Det är inte första gången som jag upplever att jag som patient måste lägga pusslet själv. Sjukvården och i synnerhet läkare hjälper inte till.

När jag blev sjuk i jan förra året var det likadant, det enda jag fick då var pusselbitar som inte passade och själv skulle jag förstå, byta ut bitar och lägga nya. I en tid då jag var som sjukast. Mest förrvirrad och då när livet var kaos och hjärnan helt tacklat av. "Utbrändhet är ett medialt påhitt", sa en läkare. "Fortsätt när du känner dig trött, övervinn tröttheten", sa en annan. Jag provade och blev långsamt sjukare.. och sjukare. Provade ännu mer. Gick ännu längre promenader med min trasa till kropp. Försökte anstränga min flimiriga hjärna ännu lite till. För att övervinna tröttheten. Det var förstås fel väg. Läkaren trodde inte på utmattningssyndrom och rådde mig därför utifrån ett annat pussel. Ett som inte var mitt liv.

När jag sedan provade medicin var det likadant. Jag blev lämnad ensam. Läkare gick på semester och jag blev sjukare än någonsin. Rädd och orolig. Fundersam på vad som hände med mig, utan någon att bolla tankarna med. En tillfällig läkare som sa "jag vet inte om du är sjuk på riktigt eller om du bara skyller ditt dåliga mående på jobbet". En redan sargad tro på läkarkåren sargades ännu mer.

Om och om igen.

Att sluta med medicinen gjorde jag på eget bevåg, utan stöd eller hjälp från kunniga. Kanske låter som ett lätt beslut sätt till hur sjuk jag var, så lätt var det inte. Jag hade under 5 månader innan medicinstart upplevt så mycket med mig själv, som jag aldrig trodde att jag skulle kunna uppleva. Rädsla för att möta människor, oro för enkla telefonsamtal, paniksvettningar i affärer och en överhängande misstro på mig själv. Hur skulle jag kunna veta att det jag nu upplevde berodde på medicinen? Hur skulle jag kunna veta att jag inte skulle vara ännu sämre utan? Och skulle det vara värt att ge upp när jag hade pinat mig igenom så långt redan? Tänk om det fantastiska måendet låg bakom knuten, om jag bara härdade ut lite till, de var tankar som störde mitt beslut att sluta. Pusslet var mitt egna att lägga. Utan kunskap eller tidigare erfarenhet. Med olika röster från människor i min omgivning och med eget kaos i kroppen.

Jag la ner medicinen och efter en lång kamp med nedtrappning av medicinen vann jag sakta mitt liv åter. Pusslet var mitt. Utan stöd och utan hjälp la jag rätt bit på rätt plats och lättad försvann en efter en av mina biverkningar.

Nu står jag återigen här. Med ett eget pussel att lägga. Läkaren motarbetar mig, tror inte ens på mig. För mig fladdrar olika måenden hit och dit och jag försöker förstå vad som är vad. Jag tänker att det borde kunna vara annorlunda för mig som redan är sjuk, att jag inte behöver uppleva allt precis som om jag vore frisk med sköldkörtelfel. Det är tydligen en enkel logik som läkaren inte vill kännas vid.

Provar olika pusselbitar, blir sjukare av vissa och byter till nästa dag. Provar en ny. Blir frustrerad. Besviken. Rädd och utmattad.

Utan stöd och utan hjälp står jag här återigen, med ett pussel svårt att lägga. Vad blir rätt? Vad är vad?

Behöver jag medicin mot sköldkörtelfel eller är det jag som stressar mig till att bli ännu sjukare?

Jag söker efter rätt bit. I en djungel av möjliga. Utan hjälp och utan stöd. Pusslet är mitt eget att lägga. Läkarna bevisar deras okunskap och oförmåga att lyssna på min historia, min upplevelse gång på gång.

Läkare som tror att jag vill vara sjuk, när jag gråter mig till sömns i längtan efter ett friskt liv. Läkare som tror att jag hittar på mina symptom, när jag gör mitt yttersta för att ignorera dem och vara uppe med min familj för att få glömma en stund.

//Så jävla tröttsamt. Spola fram tiden, tills den stund när jag återigen hittat rätt bit på egen hand.

 

Bella

18 september 2014 16:20

Helt fruktansvärt hur illa behandlad du blivit och fortfarande blir. Man får slåss utan nån som helst energi mot alla när man lider av utbrändhet. Helt galet. Sen är sköldkörtelproblematiken jättesvår och läkare i största allmänhet kan inte den alls. Oftast får man problem med sköldkörteln efter lång och ihållande binjurestress. När det gått så långt visat det sig som dåliga sköldkörtelvärden och man ger levaxin. Problemet med det är att levaxin försvagar binjurarna än mer och det blir en negativ spiral. Detta kan bara alternativ medicin vården något om och de har av någon anledning inget förtroende inom svensk vård, till skillnad från tex Tyskland (som har bland den bästa läkarvården i världen) där det ingår som en naturlig del vid medicinering. Jätteledsen för din skull :( kram Bella

http://bellabellam.blogg.se

Karin

18 september 2014 17:43

Tack för din kommentar! Ojdå.. Men om en inte blir hjälpt av Levaxin, vad ska jag då göra?
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...