Precis hemkommen från 6-månarderskontrollen med Pyret, hon fyllde halvår igår. Min stora tjej.

När jag kom in på rummet står den läkare som jag kallat för "idiotläkaren" i bloggen tidigare. Hon som sa att jag var frisk och att småbarnsföräldrar mår så som jag mådde. Hon som sa att "vi behöver inte mäta ditt blodtryck, det vet vi redan är dåligt". Hon som förklarade mitt dåliga mående med stress och fick mig, inte bara att fortsätta må dåligt utan ännu sämre pga oro. Hon missade också att sjukskriva mig 2 dagar, något försäkringskassan uppmärksammade mig på (sjukskrevs tom onsd istället för fred).

Som att inte det där räckte träffade jag henne i samband med min krasch förra året. Jag hade då ingen aning om något och fick höra "utbrändhet är ett medialt påhitt, du är deprimerad".

Kort och gott. Hon står inte högt i kurs.

Jag har berättat mitt missnöje med henne både för BVC-sköterskan och för min vanliga husläkare. Nu när det stod klart att jag har en sköldkörtelsjukdom var det såklart mycket enklare.

Jag blev väldigt snopen när jag såg henne där idag.

Hon var egentligen på det stora hela okej idag (fast att det ju är svårt att tycka det med vår historia). Det är en kommentar och en situation som sitter kvar och gör mig irriterad.

Jag hade punktat ner frågor i mobilen och behövde ta 2-3 steg från skötbänken för att nå den. Hela tiden vänd mot min bebis och bebis fullt sysselsatt med en hängande mobil. Skötbänken var bred och hade kanter. Min bebis var tvungen att rulla 2 varv för att trilla ner och hon rullar inte 2 varv sådär i all hast. Hon har faktiskt aldrig rullat 2 varv.

"Oj vågar du lämna henne sådär?" sa läkaren och for upp från datorstolen för att ställa sig bredvid bebis. "Jo hon rullar inte runt så där mycket", svarade jag. "Det vet man aldrig", sa hon.

Det grämer mig. Träffar mig rakt i det som är känsligast, att jag inte skulle vara en bra mamma. Inte se efter min dotter.

Fast jag vet att det är känslor och inte sanning. Jag känner min dotter. Jag tittar på henne typ 24h/dygn, kan hennes rörelsemönster och känner hennes sinnesstämning. Jag skulle aldrig lämna henne om det fanns minsta oro eller tvivel. I det här läget hade jag hunnit till henne och tillbaka igen (flera gånger om) innan hon ens snurrat ett varv.

*Mantra* Släpp det. Det har inte hänt något. Du är en fantastisk mamma. Läkaren är dum. Det vet du.

Jag förstår att jag inte borde träffa henne mer. Jag förstår att jag är känslig för hennes ord och att jag säkert förstorar och misstolkar, just för att jag inte gillar henne. Visste inte att hon är barnläkare (om hon nu är det), visste inte att det fanbs en risk att träffa henne där.

För övrigt väger Pyret numera 8.4kg och är 71cm lång. Mammas älskling.

Jag har slagits av samma tanke i flera olika situationer den senaste tiden.

Jag träffade på en granne en dag. Hon ville titta på bebis i vagnen och det fick hon. När hon fick veta att bebis är 5 månader sa hon "dags att skaffa en till då?".

Som att alla alltid vill ha fler barn och som att det där "skaffandet" sker så som en önskar. Utan panik, ångest och tårar..

Ta inte bebis för givet.

Jag har deltagit i en undersökning som statistiska centralbyrån gjort under 4 år och nu under hösten var det dags för mitt sista deltagande. Ett stort antal frågor som besvaras över telefon. Först bakgrundsfakta. Antal personer i hushållet, personnummer och basfakta. När jag sa datumet för vår dotters födsel sa frågade hon "både ditt och "sambons" biologiska barn då förstår jag?".

Varför FÖRSTÅR du det? Hon visste förstås inte om vår dotter var adopterad och hon visste definitivt inte om vi gjort ägg/spermiedonation.

Ta inte bebis för givet.

Jag mår bättre än jag gjorde för några veckor sedan, jag har absolut mer energi och ork. Jag vet inte om det beror på medicinen för sköldkörteln, eller på att min sambo numera är hemma på onsdagar. Kanske beror det på att jag inte oroar mig som jag gjorde innan diagnosen. Jag tänkte på mitt mående konstant, analyserade varje steg och blev knäpp över att inte hitta samband som stämde med utmattningen.

Det var en otrolig lättnad att då reda på att det var annat som inte stämde. Kanske är det en kombination av alla 3 saker; medicin, mer avlastning och mindre oroande. Hur som helst, jag mår lite bättre (men vågar knappt skriva det).

Knäppt nog så gör det mig mer rädd inför cellprovet som ska tas i veckan. Jag har haft förändringar de senaste gångerna och har därför tagit var 6e månad. Det kommer nu ha gått ett år (pga graviditet och att vården slarvat bort min köplats).

Jag förstår att det inte finns någon logik i det här men jag blir rädd för att det ska vara fel där nu när jag precis håller på att resa mig (någorlunda) från sköldkörteln. Eller åtminstone är på gång att resa mig.

