Alla inlägg den 27 november 2014

Av Karin - 27 november 2014 12:56

En behöver förstås inte vara sjuk för att ha ett eller flera uppsatta mål. Det kan vara att gå ner i vikt, ta examen, sluta bita på naglarna eller spara ihop pengar till en resa. I vår strävan efter det som ligger framför oss, glömmer vi ofta det som redan har passerat och glädjen i platsen som vi befinner oss på precis just nu. Självkritiska ögon stirrar på kroppen i spegeln, på siffrorna på vågen, irriteras över pengarna på kontot som aldrig tycks växa och på betygen som inte känns bra nog på tentorna. Vi bombaderar oss med självkritiska tillrop.


Jag kommer på mig själv önska att jag obehindrat kunde ta cykeln upp på stan och kila igenom några affärer. Hur jag önskar att jag slapp analysera varenda trötthetskänsla i kroppen. Förbannar mig en kort stund över att jag gjorde mig så sjuk. Så sjuk att jag går miste om så mycket. Tänker på alla jag skulle vilja träffa, tänker på resan jag spontant skulle vilja göra, på alla promenader och löprundor jag skulle kunna avverka. Önskar att jag hade ork att jobba och fungera helt normalt, starta upp de där ideérna jag har i huvudet. Ta i lite extra en kort period för att lyckas. Önskar att jag slapp tänka på antalet aktiviteter jag fyller min vecka med och bara köra på. Förstås vila och återhämta mig men ändå, ta i liksom. Ta i ordentligt. Längtar efter att träffa vänner, dricka ett glas vin och prata. Jag skulle vilja måla och skriva en bok och åka på SPA-hotell med min lilla familj och bara va´.


Jag bäddar rent i vår säng och slås jag av minnet av den tid då jag inte orkade. Jag minns hur mjölksyran invaderade både armar och ben och gjorde kroppen svår att ens hålla uppe. Jag kommer ihåg hur jag fick samla kraft för att rysta ut täcket, minns hur pulsen steg, hur det slog i tinningen och hur hjärtat rusade. Jag kommer ihåg att jag vägrade sätta mig av rädsla för att inte orka upp igen, kommer ihåg känslan av att fullständigt ta slut av att bädda sängen. Som att jag hade sprungit maraton efter maraton helt otränad och utan någon av de positiva effekter en får av träning. Bara pinan. Jag minns hur jag tänkte att jag ville kunna åka upp på stan bara en enda gång, gå in i en endaste affär och gå ut igen. Minns hur jag desperat längtade efter människor, att se dem, socialisera och umgås. Minns hur jag la mig ner på hallgolvet efter att ha knytit skorna, tvungen att vila. Minns hur jag domnade bort och hur jag aldrig kände mina ben. Minns hur jag längtade efter att kunna göra något endaste litet för min sambo, om så bara plocka upp diskmaskinen, så att han slapp. Den innerliga längtaden efter att kunna röra på kroppen, bygga muskler och föra den framåt på lätta steg. Jag kommer ihåg hur trappan upp till vår lägenhet tömde mig, gjorde mig yr och fick mig att stanna upp flera gånger för att inte svimma av utmattning. jag kommer ihåg den tid då det tog 2-3 timmar att kliva upp ur sängen, kroppen var som fastklistrad, blytung och värkte och jag minns hur jag längtade efter en starkare kropp. Starkare än det där. Jag kommer ihåg suset i huvudet. Att jag inte kunde tänka en enda färdig mening eller ens besluta om jag ville ha kokt eller stekt potatis, huvudet var fullt av gröt och hur jag än ansträngde mig gick inte tankarna ända fram. 


Jag kommer ihåg att jag önskade mig bättring, bara lite. Jag skulle inte be om mycket, tänkte jag. Bara jag får bli lite, lite bättre. Tänker tillbaka på den där tiden.. Då när jag inte kunde något. Jag ser och jag känner att stegen är enorma, trots allt. Målet är fortfarande långt framför mig men det som ligger bakom mig är betydligt tyngre och jobbigare. Framåt är enklare än bakåt. Finliret är egentligen det som är kvar. Tänker att resan mot målet egentligen är det som är viktigt, det är nu jag gör alla de där små stegen som till slut kommer att knyta ihop säcken. Stegen som gör min målgång.


Nu råder jag dig att göa likadant. Skänk dig en varm tanke. Se på dig själv med ödmjukhet och klappa dig på axeln. Gör det på riktigt och skratta åt hur fånigt det kändes, om du kan. Leendet gör gott. Stirra dig inte blind på målet där framme, det som känns så avlägset. Tänk på alla steg du tagit för att nå den plats där du är idag. Oavsett om du köpte en julklapp eller sket i det och tog välbehövlig vila på soffan istället. Var nöjd. 

 

Ge dig själv kärlek.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se