Kunde ana en tillstymmelse till energi för några dagar sedan, en kort stund som kom och for förbi. Jag vågade inte hoppas.

Dagarna har varit tunga. Detta var den absolut tyngsta avbokningen under min 1.5-åriga sjukdomsperiod och det har varit många tidigare..

I det tveklösa bakslaget gnager både oro och rädsla för att bli fast i det tillståndet, inget annat känns rimligt just då. Oro över att inte kunna ta hand om min bebis. För att bli sjukskriven (från föräldraledigheten) och "tvinga hem" min sambo på föräldraledighet och på så sätt paja vår ekonomi, oro för att inte klara av livet så som det är tänkt. Rädsla för att hamna i en ond spiral och aldrig ta mig upp igen.

Mest av allt är jag rädd för depression. Vid varenda bakslag tror jag att depressionen har satt sina klor i mig igen och paniken växer. Tankarna och analyserna susar runt i huvudet. "Var det en depressiv tanke?", "känner andra såhär?", "är detta normalt?". Stressen när inga svar finns till frågorna. Och vetskapen om att den medicinska utvägen gjorde mig toksjuk förra sommaren gör att en depression skulle kännas panikartat stressat.

I nästa steg kommer funderingar på när bakslagets utmattning istället övergår i den instängda hopplöshetens känslor. När det är dags att kliva utanför dörren och bryta, en hårfin linje mellan att förvärra bakslaget och fylla på med energi och glädje över att vara på rätt väg..

Idag sa jag till sambon att jag ville prova med en utflykt. Vi köpte mat och satte oss i parken. Jag ammade i parken. Solen sken. Gräset var grönt. Vindarna lite svala där vi satt på en färgglad picknickfilt i skuggan. Bebis nöjd, alltid nöjd. Människor semesterglada.

Ingen av dem njöt av stunden så som jag, ingen tittade på himmlen eller drog in luften i sina lungor så som jag. Likt någon som länge suttit fängslad och känner frihet igen spirade känslor i min kropp. Sköt undan alla tankar på om jag nu överskred min energi och bara var i stunden. Det var ljuvligt. Bebis somnade. Vi åt glass. Sedan åkte vi hem och jag sov gott ett par timmar.

Vaknade glad, lättad och nykär igen. I sambo, bebis och livet - de som återvänder efter tufft bakslag.

Och med detta sagt är det nu dags att bromsa ett tag. Nu får jag leva på den luften jag drog in i mina lungor idag. Tänk att energin verkar komma åter igen.. Även efter detta bakslag. Jag blev inte fast. Jag klarade detta också, att ställa in, ta mig igenom besvikelse, nederlag, utmattning och bebis. Nu ska jag -bara- fortsätta..

Heja mig (med fint stöd från er, tack).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...