Direktlänk till inlägg 10 oktober 2014

Äpplet faller inte långt..

Av Karin - 10 oktober 2014 12:09

Ett par veckor har gått och jag och min bebis bor kvar hos mina föräldrar, 40mil från en längtande pappa. Jag längtar också, efter honom men inte efter vårt hem. Vår lägenhet har sedan länge blivit förknippad med all sjukdomstid som spenderats där. Alla timmar, dagar, veckor, månader och ÅR jag legat i soffan och i sängen. All tid jag längtat efter något annat.. Ett friskt liv. Ångesten har tapetserat väggarna och lagt sig som ett dunkel över alla rum.

Det är på många sätt bra här hos mina föräldrar. Ett välbehövligt break. Miljöombyte betyder faktiskt mycket för att kunna göra just såna break. Jag har landat i läkarsnurret, beställt min journal och planerar att gå vidare med en privat läkare. Jag hoppas finna en som kan ge mig vägledning i min sjukdom, en som kan lugna mig i rädslor om trötthet och en som kan förklara annat som händer i min kropp (vad hände med sköldkörteln, är det säkert att jag inte behöver medicin, jag har en uppsjö av symptom i min vardag- hur vet jag om jag har symptom som behöver medicineras?)

Pyret har haft knöliga nätter sedan vi kom hit faktiskt. Det är oerhört skönt att kunna lämna över henne en stund och själv få sova.

Samtidigt en oro över hur det blir sen. Hur jag ska fixa hela dagar igen när vi är tillbaka. Vetskapen om avståndet mellan oss och mina föräldrar är en ständig stress. Jag måste klara det. Oerhört jobbig känsla när en själv inte kan påverka. När extra krafter inte finns och när allt kan slås omkull bara på grund av en dålig natt...

Och klumpen i magen. Min mamma. Pensionär men sönderstressad. Alla måsten som finns i hennes huvud skapar kaos och gör henne otrevlig. Pikarna haglar, främst emot pappa. Tvätten går varje dag, maten, städningen, paketen till andra, inköpen och frustrationen över att ICA missat ta bort en annonsvara (8kr fel, satan!). När allt är som stressigast går allt fel, såsen spills ut, kladdas runt på golvet och i samma sekund bränns något annat vid. Vägrar ta emot hjälp. Men klagar ändå på att "det inte blir någon mat, om inte jag lagar den".

Jag ser mig själv stirra runt, ser mig i henne fast med nya ögon. Friska ögon. Ögon som genom att gång på gång bestraffats ser nya värden, nya sätt att leva. Fortfarande trevar jag, faller tillbaka ibland och inser först efteråt. Då när det gör ont förstår jag hur jag återigen valt ett gammalt mönster. Beteendeförändring tar sån satans tid och kraft. Det smärtar att se henne höra sig själv så illa.

Jag är känslig för stressen mamma utsöndrar. Gör mig stressad och ledsen. Ledsen för hur hon levt sitt liv. Ledsen för att hon inte njuter nu när hon kan. Hon är över 65 och frisk. Men hon bara stressar. Bygger upp hjärnspöken och dansar efter deras toner. Släpper inte in någon. Lyssnar inte och är inte mottaglig. Hon har alltid taggarna utåt, är misstänksam och hetsig. Hon faller ihop som en påse nötter på kvällarna och liksom somnar bort i soffan med orden "det är iaf skönt att det är klart".

Jag skulle vilja visa henne, få henne att förstå att livet är något annat än det hon nu i all stress "bockar av". Men jag har inte kraft nog att bära upp någon annan. Det smärtar mig.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

10 oktober 2014 20:22

Finner inte ord. Skickar en kram och tanke. Du är värdefull!

 
Ingen bild

Mimmi

11 oktober 2014 10:22

Jag fick mitt nya provsvar på sköldkörtelvärden idag och de hade gått upp. Min hemska ysel, PMS:en from hell, domningarna med mera är i stort sett helt över och jag är så glad. Har mer energi och mår så mycket bättre. (Jag hade ju bara på gränsen till för lågt värde när det sattes in lägsta dosen Levaxin och det hjälpte mig iaf.) Jag behöver inte sova lika mycket heller.

Skickar en kram! Hoppas du får rätt hjälp.

Karin

14 oktober 2014 20:28

Hejaheja dig! Vad skönt att du har blivit bättre.. Måste kännas kanon!!

Jag har ju inte ens fått veta mina värden men nu ligger journalen där hemma och väntar på mig. Ska få ta om proverna om några veckor också. Därefter eller innan ska jag kontakta en privat läkare.. Är inte säker på om det är något vajsing med mina värden längre, har inte alls samma symptom som när det var som värst men jag blir inte så bra genom vilandet som jag brukar bli efter enbart bakslag i utmattningen..

Kram

 
Sofia

Sofia

13 oktober 2014 20:18

Du har en inspirerande blog Karin (!!) som är intressant att läsa… jag tror att det bl.a kommer sig av att du skriver så öppet. Har du med dina bilder oxå? Jag går in i morgon igen… Hoppas verkligen att få se dina bilder, inget snack nu om att du är hobbykonstnär :-) det är jag oxå! Ha en fin kväll!

http://Sofia

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se