Alla inlägg under oktober 2014

Av Karin - 10 oktober 2014 12:09

Ett par veckor har gått och jag och min bebis bor kvar hos mina föräldrar, 40mil från en längtande pappa. Jag längtar också, efter honom men inte efter vårt hem. Vår lägenhet har sedan länge blivit förknippad med all sjukdomstid som spenderats där. Alla timmar, dagar, veckor, månader och ÅR jag legat i soffan och i sängen. All tid jag längtat efter något annat.. Ett friskt liv. Ångesten har tapetserat väggarna och lagt sig som ett dunkel över alla rum.

Det är på många sätt bra här hos mina föräldrar. Ett välbehövligt break. Miljöombyte betyder faktiskt mycket för att kunna göra just såna break. Jag har landat i läkarsnurret, beställt min journal och planerar att gå vidare med en privat läkare. Jag hoppas finna en som kan ge mig vägledning i min sjukdom, en som kan lugna mig i rädslor om trötthet och en som kan förklara annat som händer i min kropp (vad hände med sköldkörteln, är det säkert att jag inte behöver medicin, jag har en uppsjö av symptom i min vardag- hur vet jag om jag har symptom som behöver medicineras?)

Pyret har haft knöliga nätter sedan vi kom hit faktiskt. Det är oerhört skönt att kunna lämna över henne en stund och själv få sova.

Samtidigt en oro över hur det blir sen. Hur jag ska fixa hela dagar igen när vi är tillbaka. Vetskapen om avståndet mellan oss och mina föräldrar är en ständig stress. Jag måste klara det. Oerhört jobbig känsla när en själv inte kan påverka. När extra krafter inte finns och när allt kan slås omkull bara på grund av en dålig natt...

Och klumpen i magen. Min mamma. Pensionär men sönderstressad. Alla måsten som finns i hennes huvud skapar kaos och gör henne otrevlig. Pikarna haglar, främst emot pappa. Tvätten går varje dag, maten, städningen, paketen till andra, inköpen och frustrationen över att ICA missat ta bort en annonsvara (8kr fel, satan!). När allt är som stressigast går allt fel, såsen spills ut, kladdas runt på golvet och i samma sekund bränns något annat vid. Vägrar ta emot hjälp. Men klagar ändå på att "det inte blir någon mat, om inte jag lagar den".

Jag ser mig själv stirra runt, ser mig i henne fast med nya ögon. Friska ögon. Ögon som genom att gång på gång bestraffats ser nya värden, nya sätt att leva. Fortfarande trevar jag, faller tillbaka ibland och inser först efteråt. Då när det gör ont förstår jag hur jag återigen valt ett gammalt mönster. Beteendeförändring tar sån satans tid och kraft. Det smärtar att se henne höra sig själv så illa.

Jag är känslig för stressen mamma utsöndrar. Gör mig stressad och ledsen. Ledsen för hur hon levt sitt liv. Ledsen för att hon inte njuter nu när hon kan. Hon är över 65 och frisk. Men hon bara stressar. Bygger upp hjärnspöken och dansar efter deras toner. Släpper inte in någon. Lyssnar inte och är inte mottaglig. Hon har alltid taggarna utåt, är misstänksam och hetsig. Hon faller ihop som en påse nötter på kvällarna och liksom somnar bort i soffan med orden "det är iaf skönt att det är klart".

Jag skulle vilja visa henne, få henne att förstå att livet är något annat än det hon nu i all stress "bockar av". Men jag har inte kraft nog att bära upp någon annan. Det smärtar mig.

ANNONS
Av Karin - 4 oktober 2014 18:12

Varje gång jag måste förklara mig och säga "nej" till ett förslag om att ses drar frustrationen genom min kropp. När jag själv lever i min bubbla lyckas jag oftast glädjas över små ting, lyckas se de som är positivt i allt det som är sjukt.

Men för varje förklaring och för varje "nej tyvärr..." hatar jag hur det har blivit. För varje gång väcks längtaden efter ett friskt liv och ångesten gnager långt in i hjärtat.

Jag kan inte förstå hur oändligt lycklig jag vore om jag bara var frisk. Och jag undrar ofta; vet andra friska människor om livet dem kan leva?

Det stora i det. Det vackra. Det där som en ofta tar för givet. Styrkan i benen. Förmågan att sålla bland intryck. Att klara för lite sömn ibland. Att inte störas av knivar och gafflar som skär i tallrikarna när folk äter. Att inte bli irriterad på grund av trötthet. Att känna sig pigg. Att kunna spontant åka iväg en sväng. Gå på stan. Eller ta en promenad ut i skogen. Att kunna hjälpa någon annan. Vara stark för någon annans skull.

