Direktlänk till inlägg 26 oktober 2014

Stunder.

Av Karin - 26 oktober 2014 18:54

Frustrerat kommer jag på att jag dribblat bort stunderna. Att hon knappt känns verklig. I all stress över sömnbrist, irritation över det tröstlösa vyschandet på nätterna och uppvaken har tagit överhanden. Allt vi pratat om är "fasen" och om hur vi kan göra för att få det bättre, för att få sova. Tårar av trötthet har fallit. Rädslan hos mig har ökat, rädslan över att ta slut och inte orka.

Stress över sömnbrist känner nog alla föräldrar till.

Naturligt förstås. Men ändå. Jag vill inte vara där, i frustration. Jag vill se henne, i varje vaken stund, oavsett. Jag vill känna henne, andas in hennes doft och möta hennes blick med ett leende.

Jag vill vara med henne med samma glöd som de som inte längre har möjligheten, dem som skulle ge vad som helst för en stund till.

Få är de stunder jag varit utan henne. Förstås omöjligt att sakna någon som alltid är nära. Tog en promenad, första på länge och jag gick ensam. Mötte en morfar eller farfar på långsam promenad med barnbarn och slogs av tanken att jag ju också har en sån. Fast en mindre.

Kom på att hon är på riktigt. I sömnbrist och frustration är det lätt att liksom glömma. Att bara göra. Utan känsla.

Såg den lille som fick hjälp uppför en trottoarkant och slogs av att jag kommer att få göra detsamma en dag. Hjälpa vår lilla uppför en trottoarkant. Att hon kommer kunna gå och att jag kommer få vara med. Att det som är nu inte är för evigt.

Tänker att min sjukdom är piss, eländig och skit i alla dess former men bortom den finns liv. Ett liv jag kommer att få dela med henne och hennes alltför tålmodige far. För vissa finns inget liv bortom sjukdomen..

För att inte bara tänka "sen" tänker jag även på "nu". Tänker på att jag stannar upp, att jag reflekterar och hittar tillbaka. Tänker på all tid och närvaro min sjukdom ger mig med min dotter. Tänker att jag hade hetsat över så mycket mer om jag hade varit frisk. Jagat något annat än just stunderna.

Tar hennes kropp tätt intill mig, tittar på munnen som gapar stort efter bröstvårtan. Jag fnissar till. Andas in hennes doft. Smeker hennes ben. Ser hur hon ivrigt krafsar med sin hand på mitt bröst, sparkar med ett ben och hör hennes små läten. Glädjen över mjölken hon surplar i sig, den som min kropp producerar för hennes skull. Låter tårarna trilla av lycka när jag smeker hennes huvud och lyssnar till hennes välbehag. Hon tittar förvånat upp och möter min blick med ett tandlöst leende och fortsätter sen.

Det är där jag ska vara.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Maria

26 oktober 2014 21:21

Så fint du skriver. Det är de stunderna. Jag får svårt att andas när lillkillens ena fot svajar i luften när han ligger bredvid mig och äter, när han med sina händer trycker ihop mina bröst *skratt* och hur han trummar med ena armen och sedan blir nöjd när jag smeker honom över ryggen.

Barnen låter oss fånga stunder i livet som bara existerar just nu.

 
A

A

27 oktober 2014 20:39

Fint skrivet och bra att du gör ditt bästa för att njuta NU trots sjukdomen och all sömnigt som kommer av bebistiden.

http://milominmilo.blo.gg

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 3 augusti 2015 20:35


Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Av Karin - 21 juli 2015 21:21

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Av Karin - 16 juli 2015 09:04


Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Av Karin - 10 juli 2015 18:56

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Av Karin - 8 juli 2015 18:37

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se