Jag har slagits av samma tanke i flera olika situationer den senaste tiden.

Jag träffade på en granne en dag. Hon ville titta på bebis i vagnen och det fick hon. När hon fick veta att bebis är 5 månader sa hon "dags att skaffa en till då?".

Som att alla alltid vill ha fler barn och som att det där "skaffandet" sker så som en önskar. Utan panik, ångest och tårar..

Ta inte bebis för givet.

Jag har deltagit i en undersökning som statistiska centralbyrån gjort under 4 år och nu under hösten var det dags för mitt sista deltagande. Ett stort antal frågor som besvaras över telefon. Först bakgrundsfakta. Antal personer i hushållet, personnummer och basfakta. När jag sa datumet för vår dotters födsel sa frågade hon "både ditt och "sambons" biologiska barn då förstår jag?".

Varför FÖRSTÅR du det? Hon visste förstås inte om vår dotter var adopterad och hon visste definitivt inte om vi gjort ägg/spermiedonation.

Ta inte bebis för givet.

Jag mår bättre än jag gjorde för några veckor sedan, jag har absolut mer energi och ork. Jag vet inte om det beror på medicinen för sköldkörteln, eller på att min sambo numera är hemma på onsdagar. Kanske beror det på att jag inte oroar mig som jag gjorde innan diagnosen. Jag tänkte på mitt mående konstant, analyserade varje steg och blev knäpp över att inte hitta samband som stämde med utmattningen.

Det var en otrolig lättnad att då reda på att det var annat som inte stämde. Kanske är det en kombination av alla 3 saker; medicin, mer avlastning och mindre oroande. Hur som helst, jag mår lite bättre (men vågar knappt skriva det).

Knäppt nog så gör det mig mer rädd inför cellprovet som ska tas i veckan. Jag har haft förändringar de senaste gångerna och har därför tagit var 6e månad. Det kommer nu ha gått ett år (pga graviditet och att vården slarvat bort min köplats).

Jag förstår att det inte finns någon logik i det här men jag blir rädd för att det ska vara fel där nu när jag precis håller på att resa mig (någorlunda) från sköldkörteln. Eller åtminstone är på gång att resa mig.

Jag har en känsla av att "jag åker på" det ena och det andra och att det kommer något nytt precis när jag hämtat mig från det förra.

En depressiv tanke kanske.. Men hur ska jag kunna låta bli att tänka den när allt handlat om sjukdomar de senaste åren?

Hur som helst. Ena delen av mig tror att det där med förändringararna är bra nu, att det är borta och den andra, den tilltufsade delen av mig tror att det blivit sämre. Vi får se helt enkelt.

Läkaren sa också att sköldkörtelproblemen inte har med graviditeten att göra. Tydligen. Efter graviditet kan en få en obalans och behöva medicinera ett tag efteråt. I mitt fall har kroppen börjat producera anitkroppar mot de hormon som sköldkörteln utger. De är inte en efterdyning av graviditeten, det har hänt ändå. Det gör också skillnad i att jag antagligen kommer behöva medicinera livet ut, eller iaf hemskt länge.

Hoppas att det funkar.