Att kunna göra såna saker utan att stressa över bakslag och över att bli sjukare, över att inte orka det som måste göras.

Vilken frihet det vore att vara frisk. Mitt hjärta sprängs av längtan. Det finns mycket, som jag tidigare prioriterade högt, som jag idag skulle byta mot ett friskt liv. Materiella saker, flashiga titlar, pengar i lönekuvertet och pedantiskt skött hem..

Samtidigt vet jag att det är lätt att längta efter de en inte har. Jag gör mitt yttersta för att uppskatta livet jag lever just nu, trots att det är begränsat av sjukdom.

Jag är tacksam för att jag inte är döende, tänker jag ofta. Jag är sjuk, lika begränsad som människor som är döende men. Jag är inte det. Jag tror att jag delar insikter med människor som är döende. Insikter om livet och hur en vill leva det "sen". Jag tror att dessa insikter bara nås vid extrem sjukdom, i alla fall på ett känslomässigt plan.

Jag är inte döende. Det finns en framtid framför min sjukdom. Det är jag tacksam för. Och det är den jag längtar efter.

Så hjärtskärande mycket.

ANNONS
Av Karin - 2 oktober 2014 11:54

Här i dagarna gick Blondinbella ut med nyheten att dem väntar barn nr 2. Deras förstfödde son Gillis är knappt ett år och bebis i magen är nu 13v.

I flera av bloggarna bland tidigare ofrivilligt barnlösa läser jag nu om längtan efter bebis nr 2. Känslor som smäller till med full kraft och kampen mellan hjärta och hjärna som en ständig påminnelse. Ena sidan vill NU och andra sidan vill ge tid åt första barnet. Sen tillkommer trasslet som för oss blir så tydligt.. Hur lång tid kommer det att ta? Kanske en skulle börja utifall att det tar flera år även denna gång? Men om det inte gör det, är vi beredda på det då? Vill vi inte njuta av vår fina minsting utan att blanda in ev stressade försök med bebis nr 2?

Och vet ni? Jag känner mig helt ångestladdad av bara tanken. Tanken på att försöka bli gravid igen. Tanken på en graviditet gör mig gråtfärdig. En förlossning och en nykläckt bebistid gör mig yr och matt.

Jag kan knappt läsa Bellas hurtigt positiva blogg för jag orkar inte med ännu en graviditet, trots att den inte är min. Tanken på huuuur stört lång tid en är gravid, hur långsamt veckorna går och hur dåligt jag mådde har etsat sig fast. Dessutom, när den sjuuukt långa tiden på pappret var över, då väntade 16 övertidsdagar innan jag blev igångsatt..

Jag blev väldigt förvånad över min mycket negativa inställning. Förvånad över att det som tidigare var mitt hjärtas högsta önskan nu fyller mig med ångest.

Jag tänker att det förstås är förståeligt med tanke på att jag var som allra sjukast när jag blev gravid, var sjuk genom hela graviditeten och är än idag. Det är inte konstigt att tankarna kring graviditeten blandas ihop med känslorna kring mitt sjukdomstillstånd i stort. Det var en tuff tid för en redan hårt ansatt kropp och det är inget jag längtar efter att göra om.

Jag hoppas förstås att jag får tillbaka en längtan någon gång, rent rationellt skulle jag vilja att Pyret fick ett syskon. Men just nu skulle jag byta bort bärandet, skapandet och födandet till min sambo 7 dagar i veckan.

När jag ser mig som en frisk och stark kvinna -när jag blickar in i framtiden. Då när jag kan arbeta, engagera mig i vårt Pyre, springa rundor och gå på stan, då ser jag med ny kraft på en ev ny graviditet. Jag ser hur det lyser om mig då, så som folk ofta säger att det gör, ser mig och magen på stan och känner förväntan i mig.

Var sak har sin tid. Pyret är det absolut bästaste som hänt mig, på alla sätt. Utan henne vore världen bra mörk, min tillvaro vore ljusår tuffare. Jag kanske vore lite friskare i utmattningen - men definitivt sjukare av sorg och längtan efter henne.

Hon var mitt hjärtas största längtan och det är hon än idag. Jag längtar inte efter någon annan. Hon fyller mig till bredden med tillfredsställelse och kärlek och hon gör världen till en vackrare plats att vara på. Hon räddar mig varje dag i min kamp och jag räddar henne (med mat, trygghet och kärlek). En vacker symbios, som just nu inte rymmer fler, inte ens tanken på fler.
Hon är perfekt och den tröstlösa, brinnande längtaden som tidigare fanns, den har hon släckt.

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se