Usch vilken vecka!

Min faster har varit sjuk i cancer i flera år, för 3 veckor sedan fick vi veta att det inte längre finns någon behandling att prova och hon blev hastigt sämre. Mina symptom på krasch ökade dag för dag och jag stressade ihjäl mig över det. Mådde så fruktansvärt dåligt och paniken växte i mig eftersom att jag inte kunde få till den återhämtning jag kände behov av. Tvärtom vaknade Pyret oftare på nätterna och var vaken flera timmar. Min sömn krympte avsevärt och stressen över att jag snart skulle behöva vakna gjorde att jag inte kunde somna. Yrseln och det allmäna dåliga måendet, orken som sinat och stressen som låg som en dimma över mig fick till slut mjölken att låsa sig.

En dag satt jag där, tokstressad med panik inför att eventuellt krascha och inte kunna ta mig upp. Tankarna på hur det var i jan förra året spelades upp som mardrömsscenarion och jag var livrädd. I samband med detta låste sig alltså min mjölk och jag trodde att den försvunnit för gott. Stressad över att det inte kom mjölk och över att Pyret blev arg och bankade på mina bröst i förtvivlan. I samma timma ringde telefonen och beskedet om att min faster gått bort lämnades till mig. Sönderstressad, utan att kunna ge mat åt min skrikande bebis fick jag dödsbeskedet.

Jag försökte ge upptinad bröstmjölk och ersättning men inget funkade. Pyret skrek och klöktes.

För att göra en lång historia kort så har jag blivit sjukskriven för akut stressreaktion. Mitt blodtryck var jättelågt och jag är rejält uttröttad. Min mjölk har runnit till igen och Pyret är åtminstone mätt och nöjd (thank god).

Är det någon här som slutat amma nattetid men fortsatt på dagen och fått det att funka?

Jag vet att amning tar mycket energi och jag överväger därför att ge ersättning på natten, dels för att spara energi genom att inte amma men också för att kunna överlåta jobbet åt min sambo och själv få sova.

Jag är inte redo att sluta amma, vilket kanske framstår som knepigt i mitt sjukdomsläge. Men jag älskar det. Jag älskar känslan, kontakten och det speciella bandet som skapas. Jag älskar den naturliga känslan och det faktum att något med min kropp fungerar, att jag kan ge bröstmjölk åt mitt barn (frånsett det hysteriska dygnet). För mig pirrar lyckan i kroppen och jag tror på amning (när det funkar).

Jag kan tänka mig att börja delamma för att se om energin återvänder och jag kan tänka mig att långsamt fasa ur och inte amma längre än till 6 månader. Trots att jag gärna velat amma länge, om situationen varit annorlunda.

Får jag inte tillbaka energi får jag överväga att sluta amma men ännu är jag inte där.

Just nu förbannar jag att vi bor så långt ifrån våra föräldrar. Vi hade behövt deras hjälp och avlastning men nu är det såhär.

Jag hoppas att kroppen orkar ta sig upp igen. Please.

//heltslut