Alla inlägg under september 2014

Av Karin - 12 september 2014 18:30

I mitt försök att återhämta mig från bakslaget av utmattning får jag reda på att värdet för sköldkörtelhormonet är för lågt och ska utredas. Jag får mitt sjukintyg hemskickat och ser att min blodtryck var 90/60 på läkarkontrollen.

Känslorna blir många. Skönt att det är något fysiskt fel; det går oftast att göra något åt OCH det har andra människor lättare att förstå.

Samtidigt så frustrerande att jag måste kämpa i motvind. Det räcker med utmattningssyndrom, det räcker med bara jävligt lågt blodtryck, det räcker med underproduktion av sköldkörteln, det räcker att helamma en bebis när en själv saknar energi..

Inte underligt att jag knappt är på benen.

ANNONS
Av Karin - 12 september 2014 09:52

Alltsåååå hur har ni andra gjort för att ert barn ska börja med ersättning?

Vi har provat;
- olika flaskor
- att ge med sked
- liggandes mot bar hud
- sittande
- varvat jag och sambon
- olika tider på dygnet
- kurar ihop henne i en så lik amningsställning som möjligt

Men ungen totalvägrar. Hon skriker, gråter, klöks, kräks, blir helt hispig och upprörd lång tid efteråt. Och därefter får hon såklart amma sig mätt (vilket kanske blir pedagogiskt dumt).

Har ni några tips?

Jag skulle verkligen behöva gå ner i amning och lyckas ge ersättning vid ett tillfälle per dag (plus att vi försöker med gröt). Det tar otroligt mycket energi och det skulle också underlätta nätterna och min sömn. Men hur gör en med en bebis som totalvägrar?

Jag förstår ju att hon skulle ta ersättningen om hon var tillräckligt hungrig men vi kan ju för tusan inte svälta henne först...

ANNONS
Av Karin - 8 september 2014 22:18

Först. Tack för att ni kommenterar och lämnar fina spår efter er. Jag orkar inte svara just nu men varenda mening går rakt in i hjärtat <3

Jag är så himla tacksam. Tacksam för att Pyret finns. För att min älskade sambo stannar kvar hos mig trots tuffa år. Och så är jag tacksam för att bo i ett land där jag får bli sjukskriven (med 80% av min lön som jag hade waaay back i tiden) och min sambo får bli föräldraledig. Jag är tacksam för att det finns ett skyddsnät och att det ser till att vi klarar oss trots att saker inte blivit som det var tänkt.

De allra akutaste symptomen har lagt sig. Dagarna innan jag blev sjukskriven smällde det i hjärnan. Om man tar ett gummiband och tänker sig att man släpper det och det först smäller till hårt och sedan vibrerar ett tag, så kändes det. I torsdags smattrade det så flera gånger varje minut, nästan varje sekund. Det var vidrigt. Nu är det som sagt inte mycket av det kvar av det.

Upplevelsen går att likna vid kraftig influensa. Då när snor och slem täpper till hela huvudet och det bankar och yrslar så fort en rör sig. När en är totalt orkeslös, tung i kroppen och när lederna värker. Ögonen blir glansiga, kinderna rosiga och kroppen frossar av svett. Huvudvärk. Ljus och ljud tjongar runt i huvudet och det finns ingen chans att kolla på tv eller lyssna på musik (musik har jag inte hört på 2 år). När en har svårt att koncentrera sig, glömmer vad en just gjorde och när irritationen står en upp i halsen. När det svartnar av att resa sig upp och när svetten bryter fram och hjärtat skenar av minsta ansträngning. När kroppen är så illa tilltyglad att en tror att det för alltid kommer att vara såhär. När tankarna inte går att tänka färdigt och när minsta lilla blir till ett svårt beslut. Ett beslut omöjligt att ta i den täppta hjärnan.

När en har haft det precis just såhär i drygt 1.5 år. Bakslag på bakslag. Då är det rätt frustrerande. Rätt tråkigt. Rätt hårt.

Ändå så känns det annorlunda den här gången.

En grundlycka gör allt annorlunda. Pyret gör allt annorlunda. Tiden som fördrivs i sängen med ovan symptom ter sig inte alls lika deprimerande med henne vid min sida. För henne orkar jag lite till. För henne blir allt bra igen. Där framme i horisonten är ljuset. Hon är ljuset. Och hon är här med mig.

Självklart önskar jag att jag var frisk. Att jag kunde göra allt det där jag så länge drömt om och föreställt mig med bebislivet. Men någonstans i allt finns lycka. Det är en styrka att kunna se den, känna den och våga hoppas på den. Men den finns där och jag är glad att jag är stark nog och att jag vågar ta den till mig och fylla min trasiga kropp med den.

//framåt.ska.jag

Av Karin - 6 september 2014 12:44

Usch vilken vecka!

