Jag mår bättre än jag gjorde för några veckor sedan, jag har absolut mer energi och ork. Jag vet inte om det beror på medicinen för sköldkörteln, eller på att min sambo numera är hemma på onsdagar. Kanske beror det på att jag inte oroar mig som jag gjorde innan diagnosen. Jag tänkte på mitt mående konstant, analyserade varje steg och blev knäpp över att inte hitta samband som stämde med utmattningen.

Det var en otrolig lättnad att då reda på att det var annat som inte stämde. Kanske är det en kombination av alla 3 saker; medicin, mer avlastning och mindre oroande. Hur som helst, jag mår lite bättre (men vågar knappt skriva det).

Knäppt nog så gör det mig mer rädd inför cellprovet som ska tas i veckan. Jag har haft förändringar de senaste gångerna och har därför tagit var 6e månad. Det kommer nu ha gått ett år (pga graviditet och att vården slarvat bort min köplats).

Jag förstår att det inte finns någon logik i det här men jag blir rädd för att det ska vara fel där nu när jag precis håller på att resa mig (någorlunda) från sköldkörteln. Eller åtminstone är på gång att resa mig.

Jag har en känsla av att "jag åker på" det ena och det andra och att det kommer något nytt precis när jag hämtat mig från det förra.

En depressiv tanke kanske.. Men hur ska jag kunna låta bli att tänka den när allt handlat om sjukdomar de senaste åren?

Hur som helst. Ena delen av mig tror att det där med förändringararna är bra nu, att det är borta och den andra, den tilltufsade delen av mig tror att det blivit sämre. Vi får se helt enkelt.

Läkaren sa också att sköldkörtelproblemen inte har med graviditeten att göra. Tydligen. Efter graviditet kan en få en obalans och behöva medicinera ett tag efteråt. I mitt fall har kroppen börjat producera anitkroppar mot de hormon som sköldkörteln utger. De är inte en efterdyning av graviditeten, det har hänt ändå. Det gör också skillnad i att jag antagligen kommer behöva medicinera livet ut, eller iaf hemskt länge.

Hoppas att det funkar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hörni Jag ser att ni är en hel hög som fortfarande är här inne och kikar. Tack för det. Hur har ni det i sommar? Jag har min bästa någonsin. Jag har kämpat på med mina hjärnspöken och jag har gjort ett riktigt bra jobb. Jag är så mycke...

Jag går sönder av sorg över beskedet att den kvinnan vars blogg jag följt i ett par år somnat in. Som jag förstår det bara några dagar innan hennes sons födelsedag. Denna 2-åring som ska fortsätta fråga efter mamma tills att han en dag slutar att frå...

Hörrni. Jag jobbar och jobbar med mina tankar och beteenden. Inser att jag har varit jäkligt hård och elak mot mig själv. Som min allra värsta fiende har jag mobbat mig själv i tysthet. Känt mig otillräcklig på alla plan och försökt finna vägar framå...

Jag hade planerat att skriva massa dravel om mig. Om mitt möte med psykologen idag. Hur upp- och ner allt känns och hur satans svårt saker kan bli. Jag hade tänkt att berätta för er, en gång för alla, en första- och en sista gång om de som format mig...

Min sjukskrivning leder mot sitt slut. Tur i oturen att jag har varit sjukskriven, vi har nämligen varit sjuka allesammans. Lillan har haft 40 graders feber och antagligen satt något typ av snorrekord.. Och vi blev sjuka samtidigt. Alltså. Sjuk bebis...