Alla inlägg den 10 oktober 2014

Av Karin - 10 oktober 2014 12:09

Ett par veckor har gått och jag och min bebis bor kvar hos mina föräldrar, 40mil från en längtande pappa. Jag längtar också, efter honom men inte efter vårt hem. Vår lägenhet har sedan länge blivit förknippad med all sjukdomstid som spenderats där. Alla timmar, dagar, veckor, månader och ÅR jag legat i soffan och i sängen. All tid jag längtat efter något annat.. Ett friskt liv. Ångesten har tapetserat väggarna och lagt sig som ett dunkel över alla rum.

Det är på många sätt bra här hos mina föräldrar. Ett välbehövligt break. Miljöombyte betyder faktiskt mycket för att kunna göra just såna break. Jag har landat i läkarsnurret, beställt min journal och planerar att gå vidare med en privat läkare. Jag hoppas finna en som kan ge mig vägledning i min sjukdom, en som kan lugna mig i rädslor om trötthet och en som kan förklara annat som händer i min kropp (vad hände med sköldkörteln, är det säkert att jag inte behöver medicin, jag har en uppsjö av symptom i min vardag- hur vet jag om jag har symptom som behöver medicineras?)

Pyret har haft knöliga nätter sedan vi kom hit faktiskt. Det är oerhört skönt att kunna lämna över henne en stund och själv få sova.

Samtidigt en oro över hur det blir sen. Hur jag ska fixa hela dagar igen när vi är tillbaka. Vetskapen om avståndet mellan oss och mina föräldrar är en ständig stress. Jag måste klara det. Oerhört jobbig känsla när en själv inte kan påverka. När extra krafter inte finns och när allt kan slås omkull bara på grund av en dålig natt...

Och klumpen i magen. Min mamma. Pensionär men sönderstressad. Alla måsten som finns i hennes huvud skapar kaos och gör henne otrevlig. Pikarna haglar, främst emot pappa. Tvätten går varje dag, maten, städningen, paketen till andra, inköpen och frustrationen över att ICA missat ta bort en annonsvara (8kr fel, satan!). När allt är som stressigast går allt fel, såsen spills ut, kladdas runt på golvet och i samma sekund bränns något annat vid. Vägrar ta emot hjälp. Men klagar ändå på att "det inte blir någon mat, om inte jag lagar den".

Jag ser mig själv stirra runt, ser mig i henne fast med nya ögon. Friska ögon. Ögon som genom att gång på gång bestraffats ser nya värden, nya sätt att leva. Fortfarande trevar jag, faller tillbaka ibland och inser först efteråt. Då när det gör ont förstår jag hur jag återigen valt ett gammalt mönster. Beteendeförändring tar sån satans tid och kraft. Det smärtar att se henne höra sig själv så illa.

Jag är känslig för stressen mamma utsöndrar. Gör mig stressad och ledsen. Ledsen för hur hon levt sitt liv. Ledsen för att hon inte njuter nu när hon kan. Hon är över 65 och frisk. Men hon bara stressar. Bygger upp hjärnspöken och dansar efter deras toner. Släpper inte in någon. Lyssnar inte och är inte mottaglig. Hon har alltid taggarna utåt, är misstänksam och hetsig. Hon faller ihop som en påse nötter på kvällarna och liksom somnar bort i soffan med orden "det är iaf skönt att det är klart".

Jag skulle vilja visa henne, få henne att förstå att livet är något annat än det hon nu i all stress "bockar av". Men jag har inte kraft nog att bära upp någon annan. Det smärtar mig.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se