7 veckor och så mycket kärlek.

Idag åkte Pyret (inte hennes namn, förstås) iväg på utflykt med pappan och farmor och farfar. Jag skulle sova. Men jag saknade henne. Hennes varma, lena kropp, sättet hon formar sin mun på, att se henne skratta, jag saknade att kunna dra handen genom den mjuka stubben på huvudet och lyssna till hennes små snarkningar när hon sover. Saknade de flaxande armarna och de pigga stora blå ögonen som alltid söker mina. Knubbiga lår, bleka ögonbryn och den mörka locken på huvudet. Den tålmodiga, nöjda bebisen som finner sig i det mesta och sällan skriker, inte på skötbordet, inte i badet och inte i främmande famnar eller liggandes på mage. Hon är tillfreds, hon är nöjd. Och så leendet igen, de som avrundas med ett förnöjt ljud, uppskjutna axlar och dubbelhakor. Ljudet letar sig rakt in i mammahjärtat och exploderar.

Älskade unge. Du är fantastisk.