Alla inlägg den 13 december 2014

Av Karin - 13 december 2014 17:04

Behövde tanka och fylla på med energi, ta en promenad medan det fortfarande var ljust. Blir så sällan att jag orkar kånka ner vagn och bebis för vår långa trapp, skönt att passa på när sambon är hemma. Få några meter i benen och fylla lungorna med frisk luft.

Stod och velade i ett vägskäl, ner mot vattnet eller bland husen? Jag valde vattnet, gör alltid det om jag hinner innan mörkret lägger sig.

En bit ner hör jag en man skrika. Jag säger till min mamma i luren "jag undrar om han skriker på mig?". Jag stannar upp och ser på mannen som hastar nerför en kulle med sina gåstavar, han tittar ner i backen och jag tappar intresset för en sekund och är på väg att vända om. Tänker att han nog inte alls skrek på mig utan kanske på en hund. Han var förstås rädd för att halka.

Han kommer fram och hasplar ur sig otäcka ord. Jag blippar bort samtalet med mamma och ringer 112. Innan jag greppat vad det egentligen är den äldre mannen just berättat tutar signalen i luren. Kvinnan som svarar på larmcentralen är lugn, såklart. Redan efter min första mening är avslutat säger hon att både ambulans och polis är på väg.

"Jag vågar inte gå dit"; säger jag, "jag har inte sett själv". Kvinnan säger att jag inte behöver det och fortsätter ställa frågor till mannen via mig. Ber mig hålla den frusna mannen kvar på stället tills räddningspersonal kommit.

I min chock försöker jag beskriva vart vi är, i naturen, inte på en gatuadress. Kvinnn i luren hänger kvar tills att jag ser ambulansen köra rakt emot mig. Min vita jacka lyser upp och jag vinkar till den gula bilen med ljudande sirener, den blinkar till svar och ökar hastigheten.

Ut kliver personalen och mannen följer med dem uppför krönet och visar platsen. Jag tror mig höra "oh fy fan" innan ambulanspersonalen springer närmare..

Där jag står ensam kommer tårarna. Några minuter senare får jag veta att polisen är tillkallad, för att utesluta brott. I efterhand förstår jag att jag var chockad där jag stod och vinkade till polisen för glatta livet, de behövde förstås inte det, ambulansen stod ju där som riktmärke. Jag antar att jag vill göra något.

Något för att hjälpa allt det som redan var för sent.

Bilder togs och jag mådde illa. Tänkte att det kändes så ovärdigt. Ville få dem att sluta och istället hålla om. Också det var för sent.

Kanske var det just de som personen hade behövt, en kram, en famn att lita på och kännas trygg i.

Jag blev ombedd att stanna kvar på platsen en stund, alltmedan tårarna rann och funderingen över om jag hade kunnat göra något börjat äta upp mig.

Tiden kändes lång. Jag hann ringa både min sambo och min mamma. Hon var förstås orolig med tanke på hur vårt samtal hade avslutats. Det kändes som en evighet hade passerat trots att klockan bara tickat på några få minuter.

En poliskvinna kom ner och pratade med mig. Sa det jag behövde höra, att det inte fanns något jag hade kunnat göra. Att det var för sent.

Så mycket som var just det. För sent.

Arma människa hur såg livet ditt ut?

Jag hoppas att din tillvaro är ljusare nu, vartän du befinner dig.

ANNONS

Presentation


Jag är en 29-årig tjej som bor i en mellanstor stad. Jag har utmattningssyndrom och började blogga som ofrivilligt barnlös. I juli blev vi spontangravida, efter 2 års försök. Jag vill vara anonym.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ villbli3 med Blogkeen
Följ villbli3 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se