Jag har en känsla av att "jag åker på" det ena och det andra och att det kommer något nytt precis när jag hämtat mig från det förra.

En depressiv tanke kanske.. Men hur ska jag kunna låta bli att tänka den när allt handlat om sjukdomar de senaste åren?

Hur som helst. Ena delen av mig tror att det där med förändringararna är bra nu, att det är borta och den andra, den tilltufsade delen av mig tror att det blivit sämre. Vi får se helt enkelt.

Läkaren sa också att sköldkörtelproblemen inte har med graviditeten att göra. Tydligen. Efter graviditet kan en få en obalans och behöva medicinera ett tag efteråt. I mitt fall har kroppen börjat producera anitkroppar mot de hormon som sköldkörteln utger. De är inte en efterdyning av graviditeten, det har hänt ändå. Det gör också skillnad i att jag antagligen kommer behöva medicinera livet ut, eller iaf hemskt länge.

Hoppas att det funkar.

Åh pju. Jag är riktigt trött. Våra kvällar fortsätter med kamp om sömn. Inatt somnade lillan vid 00, vaknade för mat vid 03.30, somnade igen 04.30 och sov till 07.30 Däremellan vaknar hon till och behöver tutten. Det är numera sambon som tar de uppvaken, jag vaknar förvisso men slipper engagera mig (såvida hon inte ska ha mat).

Imorse efter maten vid 07.30 somnade hon inte om. Vi gick upp (motvilligt), åt frukost och sånt. Hon var trött så jag sövde henne i vagnen inomhus. Hon somnade..

Lugnet sänkte sig. Hela jag andades ut, tack gode gud, barnet sover. Jag kan också sova. Jag blir inte människa när jag bara får sammanlagt 5 timmar sömn under natten..

Jag verkligen njöt av att få somna.

Hinner precis slumra in och det är sjukt skönt när kattjäveln kommer och skriker i högan sky. Han väcker mig. Han väcker bebis och satan i gatan jag var bra sugen på att slå ihjäl honom. Jag blir så arg att det kokar i mig. Inget känns lika skönt eller viktigt som att få sova där och då och insikten om att den chansen just gått förlorad gör mig tooookig.

Och sen undrar jag; känner andra mammor också såhär?

Min läkare pratade om depression igår när jag nämnde min ilska. Han kände inte till att det var ett symptom på sköldkörtelsvaj (även att jag vet att andra sagt likadant). Hur som, det fick mig att fundera.. Om en annan småbarnsmamma, utan tidigare dokumenterad psykisk ohälsa (utmattningssyndrom) säger att hon är trött och blir irriterad, får hon också alltid höra att hon kanske är deprimerad? Eller får en vara trött och sur när en har en liten o-sovande bebis.. utan att får den skull klassas som sjuk?

Hur känner ni mamas? Är ni trötta? Kokar ni av ilska när bebis vaknar för hundrade gången och ni precis fått slumra in? Eller känns detta inte alls vid? Vaknar ni med ett leende alldeles oavsett?

Tell me. Please.

Jag har tänkt skriva flera gånger, har till och med en påbörjad text, om det svartvita fotot på väggen, sparat som utkast.

Jag har snart medicinerat med Levaxin i en vecka. Ingen skillnad. Jag mår allra sämst när jag vaknar på mogonen. Då är jag så fruktansvärt sömning, dåsig och har ont på flera ställen (ländryggen, handleder, vader och fötter). Jag har oftast ont i halsen också och känner mig yr. Det blir bättre när jag kommit igång. Om jag lägger mig dåsar jag bort i bottenlös trötthet. Tydligen är det så när sköldkörtelvärdena ser ut som mina..

Imorgon har jag läkarsamtal och jag hoppas få lite klarhet i när jag kan räkna med förbättring, om jag ska lämna nya prover, ev höjning, amning och ev sjukskrivning på deltid.

Ramlade över denna fenomenala studie om utmattningssyndrom och jag skulle vilja sprida artikeln inom sjukvården.

Allt det jag sagt och upplevt finns där i;
- en kan inte medicinera bort utmattningssyndrom med antidepressiva preparat
- KBT är alldeles för ansträngande under sjukdomstiden
- en behöver ofta byta arbetsplats och
- det ÄR stor skillnad på depression och utmattningssyndrom.

Det enda tråkiga med artikeln är att den säger att jag ska dö i förtid..

Läs den:

https://www.suntliv.nu/forskning/battre-rehabilitering/elva-ars-forskning-om-utmattningssyndrom/

Det sjuka i de sjuka.

Det måste vara att jag blev så satans glad över att få veta att jag är sjuk. Det är förstås knasigt på många sätt. Men har sina förklaringar.

Jag är så JÄKLA trött på utmattningen. Jag har slagits mot den och med den i snart 2 år och jag känner mig liksom klar. Jag hatar att förklara saker och ting med min sjukdom hela tiden. Att känna mig sjuk. Annorlunda. Därför blev jag glad över att detta visade sig vara något annat.

