Först. Tack för att ni kommenterar och lämnar fina spår efter er. Jag orkar inte svara just nu men varenda mening går rakt in i hjärtat <3

Jag är så himla tacksam. Tacksam för att Pyret finns. För att min älskade sambo stannar kvar hos mig trots tuffa år. Och så är jag tacksam för att bo i ett land där jag får bli sjukskriven (med 80% av min lön som jag hade waaay back i tiden) och min sambo får bli föräldraledig. Jag är tacksam för att det finns ett skyddsnät och att det ser till att vi klarar oss trots att saker inte blivit som det var tänkt.

De allra akutaste symptomen har lagt sig. Dagarna innan jag blev sjukskriven smällde det i hjärnan. Om man tar ett gummiband och tänker sig att man släpper det och det först smäller till hårt och sedan vibrerar ett tag, så kändes det. I torsdags smattrade det så flera gånger varje minut, nästan varje sekund. Det var vidrigt. Nu är det som sagt inte mycket av det kvar av det.

Upplevelsen går att likna vid kraftig influensa. Då när snor och slem täpper till hela huvudet och det bankar och yrslar så fort en rör sig. När en är totalt orkeslös, tung i kroppen och när lederna värker. Ögonen blir glansiga, kinderna rosiga och kroppen frossar av svett. Huvudvärk. Ljus och ljud tjongar runt i huvudet och det finns ingen chans att kolla på tv eller lyssna på musik (musik har jag inte hört på 2 år). När en har svårt att koncentrera sig, glömmer vad en just gjorde och när irritationen står en upp i halsen. När det svartnar av att resa sig upp och när svetten bryter fram och hjärtat skenar av minsta ansträngning. När kroppen är så illa tilltyglad att en tror att det för alltid kommer att vara såhär. När tankarna inte går att tänka färdigt och när minsta lilla blir till ett svårt beslut. Ett beslut omöjligt att ta i den täppta hjärnan.

När en har haft det precis just såhär i drygt 1.5 år. Bakslag på bakslag. Då är det rätt frustrerande. Rätt tråkigt. Rätt hårt.

Ändå så känns det annorlunda den här gången.

En grundlycka gör allt annorlunda. Pyret gör allt annorlunda. Tiden som fördrivs i sängen med ovan symptom ter sig inte alls lika deprimerande med henne vid min sida. För henne orkar jag lite till. För henne blir allt bra igen. Där framme i horisonten är ljuset. Hon är ljuset. Och hon är här med mig.

Självklart önskar jag att jag var frisk. Att jag kunde göra allt det där jag så länge drömt om och föreställt mig med bebislivet. Men någonstans i allt finns lycka. Det är en styrka att kunna se den, känna den och våga hoppas på den. Men den finns där och jag är glad att jag är stark nog och att jag vågar ta den till mig och fylla min trasiga kropp med den.

//framåt.ska.jag