När tiden rann iväg började tankarna bli lika negativa som alla de graviditetstest som hopade sig. Jag funderade på alternativa vägar till barn. Tänkte att mina ägg kanske var dåliga och jag funderade mycket på äggdonation. Missförstå mig rätt, det är en fantastisk grej men också en sorgeprocess som jag nosade på i mina dystra stunder.

Jag funderade mycket på det där med genetik och biologi. Tänkte att de barn som skulle växa inuti mig skulle vara mitt biologiska barn som utvecklats tack vare min kropp men barnet kanske inte skulle vara mitt genetiska. Tyckte att det var en fin tanke.

Den räckte ändå inte hela vägen för mig och säkert inte för någon i början av processen. För det är något med likheter som en nog strävar efter. Inte är det väl så konstigt heller. Det är tänkt att vi ska föra vidare våra gener, det inte bara känslofyllda tankar utan något vi har djupt rotat i oss.

Nu har tanken återigen kommit till mig, den om genetik och biologi alltså Jag fick ett biologiskt genetiskt barn. Men vet ni? Hon liknar mig inte alls.

Hade jag gjort äggdonation så hade jag förstås trott att det var därför. Men hon kommer från mitt ägg, detta trots hennes mörka hår, hennes runda näsa och tydliga amosbåge på överläppen. Allt i motsats till mitt ljusa hår, raka spetsiga näsa och smala överläpp.

Jag tänker också på hur alla säger att hon är en kopia av sin pappa och jag undrar vad dem hade sagt om hon kommit till via någon annan kvinnas ägg? Hade dem vågat påvisa olikheterna med mig då?

Jag och sambon skojar om att hon kanske har ärvt sådant som inte syns från mig. Egenskaper och ämnesomsättning tex (syns ju på sätt och vis). Hon är lång och smal precis som mamma. Hon är envis som mamma. Tålmodig som pappa. Social och glad som sin (friska) mamma. Fysisk som både mamma och pappa.

Vart jag vill komma med detta inlägg är oklart. Jag förstår att jag på ett annat sätt kan förhålla mig till olikheterna än om jag hade gjort äggdonation, för jag kan alltid falla tillbaka på vetskapen om att hon kommer från mitt ägg trots allt. Men frågan är hur stor roll det spelar? Utseendemässigt är hon olik mig men kommer säkert bli lik mig i och med den miljö hon växer upp i..

Och då kommer vi till det där med arv och miljö.. Och det är en stor, spännande fråga som massor av kloka kvinnor och män grottat ner sig i, i jakt på svaret (som att det bara finns ett).

En sak är i alla fall klar. Jag älskar henne, oavsett likheter eller olikheter med mig och det är det enda som är viktigt i slutänden.

 

Maria

12 juli 2014 18:09

Oj, känner igen kommentaren, alla våra barn är "pappa upp i dagen, en kopia av pappa och här kan man inte missa vem som är pappa.... Tröttnade efter ett tag. Med tiden har jag sett mer av mig själv på flera olika sätt.

Kramar!

 

A

12 juli 2014 18:22

Det där med genetik tänkte jag också på en del både innan vi blev med barn och efter. Vi var lite inne på adoption men hade inte gett upp om genetiska barn ännu så någon sorg var det aldrig för oss.

Sen kom Milo och alla berättade hela tiden hur lik han var sin pappa och jag blev faktiskt ledsen. Missförstå mig inte, jag tyckte att han var perfekt precis sådan han var men det var något med att alla hela tiden berättade hur lik han var sin pappa (och alltså inte liknade mig ett dugg) som gjorde den hormonfyllda, nyförlösta kvinnan i mig väldigt ledsen. Det gick över sen. Och varför jag kände såvet jag ännu inte. Men så var det. Nu efter ssnart sex månader så börjar han likna mig allt mer men då säger folk att han är lik min lillebror (som i sin tur är väldigt lik mig) ;)

http://milominmilo.blo.gg

Karin

12 juli 2014 19:28

Jag hade egentligen inte gett upp genetiska barn heller men i utmattningsdepressionens dimma var jag inne på alla möjliga sorglig tankar..

Vet du? Jag har läst nån undersökning om att man gärna säger att pojkbebisar är lik sina fäder eller någon annan man och flickbebisen är lik sin mamma. Nu stämmer inte det in på oss då iofs men kanske stämmer det i ditt fall? Kanske är man nogrannare omedvetet om att säga att en pojke är lik en man? Jag vet inte, jag bara spekulerar..

Den där hormonfyllda kvinnan har många känslor. Jag har tyckt att det har känts orättvist att vår dotter har fått pappans efternamn. Att jag som gjort allt jobb, burit och fött henne heter något annat än henne. Som att han "fått" henne liksom.. (Vi skulle ha hetat samma men fick ställa in bröllopet förra sommaren pga min sjukdom..). Känslor kan vara knepiga ibland men man har ändå rätt ha dem, som tur är :)!

Kram

 

Mimmi

13 juli 2014 10:25

Min son är väldigt lik mig, fast en mera blond version. Det är för all del lite roligt att han är lik mig, men för min del har det aldrig känts speciellt viktigt. Har alltid varit inne på adoption (sedan jag var väldigt ung) och funderade på att adoptera långt före att skaffa ett biologiskt barn, fast då hade vi inte råd med omkostnaderna. Nästa barn är vi å gång att adoptera. Har aldrig någonsin känt det där behovet av att bära mitt eget barn och amma det för att det ska kännas "äkta". Många i vår adoptionskurs bar på en stor sorg över att de inte kunde få biologiska barn som jag inte alls kunde relatera till. Och det var inte för att jag redan hade ett "bio-barn". Det där med att ha biologiska band verkar så viktigt för vissa. Jag förstår inte alls de som hellre är barnlösa (och vill ha barn) för att de inte kan få biologiska barn(?!) Fast alla gör ju sina val och är olika. Nu längtar jag så oerhört mycket efter min tvåa. :-)

 

C

14 juli 2014 19:35

Det är väl inte konstigt att man vill se en del av sig själv i det fantastiska man lyckats skapa ;) Nu har ju tydligen mina gener haft ett oerhört genomslag för jag tycker nästan synd om P när alla talar om hur lik Freja är mig.
Dock kan jag se honom i henne. Hans lugna sätt att vara.
Det ska bli oerhört spännande att se hur detta utvecklas eftersom mycket nog förändras i ocj med arv och miljö. Jag tror att även om man gjort donation så påverkar man sila barn så pass mycket att de blir en avbild ändå.
Kram

http://spyor.blogg.se

 

Fertilitetsresa

15 juli 2014 00:00

Ska bli intressant att se hur jag ser/upplever det hela. Jag tror inte heller att utseendet spelar någon roll. Men jag undrar om det kommer spela roll för MIG och det påpekas att barnen INTE liknar mig?

Kärleken kommer vara ofantlig oavsett <3
Kram

http://fertilitetsresa.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...