Jag är bättre sedan min fleraveckorstid hos mina föräldrar, även om det var lite irriterande mot slutet och jobbigt med en del saker som jag insåg. Det var väldigt märkligt att som 30-åring med bebis bo en längre tid med föräldrarna, känns liksom knasigt men ovärderligt i mitt läge. Jag är tacksam för möjligheten!

Sedan vi kom tillbaka har sambon fått klart att han får gå ner i tid och jobba 80%, han ska vara ledig onsdagar fram till nyår. Så jäkla bra! Egentligen är det rätt knäppt när en tänker på det.. Jag var sjukskriven på 100% i 15 månader, blev sedan friskskriven på 100% från en dag till en annan MED en bebis. Inte ens utan bebis gör en ju så.

I nuläget orkar jag inte krångla med sjukskrivning. Ekonomiskt sett är det förstås dumt och vi måste slösa på föräldradagar för att dryga ut förlusten av sambons 20%s mindre jobbande. Men. Jag. Orkar. Inte.

Att hålla på och försöka övertyga läkare och bli nedtryckt och ledsen varje gång, det gör mig varken friskare eller gladare. Att känna den stressen var och varannan vecka..

Om jag får träffa den privata läkaren, som är inriktad på psykiatri och därmed borde kunna även utmattningssyndrom, då kanske han förstår att jag borde vara sjukskriven på 20%. Vi får se. Jag tar lite i taget.

Otroligt hur mycket pengar har sjunkit i värde i mina ögon..

Vår lilla nattmarodör tog priset inatt. Shiiit, pju, stånk och stön vad tufft. Jag påminner mig själv om att det finns en anledning till att sömn, eller brist på sömn används som tortyrredskap...

För att riktigt hotta upp det hela ska Pyret få sin 5-månadersvaccination idag. Feber och mer "strul" att vänta alltså.. Gör mig också lite nervös, jag är så känslig, klarar liksom knappt av livet med bebis när det flyter på bra.. Än mindre när jag blir utan sömn och bebis har det jobbigt (och blir "bökig").

Försöker tänka fram en lösning eller i alla fall en förbättring på temat sömn men trevar bara bland massa olika alternativ. Dessutom riskerar en ju hamna i jäkligt o-rutiniga och röriga försök, som bara förvirrar bebis än mer. Jag hoppas att BVC har några kloka råd idag.

Knäppt nog men oerhört fascinerande är att jag saknar henne när hon (väl) sover. Trots mitt mående, sömnbrist, en släng av stresspåslag och oro så finns det plats för så mycket kärlek. Det är stort, tycker jag.

Vi ammar fortfarande by the way. Har precis gjort paus i det där med smakportioner, vi har backat bandet lite i hopp om att trygga henne i den nya struliga fasen.. Eller ja, ammat har jag ju gjort hela tiden men jag hade en tanke om att kunna trappa ner, i hopp om att få behålla energi. Tanken på att trappa ner är iaf lättare att tänka nu och jag kan åtminstone se någon fördel med att amma mindre, jag börjar vänja mig.. Hoppas att jag ska kunna amma 1-2 ggr per dag sedan, för att jag älskar närheten och jag tror att den och mjölken är viktig (min åsikt, ingen kritik mot andras åsikter/sätt). Hur som helst, just nu känns det avlägset.. Nu är det mycket närhet och bröst som gäller!

Idag har jag tänkt försöka ta om mina sköldkörtelprover. Egentligen är det först nästa vecka men eftersom jag ändå ska till BVC idag så ska jag fråga labb.