ett nederlag. Hur jag än ansträngde mig förmådde jag mig inte att uttala orden den här gången. Tur för mig gjorde någon annan det åt mig.
På BVC frågade hon om depressiva tankar och om mina känslor gentemot min dotter. Mina tårar svämmade över. Jag önskar att jag aldrig behövde lämna henne ifrån mig, jag önskar att jag kunde sitta med henne i min famn i all evighet. Jag önskar att jag kunde vara den mamma som jag vill vara och slippa begränsa mig så förbannat. Hon såg det, sa hon och hon kände min sorg.
Nu behöver jag hitta lugnet och lyckan i det jag har. Hade Hon inte funnits hade det bara varit sjukdom, det hade varit tusen miljarder gånger värre. Hon är här och jag ska sniffa in hennes doft och bära den med mig i mina andetag, så att jag känner den även när jag vilar och hon inte är nära.
Mamma kommer igen. Det gör hon alltid.
(Tack för ert stöd)
Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...
Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...
Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 | 5 |
6 | 7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 | 13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 | 22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
29 | |||
30 | |||||||||
|