I ett försök att skrapa ihop mer sömn har jag och mannen bytt plats i sängen. Han ska ploppa i nappen och vagga lillan när hon vaknar. Jag ska få sova fram tills amningsdags.

Bebis sover. Mannen sover. Jag gråter.

Gråter över orken som inte finns. Över lyckan som inte får ge sig uttryck. Över att inte kunna ta en promenad. Inte kunna träffa en kär vän. Jag gråter över ovissheten. Förvirringen och okunskapen. Tårarna trillar för att jag känner mig ensam. Ensam i min sjukdom och utan någon som kan visa vägen. Ingen som kan stilla min oro. Ingen som förklarar.

Jag vet inte om jag är nära slutet av min energi eller om jag är fysiskt sjuk på något annat sätt. Stressar över att inte hitta svaret på vad jag behöver och över att må dåligt.

Hör min dotter dra en suck i sömnen och jag hulkar mig i min önskan att det var annorlunda.

Som jag skulle njuta av en stark kropp. En promenad i skogen med bebis och vän.

Jag gråter för allt det som blev. Och det som inte blev. Över min längtan efter livet, det som jag så nonchalant tog för givet och stressade mig igenom. Utan att se, allt det jag ser idag. Ser men inte når. Tittar på håll och längtar. Längtar innerligt och kämpar varje dag, varje stund med att vara tacksam för det jag kan istället för alla de miljarder saker jag inte förmår.

Är det normal trötthet eller kraschar jag snart? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Vad ska jag göra? Vad blir rätt?

Gråter över de där 3 åren som de kan ta att bli frisk. Jag är halvvägs.. Och hur påverkas jag av bebistiden? Blir jag sämre? Sjukdomstiden längre?

Nerför mina kinder rullar så mycket frustration, sorg och rädsla. Blanka pärlor av oro. Genomskinliga av stress. Våta av ovisshet. Symboliskt ensamma tar de sig ner i olika fart. Kvar blir en blöt fläck på kudden.

Mil från mig kämpar min faster mot döden. Den är nära och omfamnar henne snart. Jag undrar om hon i ruset av sin tunga medicinering längtar efter friheten som döden skänker eller om också hon klamrar sig fast och i vild panik oroar sig för kraschen. Den slutgiltiga.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.