Frustrerat kommer jag på att jag dribblat bort stunderna. Att hon knappt känns verklig. I all stress över sömnbrist, irritation över det tröstlösa vyschandet på nätterna och uppvaken har tagit överhanden. Allt vi pratat om är "fasen" och om hur vi kan göra för att få det bättre, för att få sova. Tårar av trötthet har fallit. Rädslan hos mig har ökat, rädslan över att ta slut och inte orka.

Stress över sömnbrist känner nog alla föräldrar till.

Naturligt förstås. Men ändå. Jag vill inte vara där, i frustration. Jag vill se henne, i varje vaken stund, oavsett. Jag vill känna henne, andas in hennes doft och möta hennes blick med ett leende.

Jag vill vara med henne med samma glöd som de som inte längre har möjligheten, dem som skulle ge vad som helst för en stund till.

Få är de stunder jag varit utan henne. Förstås omöjligt att sakna någon som alltid är nära. Tog en promenad, första på länge och jag gick ensam. Mötte en morfar eller farfar på långsam promenad med barnbarn och slogs av tanken att jag ju också har en sån. Fast en mindre.

Kom på att hon är på riktigt. I sömnbrist och frustration är det lätt att liksom glömma. Att bara göra. Utan känsla.

Såg den lille som fick hjälp uppför en trottoarkant och slogs av att jag kommer att få göra detsamma en dag. Hjälpa vår lilla uppför en trottoarkant. Att hon kommer kunna gå och att jag kommer få vara med. Att det som är nu inte är för evigt.

Tänker att min sjukdom är piss, eländig och skit i alla dess former men bortom den finns liv. Ett liv jag kommer att få dela med henne och hennes alltför tålmodige far. För vissa finns inget liv bortom sjukdomen..

För att inte bara tänka "sen" tänker jag även på "nu". Tänker på att jag stannar upp, att jag reflekterar och hittar tillbaka. Tänker på all tid och närvaro min sjukdom ger mig med min dotter. Tänker att jag hade hetsat över så mycket mer om jag hade varit frisk. Jagat något annat än just stunderna.

Tar hennes kropp tätt intill mig, tittar på munnen som gapar stort efter bröstvårtan. Jag fnissar till. Andas in hennes doft. Smeker hennes ben. Ser hur hon ivrigt krafsar med sin hand på mitt bröst, sparkar med ett ben och hör hennes små läten. Glädjen över mjölken hon surplar i sig, den som min kropp producerar för hennes skull. Låter tårarna trilla av lycka när jag smeker hennes huvud och lyssnar till hennes välbehag. Hon tittar förvånat upp och möter min blick med ett tandlöst leende och fortsätter sen.

Det är där jag ska vara.