Min faster har varit sjuk i cancer i flera år, för 3 veckor sedan fick vi veta att det inte längre finns någon behandling att prova och hon blev hastigt sämre. Mina symptom på krasch ökade dag för dag och jag stressade ihjäl mig över det. Mådde så fruktansvärt dåligt och paniken växte i mig eftersom att jag inte kunde få till den återhämtning jag kände behov av. Tvärtom vaknade Pyret oftare på nätterna och var vaken flera timmar. Min sömn krympte avsevärt och stressen över att jag snart skulle behöva vakna gjorde att jag inte kunde somna. Yrseln och det allmäna dåliga måendet, orken som sinat och stressen som låg som en dimma över mig fick till slut mjölken att låsa sig.

En dag satt jag där, tokstressad med panik inför att eventuellt krascha och inte kunna ta mig upp. Tankarna på hur det var i jan förra året spelades upp som mardrömsscenarion och jag var livrädd. I samband med detta låste sig alltså min mjölk och jag trodde att den försvunnit för gott. Stressad över att det inte kom mjölk och över att Pyret blev arg och bankade på mina bröst i förtvivlan. I samma timma ringde telefonen och beskedet om att min faster gått bort lämnades till mig. Sönderstressad, utan att kunna ge mat åt min skrikande bebis fick jag dödsbeskedet.

Jag försökte ge upptinad bröstmjölk och ersättning men inget funkade. Pyret skrek och klöktes.

För att göra en lång historia kort så har jag blivit sjukskriven för akut stressreaktion. Mitt blodtryck var jättelågt och jag är rejält uttröttad. Min mjölk har runnit till igen och Pyret är åtminstone mätt och nöjd (thank god).

Är det någon här som slutat amma nattetid men fortsatt på dagen och fått det att funka?

Jag vet att amning tar mycket energi och jag överväger därför att ge ersättning på natten, dels för att spara energi genom att inte amma men också för att kunna överlåta jobbet åt min sambo och själv få sova.

Jag är inte redo att sluta amma, vilket kanske framstår som knepigt i mitt sjukdomsläge. Men jag älskar det. Jag älskar känslan, kontakten och det speciella bandet som skapas. Jag älskar den naturliga känslan och det faktum att något med min kropp fungerar, att jag kan ge bröstmjölk åt mitt barn (frånsett det hysteriska dygnet). För mig pirrar lyckan i kroppen och jag tror på amning (när det funkar).

Jag kan tänka mig att börja delamma för att se om energin återvänder och jag kan tänka mig att långsamt fasa ur och inte amma längre än till 6 månader. Trots att jag gärna velat amma länge, om situationen varit annorlunda.

Får jag inte tillbaka energi får jag överväga att sluta amma men ännu är jag inte där.

Just nu förbannar jag att vi bor så långt ifrån våra föräldrar. Vi hade behövt deras hjälp och avlastning men nu är det såhär.

Jag hoppas att kroppen orkar ta sig upp igen. Please.

//heltslut

Av Karin - 1 september 2014 23:16

I ett försök att skrapa ihop mer sömn har jag och mannen bytt plats i sängen. Han ska ploppa i nappen och vagga lillan när hon vaknar. Jag ska få sova fram tills amningsdags.

Bebis sover. Mannen sover. Jag gråter.

Gråter över orken som inte finns. Över lyckan som inte får ge sig uttryck. Över att inte kunna ta en promenad. Inte kunna träffa en kär vän. Jag gråter över ovissheten. Förvirringen och okunskapen. Tårarna trillar för att jag känner mig ensam. Ensam i min sjukdom och utan någon som kan visa vägen. Ingen som kan stilla min oro. Ingen som förklarar.

Jag vet inte om jag är nära slutet av min energi eller om jag är fysiskt sjuk på något annat sätt. Stressar över att inte hitta svaret på vad jag behöver och över att må dåligt.

Hör min dotter dra en suck i sömnen och jag hulkar mig i min önskan att det var annorlunda.

Som jag skulle njuta av en stark kropp. En promenad i skogen med bebis och vän.

Jag gråter för allt det som blev. Och det som inte blev. Över min längtan efter livet, det som jag så nonchalant tog för givet och stressade mig igenom. Utan att se, allt det jag ser idag. Ser men inte når. Tittar på håll och längtar. Längtar innerligt och kämpar varje dag, varje stund med att vara tacksam för det jag kan istället för alla de miljarder saker jag inte förmår.

Är det normal trötthet eller kraschar jag snart? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Vad ska jag göra? Vad blir rätt?

Gråter över de där 3 åren som de kan ta att bli frisk. Jag är halvvägs.. Och hur påverkas jag av bebistiden? Blir jag sämre? Sjukdomstiden längre?

Nerför mina kinder rullar så mycket frustration, sorg och rädsla. Blanka pärlor av oro. Genomskinliga av stress. Våta av ovisshet. Symboliskt ensamma tar de sig ner i olika fart. Kvar blir en blöt fläck på kudden.

Mil från mig kämpar min faster mot döden. Den är nära och omfamnar henne snart. Jag undrar om hon i ruset av sin tunga medicinering längtar efter friheten som döden skänker eller om också hon klamrar sig fast och i vild panik oroar sig för kraschen. Den slutgiltiga.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< September 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se