Jag tyckte att jag hade fått rätt bra kläm på hur jag behövde leva för att bli frisk. Tyckte att jag hade börjat lära känna den kropp jag tidigare aldrig lyssnat på. Tyckte att jag hade lärt mig. Därför blev jag glad att detta visade sig vara något annat.

Jag blev fruktansvärt rädd för att ha blivit sämre. Blev rädd för att återigen krascha. Blev rädd för depression. För att bli sjukare. För att allt skulle börja om och för att stå maktlös och tvunget följa med ännu ett varv. Varven som är så långa, åratal långa. Därför blev jag SJÄLAGLAD att detta nu var något annat.

Jag hade börjat tvivla på mig själv efter läkarträffen för 2 månader sedan. Läkaren sa att jag var frisk och att det jag beskrev var normalt. Hon undrade vad jag TRODDE att jag hade för sjukdom. Och hon frågade hur jag trodde att min dotter mår. Hon pratade om stress och oro.. Hon var klart och tydligt ute efter att allt var psykiskt. Och jag ifrågasatte mig själv efter det. Tänkte i de banorna. Började efter ett tag säga att "jag mådde bättre", för att försöka lura tillbaka mig själv. Jag började tänka att jag kanske blivit hypokondrisk eller att kroppen jag aldrig lyssnade på förut nu var det enda jag hörde. Att jag blivit "tokig". Därför blev jag SÅ SATANS lättad över att detta visade sig vara något annat.

Jag har kollat på symptom för sköldkörtelproblem och det finns en uppsjö, har listat de som jag märkt.

Trötthet (värst på morgonen)
sömnighet vid vila
sömnproblem
Hyperaktiviteter för att känna sig bättre 
domningar, stickningar
nedsatt immunförsvar, återkommande infektioner
diffus huvudvärk
ont i leder & kramp
stelhet på morgonen
värk i ländryggen
hjärndimma (känner mig full)
nervositet
irritabilitet
förstoppning
försämrad matsmältning
uppsvälld mage
illamående
tennisarmbåge
yrsel
Oregelbunden & ymning blödning vid mens
Långsam puls
Nedstämdhet
torrt hår

Min vikt har pendlat rejält också. Jag gick först ner 14kg på 2 veckor (efter förlossningen) utan att lyfta ett finger för att sedan bara gå ner 3kg på 5 månader under den tid som jag iaf då och då gick promenader. Läkaren sa att jag borde ha ökat i vikt pga mina sköldkörtelvärden så jag är förstås nöjd med att "bara" ha minskat 3kg istället.

Idag har första snön kommit och jag ha tagit första tabletten. Lägsta dosen. Antagligen tar det en tid att hitta rätt dos men nu är jag iaf på gång!!

Tack för fina kommentarer och pepp <3

Äntligen!!

Läkaren ringde och berättade att jag behöver medicin för sköldkörteln. Det var fel på både hormonet och vävnaderna.. Jag fattar typ inget av det men skit samma, NU SKA DET BLI BÄTTRE!!

(Väldigt många svordomar) till den förra läkare som sa att jag "lät helt frisk" och som sa att "det är såhär småbarnsföräldrar mår". 8 ytterligare veckor behövde jag må dåligt pga henne!

Nu. Blir. Det. Bra.
visst?

Det var nu jag skulle ha fått svar från läkaren men hon ringde (såklart) aldrig. Hon skulle ha ringt tisd eller onsd men definitivt innan veckan var slut.. Gissa om jag väntade heeeela dagen igår *suck&stön*

Jag känner mig konstig och ännu konstigare blir jag av att försöka analysera allt.

Sköldkörtel? Utmattning? Småbarnsliv? Depression? Infektion? Allt satans tänkande?

Vad är vad och i vilken ände börjar jag? Hade hoppats få svar på det i och med läkarsamtalet men det får bli nästa vecka istället.

Jag har haft cellförändringar de senaste undersökningarna och får därför gå var 6e månad. Under graviditeten är det dock annorlunda. Jag gjorde undersökning precis innan kub, alltså typ v 13. Den visade också förändringar. Eftersom att en inte gör undersökningar senare i graviditeten (pga risk) så skulle jag få en tid 3 månader efter förlossning. Nu har det snart gått 6 månader och jag har stått som "gravid" i systemet fick jag veta när jag ringde i veckan.. Jävligt lång graviditet då, typ som en elefant! Känns lite nervöst att det nu kommer att ha gått 1 år istället för 6 månader. Men nu får det väl vara nog med elände ändå?

Jag har fått en tid hos en privat läkare några veckor fram. Han skulle egentligen inte ta emot mig utan remiss men var snäll nog att göra ett undantag. Han lät förstående redan på telefonen och han förstod att det är många trådar att hålla ordning på just nu och att jag behöver hjälp med det. Han förstod också att det typ är omöjligt för mig att redogöra för "symptom" gällande sköldkörteln, jag har ju levt mitt liv med 20-30 "symptom" de senaste 2-3 åren. Vad är nytt liksom? Anyhow, han verkade lovande. I put my trust..

Hur mår ni? På riktigt alltså, hur MÅR du? Vad händer i ditt liv? Tell me (anonymt om du vill).