Här i dagarna gick Blondinbella ut med nyheten att dem väntar barn nr 2. Deras förstfödde son Gillis är knappt ett år och bebis i magen är nu 13v.

I flera av bloggarna bland tidigare ofrivilligt barnlösa läser jag nu om längtan efter bebis nr 2. Känslor som smäller till med full kraft och kampen mellan hjärta och hjärna som en ständig påminnelse. Ena sidan vill NU och andra sidan vill ge tid åt första barnet. Sen tillkommer trasslet som för oss blir så tydligt.. Hur lång tid kommer det att ta? Kanske en skulle börja utifall att det tar flera år även denna gång? Men om det inte gör det, är vi beredda på det då? Vill vi inte njuta av vår fina minsting utan att blanda in ev stressade försök med bebis nr 2?

Och vet ni? Jag känner mig helt ångestladdad av bara tanken. Tanken på att försöka bli gravid igen. Tanken på en graviditet gör mig gråtfärdig. En förlossning och en nykläckt bebistid gör mig yr och matt.

Jag kan knappt läsa Bellas hurtigt positiva blogg för jag orkar inte med ännu en graviditet, trots att den inte är min. Tanken på huuuur stört lång tid en är gravid, hur långsamt veckorna går och hur dåligt jag mådde har etsat sig fast. Dessutom, när den sjuuukt långa tiden på pappret var över, då väntade 16 övertidsdagar innan jag blev igångsatt..

Jag blev väldigt förvånad över min mycket negativa inställning. Förvånad över att det som tidigare var mitt hjärtas högsta önskan nu fyller mig med ångest.

Jag tänker att det förstås är förståeligt med tanke på att jag var som allra sjukast när jag blev gravid, var sjuk genom hela graviditeten och är än idag. Det är inte konstigt att tankarna kring graviditeten blandas ihop med känslorna kring mitt sjukdomstillstånd i stort. Det var en tuff tid för en redan hårt ansatt kropp och det är inget jag längtar efter att göra om.

Jag hoppas förstås att jag får tillbaka en längtan någon gång, rent rationellt skulle jag vilja att Pyret fick ett syskon. Men just nu skulle jag byta bort bärandet, skapandet och födandet till min sambo 7 dagar i veckan.

När jag ser mig som en frisk och stark kvinna -när jag blickar in i framtiden. Då när jag kan arbeta, engagera mig i vårt Pyre, springa rundor och gå på stan, då ser jag med ny kraft på en ev ny graviditet. Jag ser hur det lyser om mig då, så som folk ofta säger att det gör, ser mig och magen på stan och känner förväntan i mig.

Var sak har sin tid. Pyret är det absolut bästaste som hänt mig, på alla sätt. Utan henne vore världen bra mörk, min tillvaro vore ljusår tuffare. Jag kanske vore lite friskare i utmattningen - men definitivt sjukare av sorg och längtan efter henne.

Hon var mitt hjärtas största längtan och det är hon än idag. Jag längtar inte efter någon annan. Hon fyller mig till bredden med tillfredsställelse och kärlek och hon gör världen till en vackrare plats att vara på. Hon räddar mig varje dag i min kamp och jag räddar henne (med mat, trygghet och kärlek). En vacker symbios, som just nu inte rymmer fler, inte ens tanken på fler.
Hon är perfekt och den tröstlösa, brinnande längtaden som tidigare fanns, den har hon släckt.