Jag tittar på min dotter som jollrande ligger och greppar saker på golvet. Värms av hennes skratt och plötsliga glädjetjut. Tårarna rinner när jag tänker på att hennes liv precis börjat, samtidigt som någon annans just slocknar.

Jag minns beskedet som igår, trots att hon kämpat ytterligare 5 år i striden mot cancern. Cancern som fullständigt tagit över hennes kropp och in i det sista försöker att släcka hennes livsglädje. Kvar av henne finns bara skinn och ben och läkarens ord om att inget längre finns att göra. Inga behandlingar finns kvar att prova och allt hopp är ute. Kvar finns bara döden. 

Jag undrar hur man inväntar den? Hade jag velat veta en tid jag har kvar att leva? Jag funderar på hur man hade velat leva den sista tiden, vad man hade tänkt på och önskat. Tankarna vävs ihop med min sjukdom. Den som hindrar mig från att leva fullt ut nu men som kommer att ha lärt mig att leva på rätt sätt efteråt. Jag tänker på hennes barn. Jag tänker på hennes barnbarn som ännu är för små för att tydligt minnas henne när de bli äldre. Mitt hjärta skaver av just den tanken. Hon älskar sina barnbarn gränslöst och det är just dem som fått henne att orka lite till. Men de kommer inte att minnas henne. Hon kommer att missa deras uppväxt, skolstart och galna upptåg. Ensam kvar i huset blir hennes man och jag tänker på honom. Hur fortsätter man när ens bästa vän sedan årtioenden har forsvunnit? Hur fyller man tomrummet och ger mening åt att fortsätta leva?

Hur lever man livet när man vet att man snart är död? Vad säger man till någon man vet snart ska dö?

och hur kan det enda självklara i livet vara det mest fruktansvärda?

 

Maria

18 augusti 2014 12:24

Jag upplever att livet med barn blir ljuvligare och mer skrämmande. Dödligheten och odödligheten går sida vid sida.

Minns så starkt sparkarna i min mage från vår son under begravningen en kall och isig februaridag. Livets motpoler. När stora M föddes blev allt upp och ned och tack vare hennes leenden kunde jag känna den största glädje mitt i kaos.

Du skriver så ärligt och rörande. Har saknat dina ord. Kram och styrka till dig!

Karin

19 augusti 2014 20:01

Ja det är nog så. Känslorna är så mycket starkare och allt lite skörare sedan bebis kom. Livet och döden tydligare och mer kännbart.

Tack för din komplimang, gör mig glad!
Kramar

 

Mimmi

18 augusti 2014 21:18

Världens bästa bok (har läst den minst tre gånger) Döden är livsviktig tipsar jag om. Den är helt suverän… Ger tröst och hopp även i de mörkaste stunder. Kram!

Karin

19 augusti 2014 19:58

Åh tack snälla för tipset! Kul att du fortfarande hänger kvar här :)
Kram

 

C

18 augusti 2014 21:57

Alltså ditt sätt att skriva prickar rakt i hjärtat. Styrkekramar <3

http://spyor.blogg.se

Karin

19 augusti 2014 19:59

Tack snällaste C, blir glad av din komplimang! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...